Men, men, men, men, manly men, men ,men... MEN!
De gnäller om att man pratar så mycket om jämställdhet utifrån ett kvinnligt perspektiv att det måste ju bara vara som så att männen hamnar i underläge och det är ju inte jämstallt, vilket det förstås inte skulle vara om det vore sant. Och det är klart att om man inte tror sig ha haft makt enbart för att man har penis, så måste ju all makt som helt plötsligt måste förtjänas genom till exempel utbildning, talang och intelligens upplevas som att man går från jämställd maktfördelning (som på 50-talet) till icke-jämställd maktfördelning. Synd bara att det inte är sant.
De gnäller också gärna om att män utsätts för mer våld från andra män än vad kvinnor utsätts för våld från män. Och det kanske de har rätt i, men att inte inse att anledningen till att vi pratar mindre om våld män emellan har att göra med könsstereotyper är bara korkat. En äkta man ska ju kunna ta en snyting och dela ut en. I ett samhälle med en mansbild som är mindre som den äkta mannen, skulle våld män emellan ses som lika upprörande som mäns våld mot kvinnor. Alla tjänar på jämställdhet.
Sen är de rädda nu också. Valerie Solanas rätt extrema Scum-manifest har satts upp som en pjäs här i Stockholm och gissa om de där männen är rädda nu. Visst sägs det en hel del extrema saker, men ska männen vara rädda för det som sägs eller finns det viktigare saker att inse av pjäsen? Saker som man kanske vägrar inse och istället ägnar sin energi år att bli kränkt och uttalat rädd. Fast egentligen är de inte rädda. De är ju inga fjollor.
Även om texten innehåller uppmaningar till våld, så har vi män egentligen något att frukta gällande feministiskt våld? Nej, ingen händelse i samhället under vår historia har visat på att män ska vara rädda för att bli nerslagna och kastrerade av militanta feminister. Det är fortfarande nästan uteslutande så att män kommer att bli misshandlade av andra män. Dessutom finns det oerhört många uppmaingar och uppmuntranden om att män ska bruka våld gentemot andra män, men detta kränker tydligen inte dessa äkta män. Det är nästan som att det är det faktum att det är en kvinna som inte vet sin plats som upprör. Men så kan det väl inte vara? Eller?
Skulle man då kunna göra något liknande som man gentemot kvinnorna? Nej, absolut inte, av den enkla anledningen att en uppmaning om våld mot kvinnor skulle gå i samma fotspår som århundraden av faktiskt patriarkalt våld. Men är inte det orättvist? Rättvisa har inte så mycket med saken att göra. Men vissa saker kanske man inte kan prata om på ett visst sätt till vissa grupper. Att skämta om att skicka någon på arbetsläger kanske man inte gör med en jude om man inte känner personen väldigt väl. Allt vi säger, allt vi uppmanar någon till görs alltid i ett sammanhang som vi måste vara medvetna om. Och kära SD-man, det handlar inte om att vara politiskt korrekt eller inkorrekt. De kidnappade begreppen får du gärna lämna tillbaks till de som är intelligenta nog att använda dem på rätt sätt. Det handlar om att inte vara en obildad klant helt enkelt.
Så kära äkta man, ta för fan och tuffa till dig. Var inte så förbannat rädd och gnällig.
Special
There is nothing saving you. Nothing saving you. There is nothing saving you at all. No matter what you think. No matter what you believe in. The way you have lived will neither save you nor punish you. You have to live with the fact that you are here purely by chance. But it's a fact you won't have to live with for very long.
You see, I don't know you. I don't want to know you and I do not care about how you have lived your life. As long as you contain just about as much blood as the average person, you are more than qualified to be where you are right now. But don't worry, being unqualified wouldn't have saved your life either. I don't want to have any connections to the people who end up in here and I don't want any loose ends. The ones living in this room are a loose end. Including me, but I try my best to really make myself as safe as possible. Others, I cannot trust they will keep their mouth shut or wake up every night screaming until someone realises all is not well. And some blah-blahs later there is a knock on my door and the world will no longer be safe from the horror that lurks beneath it all.
