Jag kan vara så förbannat ryggradslös. Men sannolikheten är rätt stor att du är det också.

Det finns så mycket som jag vill skrika om, så mycket som jag vill kämpa för och så mycket jag beundrar andra för att de tar tag i och försöker förbättra, men jag kommer inte längre än så. I ärlighetens namn skulle jag nog inte vara den första på plats för demonstrationerna i Nordafrika och Mellanösterna och troligtvis inte den sista kvar. Förhoppningsvis skulle jag dyka upp, men inte förrän det kändes säkert nog. Andra offrar sina liv för att slåss för mina ideal. Och dina.

Men om jag hade det där som krävdes för att ta kampen vad skulle jag kämpa för?
Jämställdhet på alla plan, för alla i ett samhälle tjänar på det, även de vita medelålders männen.
Ökad välfärd, för ett samhälle ska inte bedömas efter hur väl de tar hand om en medelklass som klarar sig oavsett vem som sitter vid makten utan det ska bedömas efter hur väl det tar hand om de svagaste.
Ökad solidaritet, av samma anledning som ovan och för att alldeles för många egoister kämpar stenhårt för att kunna hävda att de solidariska idealen är döda.
Ökad kunskap, för att lära av historien och inse att man faktiskt är inne på en förbannat farlig väg även fast man bytt ut ordet "judar" mot "muslimer".
Ökad kunskap, för att lära sig om problemen med socioekonomisk segregering och dess koppling till brottslighet istället för att tro att arabiska män uppfostras till brottslingar.

Jag skulle nog vilja kämpa för ännu fler saker.
Men troligtvis kommer jag inte att göra nåt eller åtminstone inte tillräckligt åt det. Och inte du heller.