Jag tänkte inte avsluta den där meningen, men de som känner till uttrycket känner till det.

Det känns fortfarande lite konstigt att blogga. Jag behöver skriva av mig, men det lockar liksom inte. Kanske beror det bara på att jag känner mig rätt trött så fort jag är ledig. Jag hoppas på det.

Just när jag börjat komma över det där med att bli ifrågasatt som lärare av en person som inte känner mig och aldrig sett mig undervisa, så är det dags igen. Nu en person på den där infernaliska dejtingsidan som mer och mer känns som en plats jag inte ska vara på.

Vårt samtal gled rätt snabbt in på en rätt allvarlig fråga och något personen i fråga brann väldigt starkt för. Nyfiken som man är, så ställde man lite frågor för att lära sig mer och se hur personen i fråga resonerade. Detta tolkades tyvärr som ett ifrågasättande av hennes hjärtefråga och på sätt och vis var det kanske det. Inte för att påvisa eventuella brister utan för att man helt enkelt inte lär sig något om man inte frågar.

Men det verkligt jobbiga var att få reda på att då jag inte var direkt eller indirekt drabbad av det som hon kämpade för strängare straff för, så hade jag inte mycket till rätt att ha åsikter i frågan. Jag skulle bara acceptera. Speciellt med tanke på att hon valt att acceptera att jag hängt i krokar och gillade det. Om man måste poängtera att man minsann storslaget accpterat något, har man då verkligen accepterat det?

Hela argumentationen påminde om vargdebatten som enligt vissa från Dalarna och Värmland är enbart förbehållen Dalarna och Värmland och definitivt ingen från Stockholm, för vad vet de som inte lever mitt i det? Fast värre.

Det hela handlar om vem som har rätt att bestämma lämpliga straff i vårt samhälle. I en demokrati har vi folkvalda som stiftar lagar och vi har domstolar som tolkar dem och bestämmer vad de anser är lämpliga straff. Ibland bemöts domarna med starka reaktioner då många anser att de är för snälla mot de som begått brottet. Och det är varje individs rätt att ha den åsikten. Och det är varje individs rätt att jobba för strängare straff antingen på egen hand eller genom att starta exempelvis lobbygrupper. Problemet uppstår då en grupp anser sig ha ensamrätt i frågan.

I en värld där det offren har ensamrätt på att bestämma lämpliga straff kommer vi snabbt att hamna i en gammaltestamentlig värld där straff utdelas enligt principen öga för öga, tand för tand. Och visst kan det låta frestande i stundens hetta, men hämnd som straff gör inte världen till en bättre plats. Det gör den blodtörstigare. Då har man inte startat en lobbygrupp. Då har man startat en lynchmobb.

Och det fick jag tyvärr inte möjlighet att säga till den här personen. Hon slängde ur sig sin åsikt och sen loggade hon snabbt ut.

Arguing on the Internet...

Det blir lite väl svårt att bara stänga ner bloggen har jag insett, så jag tänkte försöka fortsätta skriva och se hur mitt skrivande påverkas av hela situationen.

För er som inte vet, så blev jag nedkallad till min chef för en vecka sedan sedan han fått ett mejl från en anhörig till en elev. Denne anhörige hade läst min blogg. Detta innebär att eleverna hittat den på nåt sätt, vilket är ett rätt stort problem, men mer om det sen.

Den anhörige hade läst mitt satiriska inlägg om lärare med rätt att bära vapen i Texas och sen under övertygelsen att mitt största intresse var "ond, bråd död" lagt ihop ett och ett och fått något helt annat än två. Detta ledde till ifrågasättande av min lämplighet som lärare och babblande om skolans etiska värdegrund. Men sen inget mer. Ett mejl till rektorn och efter det är det bra? Min blogg ligger kvar, om än lösenordsskyddad, men mina uppenbart farliga tankar flyter ju ändå omkring här inne. Dessutom är jag ju fortfarande lärare och om personen ifråga allvarligt var orolig för elevens säkerhet så har ju inget ändrats för eleven. Jag jobbar ju kvar. Eller räcker det med att få gnälla och sen är det bra? En kollega till mig berättade om föräldrar till dagisbarn som skvallrar till personalen om minsta sak och när de väl fått skvallra så allt bra. Vad har man åstadkommit då, annat än att bidra till en dålig atmosfär?

