Once upon a time there were two young children living alone in a house once owned by their parents. A little more than a week earlier the parents were on their way home from a party at a friend's place when they drove off the road and into the river. Later the autopsy report would find that they both had alcohol in their blood and dad's pants and underwear had been pulled down. On his blue and pale penis the coroner found bite marks.

Afraid to be taken away by social services, the two children fled the house as soon as they had gotten the tragic news. For almost a week they lived near the local McDonald's, digging through the dumpsters after closing time for something that would not be too hard to eat. They always went to sleep hungry.

When after a couple of days they returned to their home. Carefully they approached the windows and peaked inside. No one appeared to be in there. They knocked on the door and ran behind the bushes to hide. But there was no answer at the door. They moved back in again.

The cupboards were still filled with groceries and even though none of the children could cook, they could at least eat the canned food, the bread and the other things that did not need preparation. In the freezer they found meals their mum and dad had prepared the last couple of days before the accident. When they were defrosted, they could be eaten cold.

For three days the children lived well on what was in the house. They went to bed when their parents usually told them to and woke about the same time every morning. They deeply missed their parents and every night they cried themselves to sleep, but during the day they could not help but feel quite grown up. Many were the times they had heard dad talk about how a grown up is someone who can take care of himself and others. Mum always added a "or herself" followed by that serious but still loving look.

When they went to bed on the third day they had finished all the bread in the cupboards and there were only two defrosted meals left. From now on they would have to save. They knew that much. But they also knew that in a few days there would be no more food. What would they do then? If they went to a neighbor, they were sure social services would lay their hands on them. They remember their dad talking about how the social services took care of children with no parents and one evening when mum was watching TV, they heard about how social services had taken care of child and given it to a family who had hurt it and killed it. And they would do anything to make sure that did not happen to them.

On the morning on the fourth day the slept a little longer than usual, perhaps because they were a bit hungry from last night. Suddenly there was a knock on the door. Both the children woke up immediately. They heard a key turn in the door and it opened slowly.

"There you go, Mrs Henderson. Now you just let me know when you are finished in here".

"Thank you," a woman's voice said.

The sound of heel clicking against the wooden floor sent shivers down the children's spines. Could it be..?

A loud voice spoke:

"Hello! My name is Mrs. Henderson. I come from social services. Tommy? Billy? Are you in here somewhere?"

They looked terrified at one another. Billy wanted to scream, but Tommy quickly put his index finger over his lips. Billy swallowed the frightened cry. It hurt his chest on the way back down.

"Your relatives are mighty worried about you. If you are in here, please let me know so that we can take care of you."

There was no escape from their room. They knew that. The windows were too high up and the only way out was through the door and downstairs to the front door. The sound of the clicking shoes grew louder as they began walking up the stairs.

Panic began to spread, but they tried to remain focused. They had to, otherwise they would be given to a family that would hurt them and kill them just like on TV. A look was exchanged, and a nod.

"Please, if you are in here, let us know. We just want to help you and take you away someplace else."

The boys' room was at the end of the hall. Inside fear was spreading. Was this it? First their parents died and now they would die too?

Clickety-clickety-clickety.

The clicking shoes came closer and closer.

Clickety-clickety-click.

Suddenly it stopped. She was outside the door.

From the inside the boys could see the knob slowly twist. The door creaked a little when it was slowly pushed up, as it always did. A blue high-heeled shoe came into the room.

Tommy hit the foot as hard as he could with the baseball bat he and his dad used to practice with during weekend afternoons. The heavy piece of wood smashed into the bones of the foot and Billy could hear the crunching sound of small bones being crushed. He had never seen his brother swing the bat that hard and he was still too young to know how people seem to develop super-human strength in very stressful situations.

Mrs. Henderson's face took on a look of surprise and her mouth opened to scream, but her voice cracked and only a subtle gargle and a little air escaping the lungs could be heard. She turned around to run away but as soon as she tried to support her bodyweight on the crushed foot, she fell to the floor, not far away from the room she had just tried to enter.

Billy quickly ran out in to the hall where Mrs. Henderson was twisting in agony and panic. He jumped up on her back shoved the blade of the knife his mum got him when he begun boy scouts as far as he could. The handle stopped the knife from going in all the way. Billy could feel something warm and wet on his hand.

Mrs. Henderson turned over to shake Billy off of her. He fell into the wall and hit his head. That would leave a bump he thought and remembered for an instant how his mum used to kiss the bumps and cool them with an icepack.

Tommy saw the panicking expression on the woman's face and this time she looked as if she would be able to scream. The bat swung sideways and hit Mrs. Henderson on the cheek and over the mouth. Her head followed the movement of the bat and blood sprayed on the wall. She still tried to scream but the only sound Billy and Tommy could hear reminded them of the kitchen sink as the woman swallowed blood, bone fragments and the teeth that hadn't fallen out on the floor.