Because I am the guardian. If I do not give it blood it will cross over to our world and it will all end. And to stop that from happening, you are a small price to pay and I do think you should be proud of this. Of course, you have done nothing earn this honour but it's my expercience that most people do very little to earn anything at all in life. Most reproduce and allows for our world to live on, but that's as far as it goes, and when you think about it, how special is it when most other people are doing it? No, you are most likely no different from anybody else, so why not see this as your opportunity to become someone?
Well, it is almost time. The clouds are lining up just right, the sun is whispering and granting me permission to sacrifice and save the world once again. It is about time. Can you hear the noise from underneath the floor boards? The scraping and howling almost too loud to handle. Must hurry now. Now. Now.
That ol' story
So why the hell am I sitting here at an Irish pub with no Irish cider and a confederate rebel moron yodeling away through the loudspeakers? Quite simple actually. When too many of one bar's clientele end up in plastic bags scattered all over town it tends to draw attention. And attention, as we all know, is bad. So I had to move on.
And here I am. Slightly drunk in an empty bar on the search for new playthings. If only they didn't break so easily. People say the human body is a tough one. What the fuck do they know? My playthings only last a day or two. It's as if once the mind gives up, so does the flesh. They come apart and they make a mess and I have to clean the tub and the bathroom floor once again. In bags they go and we go for one last drive. Again. Find. Play. Dispose. Repeat.
So why continue? I don't know. There's the same kind of hope I guess there is with all types of work and serious hobbies. Maybe the next will feel different. Like the first ones. They were all different. Now they're all the same. Everyone is unique, my ass. But it is still easier hoping for change than actively doing something about it. I'm sure you know what I'm talking about.
More customers arrive, finally. I'm going non-alcoholic now for obvious reasons. Focus. Plus a bottle of ginger ale isn't all that bad. Love the stuff. The bartender thought I asked for a gin and tonic. Asked me if I wanted a single or a double. I wanted the whole bottle and it seems this will be staff joke for the evening. Good for them, but bad for me. Unnecessary attention, it's the last thing I need. I should probably call it off for tonight.
But the idea of another lonely quiet night isn't really pleasing. At all. I have been lonely the last week, no need denying that. Quiet, quiet, quiet! Quiet outside, but screaming inside. Screaming to play. Making my nose bleed from all the screaming inside. It hurts and it only wants to play and she looks nice. He looks nice too. Maybe the screaming and nosebleed will go away longer if there is two. Maybe it will be different.
The music stops. It's a sign, I fucking know it. A sign that things will be different this time.
Hello, my name is...
Grubblar
Min släkt på mammas sida är stor. Men för mig har den alltid varit liten. Det har kretsat kring mormor och två av hennes bröder; Henry och Torsten. Andra har förekommit sporadiskt eller enbart nämnts vid namn. Mormor dog 1998, Henry 2008 och Torsten verkar inte ha länge kvar, så han uteblev. Senast jag träffade någon av de på mammas sida var 1998 på mormors begravning.
Så min bild av släkten existerade för mig i form av bilder i ett bildspel. De andra 40 personerna var till största delen främlingar. Främlingar där jag hörde hemma. Det fanns till och med bildbevis på det. I ett släktträd hade jag satts in i ett sammanhang. Jag hör ihop med en massa personer som jag tills ikväll inte ens visste existerade. Det var en lätt surrealistisk upplevelse. Att åka upp till Umeå en fredag, spendera en lördag med okända människor jag hör ihop med och sen åka hem på söndag till det vanliga sammanhang jag existerar i. Och livet fortsätter, troligtvis oförändrat.
