I am so tired. It's amazing how that line can be the start of something. Something which up until recently was nothing. I guess I'll never write that generation-defining novel. Unless I'm tired of course.

And tired I am. But sleep is out of the question. If my observations have been accurate, I'll spend the rest of my life sleepwalking. Or perhaps "the rest of my death" is more appropriate, which would make sleepwalking "deathwalking" but no matter the name I really hope my mind is far far away from my body when it happens. Any minute now.

Maybe it is curiosity that is keeping me alive, and soon undead, or maybe it is just a good ol'-fashioned fear of dying, actually killing myself. Perhaps I will not die and wake up after all. I could be the first survivor, the first to be able to fight this. It's not likely, but what if that is the case and I end up shooting myself or slicing my wrists and the world will never know of the possible cure stored inside my body. And I do believe in sharing information.

To think that the world up until a couple of weeks ago was just your ordinary shithole with racism, republicans and your everyday idiots. Now we are too busy surviving to be racist bastards or just bastards in general. If you find someone else who is not already undead, there is not a skin color in the world keeping you from staying close to that person. But you have to be careful.

She was beyond alive. She was beautiful. More beautiful than anyone I had ever seen before. Why she chose to stay close to me is something I will have to thank the current zombie plague for. A few weeks ago, she would have passed by me not even noticing my existance. More beautiful, but unfortunately not as alive as she first seemed.

So here I am. So tired. I think it is time to just lay down for awhile. If I manage to fight this and turn out to be mankind's greatest hope, I'll let you know.

Jag kan vara så förbannat ryggradslös. Men sannolikheten är rätt stor att du är det också.

Det finns så mycket som jag vill skrika om, så mycket som jag vill kämpa för och så mycket jag beundrar andra för att de tar tag i och försöker förbättra, men jag kommer inte längre än så. I ärlighetens namn skulle jag nog inte vara den första på plats för demonstrationerna i Nordafrika och Mellanösterna och troligtvis inte den sista kvar. Förhoppningsvis skulle jag dyka upp, men inte förrän det kändes säkert nog. Andra offrar sina liv för att slåss för mina ideal. Och dina.

Men om jag hade det där som krävdes för att ta kampen vad skulle jag kämpa för?
Jämställdhet på alla plan, för alla i ett samhälle tjänar på det, även de vita medelålders männen.
Ökad välfärd, för ett samhälle ska inte bedömas efter hur väl de tar hand om en medelklass som klarar sig oavsett vem som sitter vid makten utan det ska bedömas efter hur väl det tar hand om de svagaste.
Ökad solidaritet, av samma anledning som ovan och för att alldeles för många egoister kämpar stenhårt för att kunna hävda att de solidariska idealen är döda.
Ökad kunskap, för att lära av historien och inse att man faktiskt är inne på en förbannat farlig väg även fast man bytt ut ordet "judar" mot "muslimer".
Ökad kunskap, för att lära sig om problemen med socioekonomisk segregering och dess koppling till brottslighet istället för att tro att arabiska män uppfostras till brottslingar.

Jag skulle nog vilja kämpa för ännu fler saker.
Men troligtvis kommer jag inte att göra nåt eller åtminstone inte tillräckligt åt det. Och inte du heller.

Vafan håller jag på med egentligen?