Som lärare gör jag en del uppoffringar precis som vemsomhelst som har ett jobb någorlunda i offentligheten. Men de uppoffringar jag själv gjort har varit okej med mig. Annars skulle jag aldrig blivit lärare. Däremot stör det mig kollossalt mycket då andra anser sig ha rätt att styra mitt privatliv i olika riktningar baserade på deras egna fördomar och trångsynthet. Vad får jag skriva om då? Vem bestämmer vad som är okej? Vad som inte är okej regleras ju redan av lagar. Men det finns alltid de som vill ha mer. Som vill att fler saker inte ska vara okej att yttra sig om. Samtidigt som de anser att åsiktsfrihet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i allmänhet är riktigt bra saker. När ett och ett blir något skilt från två och näsan är den bortre gränsen för tankeverksamheten. När tankar på konsekvenser av reglering och censur aldrig sträcker sig längre än att man är nöjd med att någon inte skriver sånt man själv inte tycker om.

Hela incidenten har irriterat mig rätt rejält. Dock har jag tagit beslutet att låta allt blåsa över vilket det säkerligen kommer att göra, men samtidigt finns ju läraren i mig. Läraren som vill undervisa och upplysa, göra världen till en bättre plats. Så en del av mig vill lyfta fram hela diskussionen. Vilken typ av privatliv har jag rätt till? Vilken typ av privatliv har du rätt till?

Men även om allt blåser över och livet i den delen av mitt liv går vidare som vanligt så återstår det faktum att mina elever hittat min blogg. Hur länge de kunnat läsa den vet jag inte, men det verkar inte ha varit så många som varit inne här. Men de har i alla fall möjligheten nu och det är tillräckligt för att nåt måste göras. De har inget i mitt privatliv att göra. Så antingen skulle jag ha stängt ner bloggen eller så hoppats att en lösenordsskyddning skulle räcka. Nu hoppas jag på det senare, för det har verkligen känts jobbigt att inte kunna skriva den senaste tiden.

Ytterligare en anledning till att eleverna inte ska läsa bloggen är för att många av dem har svårt att skilja på satir och allvar och tror att människor som ser farliga ut i deras ögon också är väldigt farliga. Som till exempel Marilyn Manson, tragiskt nog.

Och det är där vuxna anhöriga kommer in i bilden. De ska finnas där och kunna resonera med tonåringarna när de blir oroliga över något. Få dem att se satiren eller förklara för dem att människor som gillar skräckfilmer eller ser annorlunda ut ofta inte är det. I alla fall inte på ett sätt som gör dem farliga. Ofta snarare tvärtom om jag ska prata utifrån egen erfarenhet. Men om det inte går att komma fram till något lugnande om den här personen kan man alltid ta kontakt med denna eller kanske dennas chef och samtala kring det hela med ett öppet sinne. Inte omedelbart döma personen och ifrågasätta arbetsplatsens etiska värdegrund.

Jag lovar er, mer EMO än sådär kommer förhoppningsvis inte en inläggsrubrik att bli på den här bloggen. Och skulle den bli det får ni som känner mig och vet var jag bor örfila upp mig.

Men textraden har legat och gnagt i mitt huvud hela kvällen. Den är från Johnny the Homicidal Maniac, en serie som lockar till mer cynism än många andra serietidningar. Seriemördaren Johnny går igenom sin värld som den enda person i hela världen som är någorlunda kapabel till självständigt tänkande. Alla andra normala människor är dryga idioter och bräkande får. Inte undra på att man blir seriemördare. Sen så hjälper det ju lite att man hör röster från andra sidan väggen som säger åt en att hålla väggen konstant fuktig med människoblod så inte det bakom kommer igenom.