Men det hindrade inte att det kändes lite vemodigt i taxin därifrån. Under en stor period av mitt liv har jag inte riktigt känt att jag ens haft någon släkt förutom min familj. Visst har jag varit medveten om den på nåt abstrakt plan, men allteftersom de personer jag förknippar med den har försvunnit så verkar begreppet släkt också ha gjort det. Så att lämna en grupp okända människor man mött bara som hastigast och dessutom varit för socialt inkompetent för att kommunicera med borde inte känts särskilt hårt där i taxin.
Men det gjorde det. Jag tror jag gillade tanken på att vara med i ett sammanhang jag inte själv valt mer än jag inbillade mig. Det finns nåt vackert med att tillhöra den här gruppen hyfsat okända människor som släkten till stor del utgör och för mig är det den villkorslösa tillhörigheten. Oavsett vad, så har jag en plats där jag hör hemma.
Note
This is not a suicide note.
This is not me explaining to you how I can't go on living any longer because being alive is tearing me apart. It isn't. There has been no tragedy turning everything upside down and no memories have been awakened to torture my mind until its breaking point, where I go down into the basement trying to find a beam to wrap my tie around or go looking for pills in our medicine cabinet only to remember that we lowered the basement ceiling to get rid of the ugly beams a year ago and that the only chance of medicine-induced death would be me choking on a handful of Aspirin pills. We are truly healthy people.
This is not a note of me leaving you.
I have no intentions of leaving you and the house. There is no secret affair for you to know about. With my job, I wouldn't even have had the time if I wanted to. But I never wanted to and I still don't. Nor have I got myself into any other kind of trouble. No gambling debts, no drugs, no loss of all our money some other way. It's still all there. Not a penny missing.
This is only a note to keep you occupied.
To make sure you're focused on something else while I lock the door shut as quietly as I can. To make sure you do not realise the windows have been nailed shut. And I know how much you are paying attention to details and I didn't want you to discover the knife missing from its block.
You see, I am still in the house and I am still very much alive. More alive than I've been in years.
But where am I?
Sleepy
And tired I am. But sleep is out of the question. If my observations have been accurate, I'll spend the rest of my life sleepwalking. Or perhaps "the rest of my death" is more appropriate, which would make sleepwalking "deathwalking" but no matter the name I really hope my mind is far far away from my body when it happens. Any minute now.
Maybe it is curiosity that is keeping me alive, and soon undead, or maybe it is just a good ol'-fashioned fear of dying, actually killing myself. Perhaps I will not die and wake up after all. I could be the first survivor, the first to be able to fight this. It's not likely, but what if that is the case and I end up shooting myself or slicing my wrists and the world will never know of the possible cure stored inside my body. And I do believe in sharing information.
To think that the world up until a couple of weeks ago was just your ordinary shithole with racism, republicans and your everyday idiots. Now we are too busy surviving to be racist bastards or just bastards in general. If you find someone else who is not already undead, there is not a skin color in the world keeping you from staying close to that person. But you have to be careful.
She was beyond alive. She was beautiful. More beautiful than anyone I had ever seen before. Why she chose to stay close to me is something I will have to thank the current zombie plague for. A few weeks ago, she would have passed by me not even noticing my existance. More beautiful, but unfortunately not as alive as she first seemed.
So here I am. So tired. I think it is time to just lay down for awhile. If I manage to fight this and turn out to be mankind's greatest hope, I'll let you know.
Confession
Det finns så mycket som jag vill skrika om, så mycket som jag vill kämpa för och så mycket jag beundrar andra för att de tar tag i och försöker förbättra, men jag kommer inte längre än så. I ärlighetens namn skulle jag nog inte vara den första på plats för demonstrationerna i Nordafrika och Mellanösterna och troligtvis inte den sista kvar. Förhoppningsvis skulle jag dyka upp, men inte förrän det kändes säkert nog. Andra offrar sina liv för att slåss för mina ideal. Och dina.
Men om jag hade det där som krävdes för att ta kampen vad skulle jag kämpa för?
