Efter en massa synth och annan elektronisk musik har dagen gått i den hårt distade, nedstämda gitarrens tecken. Om jag inte vore så blyg inför mina kollegor hade jag studsat omkring som besatt här inne. Nu fick det räcka med att röja inombords och nynna riffen till Megadeths Symphony of Destruction i korridorerna.

Det här är visserligen en bild från hur det ser ut utanför mitt fönster, men just nu skulle det lika gärna kunna vara del av min inredning. Det är lite väl kyligt när man står i sin lägenhet med kläder på och hoppar sig varm. Tätningslister och treglasfönster ligger i topp på min önskelista till min hyresvärd. Och nya element.

Julklapparna tas gärna emot i förskott. Typ nu.

Det är tredje gången gillt hoppas jag. Mitt första försök till ett inlägg baserat på gårdagens Metro skrotades rätt fort. Idéen lät bra i mitt huvud, men det går inte att göra satir på en tidning som är en parodi på sig själv.¨

Det andra försöket skulle handla om de föräldrar man blir tvungen att stå ut med som lärare. De är ungefär en förälder på tio eller tjugo, men de tar upp cirka femtio procent av ens kontakt med föräldrar. Och det är alltid frustrerande. Speciellt när man vet hur många bra intelligenta päron som man skulle kunna ha en upplyftande diskussion med istället för de idioter som brölar i telefon eller över skrivbordet.

Men vad detta tredje försök ska handla om vet jag inte riktigt. Dagen har inte på något sätt varit speciell och kvällen än mindre. Fantastic Four står för veckans Van Hellsing på tv:n; den oengagerande skiten som ser till så att nåt åtminstone skapar illusionen av rörelse i min lägenhet. En taskigt datoranimerad gummiman, en stenman som ser ut som en gummiman och en skådespelerska men ett ansiktsuttryck lika oföränderligt som om det vore hugget i sten.

Som i stort sett alltid när jag bloggar så borde jag sova istället. Jag kanske borde göra det. Detta inlägg känns ungefär lika intetsägande som de två tidigare försöken, men nu har jag i alla fall lyckats skramla ihop lite mer text, så det får väl stå kvar då.

God natt.

För de som inte vet om det har jag gått och dragits med en smittsam halsinfektion de senaste veckorna och min andra penicillinkur tog nyligen slut och ett liv i nån sorts friskhet sågs fram emot. Tills i söndags kväll då halshelvetet började pocka på uppmärksamhet och igår lyckades den få mina leder, speciellt ljumskarna och ryggslutet, att gå ut i sympatistrejk. Som bonus, pricken över i:et och grädden på det förbannade moset satte ett smärre feberutbrott igång också. Men det gick att genomföra hela dagen ändå, med viss modifikation. En presentation av regissören Guillermo del Toro fick bli väldigt improviserad, men den blev tydligen ändå bra enligt åhörarna och Pans labyrint fascinerade och imponerade de som aldrig sett den förut. Jag är glad att jag stannade kvar för att se den själv, Den har aldrig upplevts på stora vita duken förut och även om mina strategiskt utplacerade högtalare ger härligt med insektssurr i min lägenhet så är del Toro framför allt en visuell regissör och stereoljudet till trots så var det fantastiskt att få se Pans labyrint i stort format. Och det går ju inte att komma ifrån att det är rätt charmigt med lite knaster och skrap från gamla kopior på bio.

På min husläkares inrådan stannade jag hemma idag. Men bara idag, för nu verkar det som att det smittsamma -- streptokockerna -- är borta. Min kära inneboende följde med och tog lite prover också för att se till så vi inte kastar mer skit mellan oss än vi behöver. Och tydligen gör vi inte det. Hon var friskare än hon varit på länge vilket gladde oss båda.

