Nuc-u-lear, it's pronounced nuc-u-lear

Drömmen om kärnfamiljen lever vidare även om många gör sitt bästa för att påpeka att den är en föråldrad konstruktion som inte alls behöver vara det enda alternativet för ett lyckligt liv och en lycklig uppväxt, om ens den bästa. Personligen är jag rätt glad att jag inte är uppvuxen i en kärnfamilj. Jag älskar min mor och min far, men i ärlighetens namn ska de inte vara tillsammans annat än som vänner.

Hela debatten har något mycket motsägelsefullt över sig. Det blev inte minst tydligt imorse, då de två största nyheterna båda rörde sig inom familjelivet. Reinfeldt och hans kära politiska anhöriga tampas återigen med problemet att bilda regering med kristdemokrater. Anledningen denna gång är ensamstående kvinnors rätt till artificiell inseminering som kristdemokraterna ser som en diskriminering av barnen som redan från början berövas en far, något som är en rättighet på gränsen till nödvändighet i de kristdemokratiska leden. De andra partierna anser att vi tillräckligt länge levat med alternativa familjekonstellationer och sociala skyddsnät för att det ska vara hyfsat bevisat att kärnfamiljen kan vara lika trevlig som den är otrevlig och de andra varianterna likaså.

Men mitt i intervjuerna med icke-upplysta kristdemokrater och frigjorda kvinnor tog det hela en intressant vändning. Expressen gick nämligen ut med att en annan kvarleva från forntiden ska bilda kärnfamilj. Vår kronprinsessa och hennes karl ska förlova sig och gifta sig nästa år. En nyhet som togs emot med klang och jubel istället för den axelryckning som den kanske borde ha tagits emot med i ett upplyst samhälle. Men drömmen om kärnfamiljen lever så uppenbart kvar även om man gärna undviker de åsikterna när det handlar om till exempel ensamståendes rätt till barn.

Kronprinsessan och hennes karl har varit tillsammans i flera år, men det är först nu som de blir ihop på riktigt för att hovets informationschef ringt till Reinfeldt imorse och sagt att det ska bytas ringar och festas nästa år. Har alla dessa år bara varit en prövotid för det som är äkta? Det äkta som i 52 procent av fallen slutar i skilsmässa för att det var visst inte så äkta som drömmen inbillade de lyckliga tu.

Sett i skenet av lyckönskningar och samhällets kult kring bröllop mellan en man och kvinna, så ter sig hela debatten om ensamståendes rätt till barn en smula nedlåtande. Jag kan inte låta bli att känna att allt i allmänhetens ögon handlar om en sorts kompensation till de ensamstående, de som inte lyckats bilda kärnfamilj. De kan ju åtminstone få ett barn att leva med. En halv kärnfamilj är kanske bättre än ingen.


The Ice Storm

Det är verkligen kallt ute. Efter två veckor i Sydafrika kanske det upplevs ännu kallare, men jag har bekanta som spenderat de två veckorna i Sverige som styrker mitt påstående. Det är förbannat kallt ute.

Passande nog har kvällens film varit Ang Lees lilla mästerverk The Ice Storm. Lilla i jämförelse med Crouching Tiger, Hidden Dragon, Brokeback Mountain, Hulken och Lust/Caution som är mer kända. Allt annat än lilla som film.

Filmen utspelar sig 1973 och genom att följa några familjers liv, följer vi också hela USA:s medelklass liv. Hur det gamla kolliderar med det nya. Det nya så nytt att ingen riktigt vet hur de ska förhålla sig till de så de tar ut svängarna rejält i hopp om att nån gång hitta gränsen. Den sexuella revolutionen inbjuder till just det. Män bjuder med sina fruar för att se Långt ner i halsen, par ordnar nyckelpartyn och alla gör det som nån sorts uttryck för att nu är de sexuellt fria. Ju mer man tagit från en människa, desto mer vill hon ha när det väl är tillgängligt. För hon vet inte vad som är tillräckligt.

Familjer är konstiga saker. De existerar i vårt liv vare sig vi vill det eller inte, så vi måste förhålla oss till dem på nåt sätt. Vår egna och andras. Det finns alltid idéer om hur de ska se ut och hur man ska uppföra sig inom dem, vilka roller man har. Större delen av samhället bygger på det, så när allt visar sig vara ett val, en illusion, snarare än en sanning skakas familjebilden och samhället likaså. När hemmafru inte längre är ett giltigt yrke förskjuts maktbalansen eller rättare sagt byts ut mot en ny. En ny som förvisso är bättre i mina ögon, men som måste ha ställt till det en del för de som inbillat sig att de levde efter en vedertagen sanning.

Så där satt de 1973, framför en skål full med bilnycklar -- en amerikansk symbol så god som någon -- och trevande sökte sin fria sexualitet som de inte hade någon som helst aning om vad de skulle göra med.

Och nu sitter vi 2009, med vårt öppna samhälle, vår fria sexualitet och vet inte riktigt heller. Kanske swingersklubbar. Kanske en ny dildo till samlingen. Kanske se på porrfilm tillsammans. Kanske nåt ytligt för att finna något inom oss.

Chockad?

Jag befinner mig i utomlandet for de som inte vet det. Fast bara for en dag till. Snart ar det hemfard och sen blir det hemkomst foljt av en arbetsdag och sen direkt en avfard till sydligare breddgrader for att leka lite med de daringa krokarna igen. En battre redogorelse for min resa kommer senare ifall jag kanner for det.

Men tydigen sa har Melodifestivalen dragit igang pa hemmaplan och det kanske ar ett tillfalle om nagot att tacka gudarna for att man inte varit pa plats och sluppit skiten. Medioker musik framford av mediokra artister maste jag erkanna att jag har lite svart for att tycka om. Aven om den enligt vissa ar sa daligt att det blir bra och enligt vissa faktiskt ar bra.

Dessutom tar skiten over en orovackande del av medieutrymmet. Att ga in pa Aftonbladet.se for att lasa musikrecensioner blir en extra plaga da det ska mjolkas ur den sista femtiooringen ur detta hissmusikfenomen. Pseudoskandaler varvas med pseudochocker fran senast och langre tillbaks.

Chocker pa melodifestivalen? Manniskor som anser att skandaler och chocker existerar inom denna tavling borde omedelbart sla av tv:n, resa sig fran sitt chipsfeta arsle och fylla tillvaron med nagra akta skandaler och chocker. Den enda skandalen ar att skiten existerar och att sa manga bryr sig.

Framforallt jag.

RSS 2.0