Jämställdhet på alla plan, för alla i ett samhälle tjänar på det, även de vita medelålders männen.
Ökad välfärd, för ett samhälle ska inte bedömas efter hur väl de tar hand om en medelklass som klarar sig oavsett vem som sitter vid makten utan det ska bedömas efter hur väl det tar hand om de svagaste.
Ökad solidaritet, av samma anledning som ovan och för att alldeles för många egoister kämpar stenhårt för att kunna hävda att de solidariska idealen är döda.
Ökad kunskap, för att lära av historien och inse att man faktiskt är inne på en förbannat farlig väg även fast man bytt ut ordet "judar" mot "muslimer".
Ökad kunskap, för att lära sig om problemen med socioekonomisk segregering och dess koppling till brottslighet istället för att tro att arabiska män uppfostras till brottslingar.
Jag skulle nog vilja kämpa för ännu fler saker.
Men troligtvis kommer jag inte att göra nåt eller åtminstone inte tillräckligt åt det. Och inte du heller.
Om bloggandet just nyss
Om bloggandet just nu
Jag inleder, men det blir inget mer.
Vad betyder det?
Detta är ett test
Så varför har jag inte tagit tag i det här och skrivit av mig, för det har verkligen behövts. Jag vet inte riktigt.
Det är som att det inte finns tid. Även om det finns tid, men jag kanske upplever att jag inte har rätt att använda den tiden till att skriva. Det finns andra saker som jag ska hinna med. Jag ska ju spela gitarr, se på skräckfilm, umgås med folk, läsa böcker, äta, sova. Och jobba förstås. Det har blivit en hel del sånt.
Men i slutändan så handlar det nog om att bara ta sig tid. Eller att upptäcka att det finns tid att ta av och även om den är knapp, så hur lång tid tar det att skriva att borgarregeringen slickar mammon i röven? Ungefär tio sekunder. En motivation också? För att de bedriver en arbetspolitik som syftar till att göra arbetarna livrädda för att förlora sina jobb och därför gå med på att utnyttjas lite extra. För vi vet ju alla vad man är värd om man inte arbetar. Trettio sekunder till där. Men inte ens en minut sammanlagt. Och det ska väl gå att få ihop.
Det här med attityden till jobb är spännande. Man kan tycka att människor som är rädda för att förlora sina jobb tar i lite hårdare och jobbar hellre obetald övertid i utbyte mot att få komma till arbetsplatsen även dagen därpå och kanske i veckoslutet få ta direktörn i hand som tack för att familj och välmående offrats till förmån för direktörns välmående.
Men varför skulle det vara så? Vi har ju ett hyfsat bra anställningsskydd i riket för att undvika såna saker. Sen att det inte är helt perfekt och att det håller kvar en del inkompetenta idioter på sina positioner i all framtid ser till och med en vänstervriden person som jag som ett problem. Men på det stora hela är det bättre med en arbetsstyrka som inte är helt i händerna på profitkåta VD:ar. Men det hindrar ju inte att man försöker plantera en idé om att du måste vara lönsam, lilla vän, för att inte vara tärande på vårt vackra svenska samhälle där alla bryr sig om sig själva och om alla bryr sig om sig själva så har ju alla någon som bryr sig om en. Fast inte så många totalt per person.
Men tankesättet att varenda medborgare måste skrämmas mer till att göra sitt jobb förutsätter en misstro gällande hela mänskligheten och även om det finns andra anledningar att misstro mänskligheten så vill de flesta faktiskt jobba. De allra flesta har alltid velat ha ett jobb. Till och med innan man gjorde svårare att vara arbetslös. Det ger ett socialt sammanhang, man känner att man bidrar till sin egen och andras välfärd, av solidaritet ser man till att alla, inklusive en själv, får det så bra som möjligt. Statistik som visar på detta? Tja, det var inte så förbannat många som fuskade eller tyckte att livet var helt fantastiskt om man saknade socialt sammanhang tidigare heller.