Mitt vanliga dilemma utspelar sig även ikväll. Det där det är tänkt att man ska gå och sova, men ägnar sig åt annat. Eller rättare sagt, inget. Eller rättast sagt, såna saker som egentligen kunde skippas till förmån för sömn utan att saknas det minsta. Utan att känna sig otillfredsställd på livet som dagen erbjudit.

För att göra saker värre, så är det den där djävla dejtingsidan som tar upp tid som borde ägnas åt annat, som exempelvis ge sig ut och leva. Men ändå befinner jag mig där och klickar mig än till den ena, än till den andra. Och känner mig alltsom ofta likgiltig och ibland uppgiven på människosläktet överhuvudtaget. En positiv sak med det skulle dock kunna vara att jag åtminstone vet vilka som det inte är värt att besöka igen, men det fungerar inte riktigt så.

Dåligt tålamod, en förbannad nyfikenhet och en helt otrolig förmåga att inte lägga namn på minnet håller på att förvandla mig till en stalker. Jag saknar helt tålamodet att sitta och vänta och nya namn är jag helt enkelt för nyfiken på för att låta bli, även om de oftast bara leder till en axelryckning, en lätt rysning eller att man ytterligare tappar lite förtroendet för mänskligheten. Tyvärr så kommer glömskan in och samma ointressanta personer besöks om och om igen. Så vi får väl se hur lång tid det tar innan man hamnar i nån gruppering med de mesta dejtingsideanvändarna, de som finns i var och varannan gästbok med antingen korta hälsningar eller nåt inbillat djupt de kopierat från Att få knulla brudar enligt Puh.

Och så den eviga frågan, men vad fan gör jag då där om det nu är så trist och hopplöst?
Jag har inget svar. De jag använt som försvar tidigare känns enbart påklistrade.
Jag kanske känner mig ensam. Jag kanske är desperat. Jag kanske är dum i huvudet.

[Divine flesh]

När jag gick i årskurs ett och var sju år gammal brukade vår lärare läsa för oss en gång i veckan ur barnens bibel och efteråt fick vi ofta rita något av det som berättats. Ett enkelt sätt att sprida den kristna läran, göra den till en del av vardagen och därmed den enda religionen. Den man syftade på när man sa att man var religiös eller när man sa att man inte var det. Undervisad i bibelns innehåll berättade jag för min kompis som inte börjat skolan än att brännässlor skapats av Gud för att larver skulle ha något att äta. Att larver åt brännässlor hade jag lärt mig i en barnbok inte helt olik Tummen, Laban och Labolina eller Anna och den långa farbrorn. Sen var det bara att lägga ihop ett och ett. Det var det närmaste kristen andlighet jag någonsin skulle komma. Men det gick ju att leta annan inre frid eller åtminstone inre stimulans.

En kombination av intresse för kroppsmodifieringar, nån sorts insikt om att lära sig hantera smärta är rätt belönande och Pinheads krokar i Hellraiser-filmerna kan vara anledningen till att jag i flera år velat prova på suspensions, att hänga i krokar fastsatta i huden. Fast utan att bli söndersliten av helvetesdemoner förstås. Och i helgen gick min dröm äntligen i uppfyllelse.

En lång tågresa tog mig till Skåne där helgen levdes under nån typ av kollektiva former hos gästvänliga människor med kroppen som intresse. Lördagen vigdes åt utforskandet av sinnets reaktion på kroppens förmåga avv faktiskt klara av smärta och att dessutom inte gå sönder när man hänger från krokar.

