... de sämsta eleverna.

Det är ganska smidigt att kunna blogga lite på arbetstid. Mina elever sitter och skriver på sina uppsatser och sköter sig så bra att det känns som om jag rationaliserat bort mig själv.

Igår satt jag och några kollegor och diskuterade lärarrollen. Vad innebär det att vara lärare? Det är något som jag tänkte komma tillbaka till idag med ett inlägg som legat och bubblat inom mig under ett par år och något som jag observerat under hela min tid som lärarstuderande och även nu som lärare. Denna observation och åsikt är väldigt generaliserande, men observationerna är gjorda i just de sammanhangen då vi är en ganska generell massa som ska ta sig igenom något.

När jag var lärarstuderande på en skola i östra Götaland skulle vi lärare delta i en fortbildning anordnad av några elever i årskurs tre på gymnasiet. Fortbildningen löpte under ungefär en dag och eleverna hade lagt ner enormt mycket tid på det. Ämnet för dagen var datorsäkerhet. Eleverna föreläste om detta i skolans aula och visade även exempel på hur sårbar en hackad eller virusinfekterad dator kan vara.

Under föreläsningen löpte allt tämligen bra, förutom någon enstaka datoranalfabet som avbröt demonstration och föreläsning för att nästan kräva att eleverna här och nu skulle lösa ett e-postproblem som denne hade. Det var i pausen på föreläsningen som min åsikt började ta form. Vi fick en kvart för att sträcka på benen och ta en kopp kaffe. Sagt och gjort, koffeinister som de flesta lärare verkar vara (dock inte jag), så gick i ett lämmeltåg till personalrummet och kaffeautomaten. De flesta fick sig en kopp kaffe och ställde sig för att diskutera diverse olika saker med varandra. När de femton minuterna nästan var slut började jag och mina andra studentkamrater att dra oss tillbaks till aulan. Ett antal lärare gjorde likadant, men en tämligen stor klunga stod lugnt kvar och pratade. De droppade senare in på föreläsningen under fniss och skämt från de själva.

Den här bristen på respekt för andra föreläsare har dykt upp vid i stort sett varje tillfälle då vi samlats i klunga på någon aktivitetsdag eller fortbildningskväll. Lärare som klagar på elevernas sena ankomster kommer själva inklampandes en kvart sent, lärare som tycker att elevernas mobiltelefoner stör väldigt mycket på lektionerna har själva på sina i handväskor och innerfickor -- vissa tycker till och med att det är okej att svara i dem då det ringer -- och lärare som kräver total uppmärksamhet under sina genomgångar pladdrar på om struntsaker som de skulle kunna diskutera i pausen i stället.

Nu är det här självklart en grov generalisering. De flesta lärare är inte på detta sätt, men några är det och vi vet ju att det är de som beter sig sämst (och märks mest) som ofta bidrar mest till den bild av en grupp som en utomstående tar med sig.

Så vad kan då detta bero på?

To be continued...

Efter över ett år av att känna sig som en kostnad och ordningsvakt är jag och min arbetsplats på väg mot rätt håll igen. Ett fackmöte idag bestod till största delen av en diskussion -- eller flera -- om vad vi är. Det skulle kunna varit en filosofisk diskussion, men den var pedagogisk. Vad är en lärare egentligen? Vad är det minsta man kan göra och fortfarande vara en lärare? Vad ska ses som arbete utöver det vanliga?

Problemet med att vara lärare är ju att det är ett kall, vilket gör en så förbannat lätt att utnyttja. Man drivs ju av nån sorts vision om att man förbättrar tillvaron i världen eller åtminstone för några elever och det är väl där nackdelen finns. Vi jobbar med människor. Vi jobbar med dem på ett väldigt ingående sätt. Ungefär som en sjuksköterska som också sitter i samma sits jämtemot sin arbetsgivare.

Det kanske inte vore så farligt om det inte var som så att arbetsgivare är som feta västerländska turister på en gatumarknad i Marrakech; det ska prutas till varje pris och ju mer saker till ju mindre priser, desto bättre har shoppingrundan gått. Så en diskussion om vad läraryrket innebär är nödvändig. Men det gör inget för det är dessutom en intressant diskussion. 

Vad jag saknar mest från min lärarutbildning är möjligheten till reflektion kring allt möjligt som rör livet i allmänhet och lärarlivet i synnerhet. En kväll eller en dag framför datorn med ett antal glas vatten, en uppgift och en hjärna som bara exploderar hit och dit med mer eller mindre intressanta tankebanor. Intressanta för mig åtminstone. Sen var det ju upp till mentorn att bedöma om de skulle vara intressanta för nån sorts allmänhet också.

Så vad ingår då? Att dyka upp, genomföra lektioner och sen dra? Att vara en god mentor? Att sköta administrativt arbete? Förväntas det av mig att ställa upp på extrainsatta föräldramöten? Och så vidare, och så vidare.