Så var är jag på väg med detta då? Jo -- och nu tänker jag helt utgå ifrån mig själv -- jag är rätt säker på att människor som känner sig trygga och uppskattade på sin arbetsplats jobbar bättre än de som är ständigt rädda att bli av med jobben.
För så har det varit för mig -- jag sa ju det, utgå från mig själv -- och då handlar det väl inte om att jag varit direkt rädd för att bli av med jobbet förut, utan att jag upptäckt att jag faktiskt klarar det rent ekonomiska ett hyfsat långt tag även om jag blir av med jobbet. Jag skulle efter ett tag sakna att ingå i det där jobbsammanhanget, men det där med att oroa sig för att bli av med lägenheten och liknande grundläggande saker finns inte kvar längre. I alla fall inte på samma sätt som tidigare. Och jag upplever det som att jag blivit bättre på att mitt jobb. Det påminner mer om den känslan jag hade när jag var nyanställd och driven och nyfiken. Dessutom tror jag att jag jobbat nästan mer med pedagogiskt arbete den senaste tiden än innan. Jag behöver inte hoppa på minsta lilla extrajobb för att rädda skolan eller mitt jobb. Jag kan fokusera på det rent pedagogiska i första hand och sedan hjälpa till med annat på den tid som blir över och visst blir det tid över till sådant också.
Dessutom är jag inte ensam om att ha insett att glada anställda är effektiva anställda. Det är synd bara att så många av de som styr tror att det är tvärtom. Att människor i gemen har låg arbetsmoral och tar första bästa chans att utnyttja systemet för sin egen vinning.
Kan det ha något att göra med att det är så de själva är?
Test avslutat.
Elev
Du dök oväntat upp på avslutningen. På huvudet hade du inte ditt hår, men ditt ansikte hade ditt leende. Du skulle komma tillbaks till hösten och du ville ha mig som lärare.
Under sommaren blev du sämre och till hösten kom du inte tillbaks. Jag träffade dig aldrig mer, men nånting sa mig att ditt ansikte fortfarande hade ditt leende. Du ville komma förbi och träffa några av oss.
Under hösten blev du sämre och kunde inte komma förbi och träffa några av oss. Men du fick komma hem och även om skälen till det var de sämsta tänkbara så måste det också ha varit det bästa tänkbara.
När hösten tog slut och vintern började dök då och då mer information upp om dig och varje gång fruktade jag att det var information om det värsta. Efter varje gång var gråten inte långt borta, men omständigheterna gjorde det svårt att släppa fram det.
När vintern kommit och julen tagit slut så kom till sist dagen. Jag var hemma hos en god vän när jag fick meddelandet och försökte prata om dig, men det var så svårt att göra det utan att det gjorde för ont.
Under gårdagen och dagen har det kommit och gått. Det är ibland som att det inte hänt överhuvudtaget och ibland har det verkligen hänt.
Och det har hänt. Sov så gott, kära du.
Moodswings
Två bloggar har gjort mig glatt tårögda idag och det tackar jag författarna för. Jag länkar inte till dem, då det var mig de skrivit snällt om och jag och Jante i vissa fall tycker att jag inte ska hävda mig för mycket. Men han är okej med att med att jag har en blogg tydligen. Eller så väljer jag att lyssna enbart ibland.
En bok har gjort mig både glatt och ledsamt tårögd under min buss- och tågresa tillbaks från Stockholm. Ett stort tack till min vän som införskaffade A Thousand Splendid Suns åt mig. Det är djävulskt mycket ångest och sorg i boken, men de gånger författaren släpper fram ens de minsta glädjeämnen så fortsätter tårarna rinna, men av andra anledningar.