Här hemma har det varit en lugn dag vars höjdpunkt var att få pizza utkörd till lunch. Kvällen har varit ännu lugnare med min premiärkoll av Dom kallar oss artister som höjdpunkt då In Flames var i centrum för programmet. Bilder från festivaler, konserter, intervjuer och en hyfsat tvivelaktig The Mirror's Truth-cover av Timo Räisänen gjorde det hela till en angenäm upplevelse. Säga vad man vill om musiken, men det är mysiga grabbar vi har att göra med och jag ångrade lite att jag inte gick och såg dem när de spelade här i Stockholm senast.

Uppesittardelen av kvällen avslutas just nu till tonerna av Tiamats Wildhoney och det har rättats prov med den i högtalarna också. En rätt angenäm upplevelse det med. Att få ta del av en liten grupp intelligenta elevers resonerande kring vasers former i förhållande till sina derivators grafer var verkligen trevlig läsning. Mest för att så många var så duktiga, men även för att det var rätt enkelt att poängsätta allt. Det blir inga problem att motivera resultaten imorgon på genomgången.

Nu ska jag gå och lägga mig till Scrubs, somna, vakna när min inneboende kommer och förhoppningsvis somna om rätt snabbt för att sedan imorgon ha en vanlig dag på jobbet, boka en ny tid för tatuering och träffa en kär vän som är på snabbvisit i Svea rikes hufvudstad.

Bis später!

And all he wanted was to go out for some fun instead of sitting at home this weekend as well. When he shaved and looked himself in the mirror he had no idea he would get more than he bargained for tonight. More than anyone could bargain for.

But here he was. He had followed that beautiful woman home to her place. He had been thrown onto the bed. He had been played with like toy and he had loved every second of it. He had fallen asleep only to wake a few hours later of a gargling sound and something which sounded like sticks breaking, only sharper.

And there she was. She was sitting on top of him again. She, who had that strangely compelling glow in her eyes when he saw her earlier tonight. She, who had practically dragged him home and had her way with him. She, who had fallen asleep next to him, but for some reason woken up. This time with another glow in her eyes and even though very little about her actually had changed, looked completely different. She, whose hands had broken through his chest and the gargling sound was the sound of his last breath of air escaping his lungs. Not through his mouth or nose, but through the holes her fingers had poked. The small puffs of air reveal themselves as bubbles build up on her fingers.

She looks into his eyes. He sees the red glow and tries to scream, but there is no air left. All he does is cough up blood, which lands on his chin, his already bloody chest and some drops even makes it to her face. She smiles a twisted smile, a smile of satisfaction, bloodlust, insanity and true happiness. She begins to move her hands downwards.

The last sound he hears is the cracking of his lower ribs as he is completely ripped open. With two steady hands, his chest and stomach are pried apart down the middle. She breathes heavily as she lowers herself into the bloody mess opened up before her. As she lays her head down, the seductive, attractive glow from earlier tonight returns. She falls asleep. The slow breathing from her nose blows little bubbles in the blood.

Jag skulle behöva ändra min presentation på den där dejtingsidan. Inte för att jag förändrats direkt, men det känns som att jag vill förnya mig, ta lite nya nya steg i livet. Tanken under en stor del av detta år har varit att flytta till en ny lägenhet. Vilket tyvärr innebär att köpa en lägenhet i den här stan med omnejd, men då får det väl vara så. Fast nu verkar det om att det kommer att dröja ett tag inna ndet blir nåt av det. Så under tiden försöker jag förnya så smått. Jag bygger om mitt bo med nya möbler och sätter upp lite nya tavlor av ett slag som nog kommer att tvinga mig att varna en del bekanta innan de kommer in i mitt bohag. Dock ska det påpekas att det är inte utan att jag ser fram emot det.