Diskussion kom igång rätt bra, men den behöver fortsättas och då kanske jag kan komma med lite korrekta svar enligt undertecknad. Det kanske är något att skriva om på påsklovet när jag har lite mer tid.

Återigen är det läggdags. Det har det varit i cirka en och en halv timme, så jag antar att jag ska dra mig.

Sweet dreams.

Ps. Frustrationen bestod i att mina fingrar gjorde myteri mot mig när jag övade på mitt gitarrspel. En positiv sak jag insett är att om det fortsätter kommer jag snart att kunna slita av gitarrsträngarna med bara händerna i rent vredesmod. Då kanske jag kan extraknäcka på en freakshow i sommar och dra in lite extra pengar.

My uncle Jeff never wanted for anything.
He didn't need money.
He didn't need a career.
He didn't need materialism.
He has a motorcycle.
He has a small house close to the beach.
He has a little dog named Keno.
He has freedom.
Freedom most of us don't even know exists.
We live in a world of jobs, careers, corporate ladders, bills, loans, mortgages, new cars, and big screen TV's.
We live in condos and developments.
We buy whatever the marketing people want us to.
We say yes sir, yes maam. Right away ASAP.
We get up early to commute to jobs we hate. We have kids we never see. We live by our egos, and die by them as  well. We think love is something we did as children and that marriage is a contract.
An agreement.
An arrangement.
A deal.
We're the whores of a modern age.
We worship money and power and most of us wake up too late.
Too old.
And too fucking tired to change.

Taken from
My Uncle Jeff by Damon Hurd
(Buy the picture novella. You will not regret it.)

Behöver jag egentligen skriva av mig ikväll? Tycker nog egentligen inte det, men ändå sitter jag här. Det verkar ha blivit något sorts beroende det här. Eller så är det bara nyhetens behag. Ge mig en månad så kommer kanske jag också att klistra in långa presentationslistor på mig själv, fota en söt vovve och klistra in samt prata mode.

Det verkar finnas många modebloggar. Tydligen är det många som är måna om att visa upp de senaste inköpen från H&M och Gina Tricot, dessa exklusiva och mycket originella butiker. Som utomstående observatör både roar och förfasar det mig att det finns människor som lägger ner så mycket tid på att försvinna i mängden och sen visar upp det till allmän beskådning.

Fast troligtvis ser de väl ändå lite annorlunda ut. Tyvärr så tillhör jag fel kategori människor för att uppfatta det då jag inte indentifierar mig med den klädstilen. Antagligen ser jag och mina vänner likadana ut för dem. Och gå ut på en metalklubb en kväll, så blir du snabbt varse om att vi bara har en eller två färger att välja mellan. Om man inte är glamrockare förstås. Då kan man med lätthet låta sig inspireras av all världens papegojarter och Susanne Lanefelts gympabyxor. Jag är dock inte så förtjust i glamrock och trivs faktiskt med att hela min garderob alltid matchar.

Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över "de andras" beteende. Kanske för att det finns så många fler av dem att det hela tiden blir så påtagligt. Havet av  blonda skötsamma tjejer som man varenda förbannade läsår får kämpa tills november med att lära sig alla namnen på. Det påminner om ett rågfält som långsamt vajar i vinden. Sen i november blir det kallare och då kommer Kanadagåsjackorna fram och då är vi tillbaks på ruta ett. Fast de lämnar oftast jackorna utanför klassrummet vilket hjälper på lektionstid.

Nu har jag alltså skrivit min första modeblogg och jag måste säga att det var rätt kul. Kanske jag återkommer någon annan gång med det. Men innan jag går och lägger mig måste jag få ondgöra mig över nåt. Mitt senaste hatobjekt är Alex Schulman, chefredaktör för Stureplan.se, som nu tillåtits bli kolumnist i PunktSE, Aftonbladets gratisalster. Detta innebär att han dessutom får synas och läsas på Aftonbladet.se som jag gärna besöker just för deras kolumnister. Denne man är INGEN skribent. Han är en ytlig fåne som borde hålla sig till sin egen skapelse för andra ytliga fånar. Jag tänker inte gå mer på varför, men läs gärna hans alster själv.

Usch, det blev lite väl mycket klagande utan motivering där. Men jag vill verkligen inte ge honom mer utrymme i min blogg.  Jag går och lägger mig istället.

Guten Abend!

En kopp te förgyller min skrivstund. Och ett glas juice. Ikväll har jag varit lite kluven angående vad jag vill skriva om. Faktum är att det du läser just nu är mitt tredje försök till ett inlägg. Tanken var att skriva om uppskattning och bekräftelse, sen så kom Within Temptations See Who I Am igång på Internet-radion och det drog igång tankebanor som ville diskutera bloggandet. Men det kändes som mina åsikter än så länge är lite för ytliga för att sättas på pränt., så jag lät bli. Kanske senare.