Även om böcker i allra högsta grad berör mig och vänners vänliga ord likaså, så brukar de inte lika lätt framkalla tårar vanligtvis vilket leder fram till det jag kanske egentligen vill skriva om, men som jag inte vet om jag borde eller inte. Jag vet inte heller syftet med att skriva det. Jag tycks övertygad om att jag inte gör dte för att söka tröst. Så gör jag det för att få uppmärksamhet eller är det något som kommer att få mig att må bättre. Något som verkligen måste ut. Behandlar jag en händelse eller exploaterar jag den?
Jag har just nu inget svar på det och låter nog därför bli att skriva om det.
A Case of the Sundays
Fast afton kanske det inte är när jag tänker efter. Det är mörkt ute, men klockan på micron visar inte mer än halv fem. Om två timmar får vi besök och då är skinkan som nu är i ugnen genomvarm, griljerad, nedkyld nog och redo att skäras upp för att hamna på en eller kanske två eller kanske rent utav tre smörgåsar som ett avslut på veckan, men samtidigt en start på nästa fast utan eventuell ångest. En vecka som leder oss närmre ledigheten i jul och en chans att få ägna sig åt annat än det där med jobb.
Och jobb var det tänkt att jag skulle ägna mig åt idag. Hela dagen. Det var läxförhör som skulle rättas, uppsatser som skulle bedömas och prov i matematik som skulle poängsättas. Det ska de fortfarande, men de kan vänta. De måste vänta för idag ska jag avsluta veckan speciellt med avseende på jobbet, inte påbörja den.
Tidigare idag ägnade vi oss åt återvinning. Rejäla pappers- och plastkassar bars iväg och likt brottslingar som dumpar ett lik eller en pistol gjorde vi oss av med bevisen på vår konsumtion. Att återvinna måste vara det sekulariserade samhällets ersättning för bikten. Genom att visa på våra synder blir vi också förlåtna dem och kan gå vidare med våra liv och synda mer för att sedan om några veckor återigen stå och fokusera för att inte den färgade glasflaskan råkar hamna i behållaren för ofärgat glas, en synd som inte förlåts. Förutsatt att någon kommer på oss förstås.
På radion pratar en svensktalande författare med rötter i Peru om diktens kraft. Om hur diktaturer räds dess förmåga att skapa fantasifulla människor med drömmar och fria tankar. Det får mig att tänka på alla rapporter om hur barnen i gamla demokratier läser mindre och mindre. Har vi redan hela den värld vi behöver? Behöver vi inte vår fantasi längre? Eller det kanske inte är ett demokratihot och ett frihetshot ifall vi inte längre läser. Jag tror dock att det är det. Vi pumpas dagligen fulla med information designad att få oss att inte tänka så mycket själva med syfte att göra någon annan rik. Och om det är den enda information vi får i oss i textväg, så tror jag inte att vårt samhälle blir bättre. Snarare sämre.
Visst skulle man kunna säga att en bok kan förvrida ens tankar lika mycket som reklam och även om det troligtvis inte är sant i de allra flesta fall, så är det egentligen enbart en anledning att läsa mer. Och varierat.
Nej, nu börjar det svamlas här och skinkan har redan varit ute en gång och nu ska den snart ut igen, griljerad och klar.
Kram på er.
Ett djävulskt gnäll
En del tankar dök upp idag på en studiedag med Skolverket angående den nya gymnasieskolan som ska komma igång nästa läsår. Rent generellt handlar de i mångt och mycket om ifall jag egentligen vill vara lärare. Eller rättare sagt, jag vill var lärare enligt min definition av yrket som innebär att jag ges tid att utveckla mina lektioner, utveckla mina kunskaper, undervisa mina elever och följa upp min undervisning och försöka förbättra. Jag vill vara en gymnasielärare som får eleverna att ta ökat eget ansvar så att när de ska på första arbetsintervjun eller in på högskolan slipper ha med sig mamma eller pappa respektive kan klara av att själva ringa eller på annat sätt själva ta reda på när terminen börjar. Jag inbillar mig själv att att min roll är att förbereda eleverna för vuxenlivet.