With the memory of his mum and the icepack quickly fading, Billy crawled back up on Mrs. Henderson. Sitting on her chest, he stabbed at all that he could stab. Over and over again. The face once loved so dearly by Mr. Henderson became more and more unrecognizable as the blade went into her head, throat, neck and eyes. Always leaving behind a trace of blood on the wall or on the floor. And sometimes even on Billy's face.

It was Tommy who realized Mrs. Henderson was dead. She had stopped moving sometime ago and just laid there almost accepting every stab from Billy. He put hand on his brother's shoulder and he took a deep breath and just stopped. He turned around to face Tommy and through the blood a smile could be seen. They had done it.

The police arrived on the scene early in the afternoon after the man who let Mrs Henderson in had himself walked inside to see what was keeping her and found a body he could only recognize from the dress she had been wearing. The house appeared to be empty, but there were small blood-red footsteps all over the house. Down the hall, into the kitchen, back up into the room and to the closet. To the bathroom and then to the front door where the footsteps ended. They never found the bat or the knife either.

This happened only three blocks away from here. Near the McDonald's where we eat after tee ball every Sunday. And two nights ago the Johnson house down the street was broken into when they were away. Only food was stolen. Their dog, Molly, you remember Molly, right? You used to play with her when she was just a puppy. Their dog, Molly, was found in the hall, beaten and stabbed to death and around her body; do you know what they saw?

Small footsteps.

Sweet dreams, son. Mommy and I are going out for a while.

Kinesiska regeringen placerar ut luftvärnsmissiler vid sin Pekingstadion under OS för att kunna avstyra ett eventuellt terrordåd. Så de ska alltså visitera människor efter vapen och sen släppa in dem i ett område där de rent teoretiskt går att få tag på en missil eller två? Och vad ska de skydda mot? Flyganfall? Ytterligare kamikazedåd liknande World Trade Center? Så istället för att få ett helt flygplan i huvudet riskerar man att få brinnande flygplansskrot över sig istället och jag är medveten om att jag är lekman på området, men borde inte ett brinnande flygplanshjul göra lika ont som en hel 747:a för en människa av genomsnittsstorlek?

Jag har varit hemma i min lägenhet i tre dagar nu och äntligen börjar jag komma in i nåt sorts liv. Dagen har erbjudit strängbyte på gitarr, långpromenad, lagning av handväska och upprättande av forum på det nya communityt jag blivit medlem på. Ett där jag förhoppningsvis ska slippa mina elever då de måste betala och skicka in bilder på sina kroppsmodifieringar. Håller tummarna.

Det bästa med att starta forumet var att jag fick en chans att komma igång igen med lite fotoredigering och bildhantering. Det var ett tag sen jag satt och fipplade med inställningar, filter och bilder för att skapa nya bilder och det var ett kärt återseende. Får se om det blir lite mer sen. Skapande är nästan lite av en drog. Man får en liten endorfinkick av att ha lyckats sätta ihop nåt; en lektion, en bild, en morotskaka eller nåt annat. Men jag kan sluta när jag vill.

Nu ska jag fixa lite med andra saker och se om kvällen blir bra med.

Smell you later.

Även om det inte syns så har jag faktiskt bloggat ett antal gånger under veckan, men de MMS:en har självklart inte publicerats. Så här kommer de i en klump istället.

Wolverine Blues - Dala Tour 2008

I mörkret sker nya möten och nya erfarenheter skapas. Nånstans därinne dansar den första personen med en Misfitsväska non-stop till Lasse Stefanz i en timme. Det är ett historiskt ögonblick.	En kartong med nyinfångade dalahästar strax efter att de avlivats. Blodet rinner längs golvet i fabriken i Nusnäs. Barnen målar glatt hästarna ovetandes om att de små hästarna senast imorse betade i sig sin dagliga ranson träflis. Det är en del av vårt kulturarv som det talas tyst om.
Söndermarken kallar mig, men jag är inte där.	Sådär, då är man ett med glesbygden. Det här är Anders Eldeman och nu är det Melodikryss. Önska mig lycka till.

Piercingrelaterat loppisfynd.

Vansbrosimningen. Nu fattas bara Vätternrundan så har jag varit publik på en svensk klassiker.

Vi finns på den här planeten av en anledning. Inte för att fortplanta oss och föra arten vidare. Inte för att göra världen till en bättre plats. Utan för att konsumera. Oavsett om det gör världen till en sämre plats och vi inte för vår art vidare. Kreationister är upprörda över att Darwins evolutionsteorier lärs ut i skolan medan deras vansinniga rappakalja får stå utanför klassrummet och skämmas (i utvecklade länder). Men egentligen borde de inte vara så upprörda.

För när vi väl lärt våra barn om evolutionens grunder och verkan, så byter vi ut den mot den ekonomiska evolutionsteorin som är kvartalsbunden och inte generationsbunden.