Dagens enda måste var att handla en hög ingredienser till en våffelsmet med tillbehör, vilket gick finfint sånär som på en detalj; vispgrädden är slut i kommunen.  Eller i alla fall på det gigantiska Willys och den något mindre lokala ICA-butiken nästgårds. Tydligen ska det frossas nåt så överdjävulskt på våfflor i helgen. Våfflor med grädde. Ofantliga mängder grädde dessutom. För resten av ingredienserna samt färdigblandad smet fanns det gott om. Det är som att Viktväktarna, Aftonbladets viktklubb och Friskis och svettis alla gått ut med en stor kampanj där de informerar sina medlemmar att just denna helg så ger vispgrädde inga points eller extra pilatesbollpass.  Kyrkan kanske också är med på detta. Gud är upptagen med annat, så vispgrädde är lika fettbildande som en skål vatten.

Men förutom att irritera mig som tydligen är för sent ute, så finns det något charmigt med att mjölmat med sockrig sylt och fet grädde kan förena ett helt folkslag under en helg. Min pappa har till och med köpt ett paket med våffelmix. Och allt för att Vårfrudag är ett lite för svårt ord. Undrar om vi kan ta fler kristna högtider och modernisera dem för att passa in i ett mer ateistiskt och materialistiskt samhälle? Pingisafton, pingisdagen och annandag pingis borde bli populärt. Släktturneringar och alla barnen går runt i gårdarna utklädda till Jan-Owe Waldner eller Mikael Appelgren. Palmsöndagen behöver ju inte ens döpas om. Det är ju bara att informera folk om att det nu handlar om de små handdatorerna. Jag skulle säkert kunna komma på fler, men ordvitsar ska man vara försiktig med. Det blir snabbt för mycket av det goda. Något som exempevis Arne Hegerfors, Martin Timell och Ingvar Oldsberg fortfarande är lyckligt omedvetna om.

Oj, jag planerade ett inlägg om uppskattning och bekräftelse, bytte till en diskussion kring bloggfenomenet och har landat i ett rejält ordbajsande kring vispgrädde. Men jag har kul och det är ju syftet med bloggen. Det och bekräftelse förstås.

Sådär, nu känner jag mig nöjd för idag.

Peace out!

Ps. Googla rubriken med citationstecken ifall du inte förstår och vill förstå.
Ps2. Jag vet om det grammatiska felet i rubriken.

Det har kommit upp en sån där lista på jobbet. Ett kedjebrev som svävat runt i etern (sajberspejs låter så töntigt)och nu landat i någons inkorg. Och denne någon har tydligen tyckt att det varit så roligt och känt igen sig så det bara måste vara roligt för alla, så nu sitter den där på dörren till personalrummet; listan över fristående högskolekurser för män 2007. Där kan man tydligen gå kurser i toalettlocksnedfällning och annat som män behöver. Mejlet riktade sig tydligen till ALLA kvinnor och till de män som "kan ta det". Men varför sitter det då där på dörren till personalrummet? För jag kan verkligen inte ta det.

Generaliseringar över kön och egenskaper gör mig illamående. Speciellt när de behandlas som en biologiskt fastställd sanning och inte som den sociala konstruktion de mer verkar vara. Fast det kanske är lättare att se det som en evig sanning om man själv lever i ett så tragiskt förlegat förhållande. Då går det ju inte att göra något åt; män är från Mars och kvinnor är från Venus och aldrig skola de två mötas.

Men om man lever med inställningen att män är från Jorden och kvinnor är från faktiskt samma planet och att vi faktiskt har en valmöjlighet, att samhället faktiskt kan styra våra könsroller åt andra håll om det bara vill och man själv jobbar hårt för det (jag kan faktiskt fälla ner toalettlocket, men ibland låter jag bli för jag är inte rädd för rent vatten) så känns såna här putslustiga kommentarer som ett steg tillbaks. Visst, problem ska föras fram i ljuset, men är dessa saker inte sådant som vi redan känner till? Och de flesta av dessa problem kanske inte ska ses som problem könen emellan. Det kanske är vettigare att fråga varför det ses som en kvinnlig egenskap att fälla ner toalettsitsen och som en manlig att lämna den uppe? Och borde inte en sån här fråga lösas inom förhållandet istället. En diskussion två parter emellan kanske leder till att båda anser att det inte gör något att toasitsen är uppe, eller att den förblir permanent stängd så länge ingen utnyttjar toan.

Det finns dessutom en risk med att skämta fram en lista som denna som man läser, skrattar åt och sen så småningom byter ut mot en annan. Jag tror att såna här listor snarare cementerar könsrollerna. Jag behöver inte gå en enda av kurserna, för jag är redan mer än kvalificerad inom ämnena, men om jag är man (vilket jag nu avslöjat att jag är) och identifierar mig som sådan (vilket jag sällan gör) så får jag här en lista på hur jag ska vara egentligen.

Nu tror jag inte att den här listan i sig kommer att föra oss enorma steg bakåt, men tillsammans med kommentarer om störiga pojkar och snälla flickor, manliga egenskaper och kvinnliga så blir det en stor oönskad bromskloss i mitt liv.

Kram på er!