Och i grund och botten tycker jag att man från de flesta håll håller med mig. I teorin. För i teorin är mitt uppdrag att förbereda mina elever för högskolestudier med allt vad det innebär av kritiskt tänkande, problemlösningsförmåga och kanske framförallt vikten av att kunna ta eget ansvar. Det fick jag höra idag från Skolverket dessutom. Men det var inte det enda jag fick höra.
Jag ska dessutom fokusera mycket av mitt arbete på att hålla ryggen fri. Och ofta kan det låta som att det egentligen är det viktiga. Man förutsätter att undervisningen sköts och nämner inte så mycket om det, men det där med att hålla ryggen fri är oerhört viktigt. Det handlar ur min synvinkel om att vi måste lägga ner tid på att förebygga och motkämpa det ständigt överhängande hotet att någon stor eller liten aspekt av undervisningen eller något annat som rör skolan ifrågasätts det allra minsta. För då ligger det tydligen på mig att bevisa min oskuld inför nitiska jurister och ilskna föräldrar som tycker att det är skolans ansvar att se till så att de inte skiter i sina barn. Att de ligger på de anklagande att bevisa min skuld, såsom brukar vara praxis, verkar vara ett helt barockt antagande.
Så därför måste jag anteckna. Jag måste rapportera. Jag måste få underskrifter. Jag måste ha allt skriftligt. Jag måste följa upp och se så att jag fullföljt min del av en elevåtgärd. Gör jag inte det ligger jag risigt till. Att eleven inte fullföljt sin del av åtgärden belastar inte honom eller henne nämvärt. Jag måste helt enkelt administrera. Och administrera som fan. För att tydligen föreligger alltid ett hot om varning eller en risk att någon blir missnöjd med mig eller skolan och sprider det vidare och i vår marknadsekonomiska vardag innebär det dålig PR och dålig PR innebär färre sökande och färre sökande innebär mindre pengar för elever är små pengapåsar. Det är därför man kan se vuxna personer stå i pimpade montrar och rycka i barn på gymnasiemässor.
Och av den anledningen blir ett kanske egentligen hanterbart missnöje en total katastrof som genast måste rättas till och med rättas till menas att skolan genast gör om och gör rätt för att undvika vidare konflikt. För även om man har rätt så är en pågående konflikt också dålig PR och det vet vi ju vid det här laget vad det innebär.
Missförstå mig rätt, jag tycker att elever och föräldrar ska ha all rätt i världen att ifrågasätta min undervisning. Vad jag vill är att jag ska ha exakt samma rätt att ifrågasätta dem. Och visst man kan dra paralleller till läkaryrket som också kanske jobbar under en rädsla att bli anmäld. Men inom sjukvården finns en klar vana vid att utreda om misstag begåtts. Dessutom ska vi lärare undvika att sätta oss på samma höga piedestal som läkare. En läkares misstag kan leda till fysiskt och psykiskt lidande eller dödsfall. En gymnasielärares misstag kan i de flesta fall rättas till rätt enkelt på till exempel Komvux eller genom att tenta av kursen på en annan skola och även om det innebär mer studier och kanske en väntan på högskolestudier maximalt ett år, så är alla uttalanden i stil med att man förstört en persons liv en kollossal överdrift. Och det handlar egentligen mest om att bevisbördan ligger på mig. Att jag är skyldig tills motsatsen bevisats. Av mig.
I min och skolans strävan att alltid hålla ryggen fri uppstår ett problem. Om man undervisar heltid redan och läggs på mer administrativt, vad ska man ta den tiden av? Det är en rätt enkel fråga att besvara. Den tas av min undervisning. Så hotet från om ifrågasättande av min undervisning och annat leder till att min undervisning blir sämre och kanske i sin tur förtjänas mer att ifrågasättas. Om den ifrågasätts måste jag lägga mer tid på att bestrida det och den tar jag från min undervisning som blir ännu mer förtjänt av att ifrågasättas. Och så vidare.