I den ekonomiska evolutionsteorin går allt ut på att uppnå perfektion inom en generation, gärna så tidigt som möjligt, och om det har konsekvenser för kommande generationer så är det inte särskilt oroande. Eller snarare något som man inte klarar av att tänka sig då en generation är för många kvartal bort för att det ska bli överskådligt.

Inom den evolutionsteorin finns konsumtion med som en stor faktor, för utan konsumenter går det inte att uppnå perfektion. Det är som ett pyramidspel eller den gamla samhällspyramiden med adel, präster borgare och bönder fast nu med stora producenter i toppen och de som nästan enbart konsumerar i botten.

Det som drog igång tankarna till det här inlägget var ett samtal med en vän nu på morgonen och tidigare samtal med andra vänner som alla pekar på det absurda och förödande med konsumtionssamhället; nämligen att vi förväntas köpa nytt hela tiden och utarma Jordens resurser mer och mer istället för att exempelvis reparera det som är trasigt.

I vårt konsumtionssamhälle är det oftast billigare att köpa ny mobiltelefon, tv, dammsugare och andra elektronikprylar än det är att reparera dem. Och detta trots att det går åt massvis med resurser för att tillverka dem.

I vårt konsumtionssamhälle är det ofta billigare att köpa ett nytt husdjur än att ta det veterinären. Det är hemskt och i många fall så resonerar djurägare på det sättet. Och kärleken till ett liv blir mindre än kärleken till plånboken.

När kärleken till ett husdjurs liv blir mindre, hur långt är det då till en minskning av kärleken till mänskligt liv? Att storföretag bortser från människors hälsa för de är mer kära i sina gigantiska plånböcker är ett välkänt faktum.

Så hur långt är det då kvar till kärleken till ett liv på individnivå? Ska man dra det lite längre kan man ju titta på ett land med privat sjukvård. Hur mycket kostar det att vårda ett svårt sjukt barn på ett sjukhus och hur mycket kostar det att adoptera ett nytt?

En fruktansvärd tanke och vi kommer förhoppningsvis aldrig att hamna där för samhället allmänhet, även om vi till viss redan är där, då flickfoster aborteras och nyfödda flickor dödas för att de är en ekonomisk belastning för familjen.

Inom Darwins evolutionslära är ett sånt beteende förkastligt för det förstör för kommande generationer. Inom den kreationistiska läran är det inte heller försvarbart för liv är heligt och man ska vara fruktsam. Inom den ekonomiska evolutionen är det ett alternativ.

High School-filmer är bland det mest ointressanta som kan göras på film. I stort sett är det en och samma film med ett nytt soundtrack och nya skådespelare som hoppas på det stora genombrottet. Så varför inte fixa till det litet?

Varför inte ta romansen mellan cheerleadern och skolans quarterback och göra den till exploitation där quarterbacken i själva verket är en 40-årig gravt överviktig sociopat och cheerleadern en high school-tjej som han håller inlåst i ett plåtskjul på sin avlidna mammas tomt? Krydda med lite rape-revenge och svart humor.

Otis är bra mycket bättre än amerikanska high school-filmer, men inte särskilt bra i övrigt. Men den är rätt roande i sina genreöverskridningar och lek med amerikanska ideal både på familjenivå och på medial nivå.

En gammal tidigare öppnad flaska vitt vin, Philadephia Light, mitt frukostbröd och amerikansk lättvikts-sleaze gav en lättsam kväll i triumfens tecken.

Vad firades? Jag har fått min gymnasielärarexamen.

Och Otis bror fick sitt anus inkopplat i ett vägguttag med en från början för kort sladd.

Skål och god natt!

Festivalen är över. Jag lämnar en del av min barndom kvar och går in i sista månaden innan trettio. Och jag känner mig vuxnare. Åtminstone äldre, mer sliten och närmare pension och död.

Dag 3. Brandrisken förändras markant. Och en del akter riskerar att ställas in. Självklart de jag ska se. Balle.

Traktor regerar tåget.

Red Cell uppträder i 130 km/h. Det här är otroligt roligt. Och bra låter det.

Livet är fint. Skål på er.

Hade planerat många MMS-inlägg från Metaltown med bilder och allt. Tyvärr så bestämde sig nåt för att bli förbannat fel, så inget kom fram. Men Comviq lyckas nog ta betalt för det ändå så då är väl alla nöjda.

Tiamat var underbara och jag vill be om ursäkt till de som fick lyssna mer på mitt sjungande än Johan Edlunds.

Festivalens överraskning hette Die Mannequin, rock 'n' roll-trio från Kanada som spelade byxorna av åtminstone sig själva under en Turbonegro-cover. Mycket attityd som tack och lov backades upp av riktigt bra sleazy rock 'n' roll.

Lyssna själva.