Känslan av att få krokar inkörda under huden är konstig. Speciellt innan det sker. För man vet att det kommer att göra ont, men även att man kommer att klara av det. Frågan är bara hur nära sin smärttröskel man kommer att gå. Tack vare mycket duktiga isättare blev steget mot tröskeln mer ett skutt mot den och sen ett raskt skutt en liten bït tillbaks.

Att sedan bli uppdragen i krokarna var en överväldigande känsla. All kunskap man samlat på sig om hur säkert det skulle vara och hur mycket huden klarar av att lyfta var som bortblåsta och utbytta mot känslan att det skulle bli mer likt Hellraiser än de vackra suspensionbilder med natur runtomkring som man föreställt sig. En paus behövdes för att förhindra avsvimmande och eventuellt en kräkning. En lång kram från en ny vän fick igång andningen igen. På det sätt som det var tänkt att den skulle vara.



När så andningen kommit igång igen var det dags för nästa försök. Huden sträcktes åt, men nu kom inte längre yrseln och illamåendet var som bortblåst. Visst gjorde det fortfarande ont, men det gick att hantera. Och sakta lättade fötterna från marken.

Den största känslan denna första gång var känslan av att faktiskt ha klarat av det. Kroppen hade tillåtit det och den gick inte sönder. Den tillät till och med att man gungade i krokarna. Mot slutet kändes det som att en det fanns plats för fler personer. Att lyfta upp en annan person hade också varit möjligt. Men det fick räcka för denna gång. Nöjd hissades jag ner igen.

Nyfikenheten är stillad just nu, men samtidigt börjar nya idéer dyka upp i huvudet. Hur skulle jag vilja hänga nästa gång? Var skulle jag vilja hänga nästa gång? Och skulle jag klara av att spela gitarr samtidigt?

Det kommer att komma ett inlägg om helgens eskapader, men innan dess ligger en liten lista och gror i mitt huvud. Den verkar vilja komma ut, så det är väl bara att lyda då.

Saker som får mig att skratta förnöjt
(Ingen inbördes ordning)
Stadsjeepar har ett uselt andrahandsvärde och går knappt att sälja för att de som är både dumma och rika nog att äga en skulle aldrig få för sig att köpa en begagnad bil. De som insett att det är bäst att köpa en begagnad bil är dessutom intelligenta nog att se vilken oerhört korkat köp en stadsjeep är och låter således bli.

Ett av de lyxigaste sätten att ta sig till tennisveckan i Båstad från Stockholm var att åka ett tåg som gick på 22 000 kr -- troligtvis tur och retur, men ändå. I ärlighetens namn hade nog 5 000 varit ett mer passande pris, men om man säljer skit ska man sälja det dyrt för då är det exklusiv skit och alltid är det någon med mer pengar än vett som nappar. Troligtvis någon som äger en stadsjeep eller två.

Ett dyrt bröllop skulle krönas av en salut för brudparet vilket resulterade i brännskador och benbrott då kanonen exploderade. Att störa människor och annat djurliv enbart för att basunera ut något så trivialt som ett bröllop -- de flesta verkar gå igenom ett, ofta två, men då är det andra inte lika pampigt för man är inte lika förbannat naiv längre -- bör straffa sig och ibland sker det snabbare än man tror. Speciellt när man ska avfyra ett vapen.

Republikanernas vicepresidentkandidat är en rabiat idiot -- dock kvinna för att rida på post-Hillaryvågen -- som bland annat är emot abort, förespråkar avhållsamhet som det enda preventivmedlet och anser att sex (självklart enbart i fortplantningssyfte) inte ska äga rum innan äktenskapet. Nu har det visat sig att hennes 17-åriga dotter är gravid med en man hon inte är gift med, vilket i sig kan vara svårt då hon inte är 18 och kanske inte tidigare hade mammas tillstånd. Men för att inte grusa mammas planer för världsherravälde ska hon behålla barnet och gifta sig med pappan till det. Och de är så lyckliga.

Sådär, tillbaks till jobbet.