Den stora konflikten i det här för eleven blir att den elev som så det förbannat högtravande pratas om som någon som ska förberedas för ansvaret inom vuxenlivet och inom högskolestudier i realiteten kanske knappt är redo för ansvaret inom gymnasiet när det är dags för studenten. För det är troligare att alla paragrafryttare anser att jag brustit i mitt ansvar som lärare än att eleven har det, vilket leder till ett grundskoleliknande curlande för att inte få skit.
Och detta är inte ett problem verkar det som.
Snuffed
You know you want to watch. Well, no one is going to stop you. After all, this is your death. What kind of person would deprive you of such a final request? Not me, that's for sure and since I am the pulling this whole death thing off, I guess in a way you are lucky. And perhaps even grateful. No, fuck "perhaps." You should be grateful.
Let's face it. There are so many weirdos out there. People who just kill randomly and for no apparent reason apart from "the voices" telling them to. Too damn scared to take any responsibility. If they are caught they plead insanity, fake a mental condition and try to escape what they in all actuality deserve.
But that's not me. No sir, I am fully aware of what I am doing. Ain't no voices telling me to do bad things or an evil mother who screwed up my upbringing. Hell, I have been one of the most privileged people on the planet. Once I discovered the art -- and let's face it; the amusement -- of killing I have been given every possible type of support from my folks.
Man, I remember the first one. The gardener. Apparently mom wasn't too happy with what he had done to her award-winning roses and mom, always the efficient one, put two and two together and fifteen minutes later I had the gardener tied up in my special room in the basement. I realised later that the whole thing was a bit messy, but it was the first time I had ever done anything harmful to another person, let alone strangled someone. My mom was proud though. She even videotaped the whole thing and showed to dad when he came home from the office. Oh man, that video has been shown so many times at home and to victims that the tape in the cassette has almost deteriorated. I would show it to you but I have to hurry up and finish here.
You can however trust that even though I am in a hurry, it will not be sloppy. You are tied up hard enough to be unable to move or flinch and over the years I have become quite the expert, I dare say. And that's another thing you should be grateful for. You will be easily identifiable by your family, there will be no gore or anything like that. You will not shit yourself or piss your pants. I am that good.
I know what you're thinking; "What a fucking showoff..." but it is the truth. As long as I don't want a mess there won't be a mess. And look around you, this is expensive furniture. I have not had the time to wrap it in plastic and besides, the messier it is the louder it is. Even if I do not fear to take responsibility for my actions I would like to keep doing them at least for a few more years.
So, here it is; you will be facing that mirror over there. As you can see there's a camera rigged just beside it. What do you think of it? I got yesterday from mom. She said that digital is the way to go now. This one is apparently supposed to be able to shoot in high definition, but I haven't got around to figuring out how to use that. Just so you know, it's nothing personal.
In fact, I actually kind of like you. There is something special about you that I can't seem to put my finger on. Maybe it is how you seem to have given up all hope which makes it seem as if anything that isn't a painful, messy end to your life is a godsend. Or maybe you have realised that your death will not be some random act of insanity, but at least somewhat planned and well-executed. Excuse the pun.
Either way, I am in a hurry, just like I said. I'm in town for just a few days and my plane leaves in a couple of hours. I rarely get a chance to come back to where I grew up and when I do it's always only for a short period of time. However, my bags are packed and as soon as I'm done here I have a taxi waiting outside. I figured since mom gave me that beautiful camera, I feel obliged to give her something in return. And boy, was I glad when I ran into you at the tennis club.
So, here we are. Just you, me, the mirror and the camera. And the furniture mom and dad has put down here. Since I moved out, they keep my old basement room as some sort of storage space. Who can blame them? I know I can't.
Ah well, let's get this over with then, shall we?