Det är svårt att skriva en presentation. Så mycket beror på hur man känner sig när man sitter ner och skriver. Dessutom är mängden text rätt rejält begränsad. För mig då. Andra verkar få in allt och lite till i sina presentationer. Vissa skriver ingenting. Visserligen finns det text på deras sidor, men den säger mig ingenting. Dels för att de personerna inte är ute fter mig och dels för att de inte kan skriva om sig själva. Nu dyker ju onekligen frågan om jag kan det då upp i mitt huvud. Och ja, jag har ju en blogg som handlar om mig och det jag upplever runt omkring mig så tydligen anser jag det. Sen om det blir bra är en annan femma.

Egentligen borde man börja med en mindmap eller en punktlista med saker man vill ta upp, men det känns så uppstyltat. Jag vill skriva min presentation på samma sätt som jag skriver här där mina tankar bara får rinna från hjärnan ner i armarna och vidare till fingrarna som knattrar ihop nån sorts text av det hela. Och som i mina egna ögon kan bli rätt bra.

Men det är väl bara att skriva ihop nåt och hoppas att det blir bättre än det som stod där tidigare. Egentligen vill jag ta upp samma saker som redan står i den befintliga presentationen, men jag vill bara omformulera det. Göra det lite snyggare.

Jag gör väl ett försök.

[Ja, jag är fullt medveten om att mina stycken blir kortare och kortare ju längre jag skriver när jag skriver mina inlägg och att jag älskar att avsluta med en ensam mening eller två. Men jag kan leva med det, så då får du snällt göra det också.]

Det är den umptonde gången och inget har förändras. Att man aldrig lär sig. Eller rättare sagt, man vet, men man kan inte låta bli. Van Helsing är fortfarande lika dålig som då jag såg den på bio och djupt ångrade den rent infantila förhoppning jag haft om att Stephen Sommers skulle göra nåt annat är fånmatiné av några av litteraturens mest berömda monster.

Egentligen borde jag ha tittat på Aktuellt och förnöjt dragit på smilbanden över den borgerliga regeringens beslut att förstatliga investmentbanken Carnegie. Det fanns nog en och annan ultramoderat som satte kaffet i vrångstrupen när de fick reda på det. Följt sen av en mindre stroke då finansminister Borg står i Rapport och säger att staten måste vara stark.

Van Helsing förvandlades precis till en taskigt datoranimerad varulv och Dracula till en taskigt datoranimerad jättefladdermus utan päls. Och Anders Borg har blivit lite mer socialdemokratisk. Jag trodde aldrig att det var det senare som skulle bli verklighet först.

Guten Nacht

Till att börja med så ska det väl konstateras att det är tredje gången gillt som gäller. Efter två urkukade val fick de till slut till det. Gör om, gör rätt.

Det roligaste idag var en amerikansk ekonom som erkände att den amerikanska ekonomin faktiskt haft större tillväxt under demokratiskt styre än under republikanskt. Det tråkigaste var ärthjärnorna till republikaner i New York som bävade inför fyra år av socialistiskt muslimskt styre. Hur bemöter man ens så kollossalt korkade personer? Det är klart att man försöka att bara himla med ögonen och inte bry sig om det inte vore för att de faktiskt har rösträtt. Och ska man rösta emot en kandidat ska man kanske åtminstone göra det på korrekta grunder. 

Så republikaner är storföretagens och kapitalismens väktare, men de är bara alltför kassa på att inse att en sund ekonomi innebär mer än att förse sina polare med skitmycket pengar. Att dessutom kriga skiten ur ett land eller två gör ju inga under för plånböckerna heller. Det är ju inte som att det ger så förbannat mycket inkomster om man inte blir klar snabbt och kan fokusera på att exploatera den fallna nationens tillgångar. Förlåt, jag menar delta i uppbyggnandet av landet igen.

Republikanerna har även många etiskt sinnade röstberättigade på sin sida. Med etik och moral avses här att förbjuda abort, återinföra kristna böner i skolor och förbjuda homosexuella så många rättigheter som möjligt. Men även här är de rätt värdelösa. Evangelisterna frodas visserligen, men abort är ju fortfarande tillåtet. Och med republikansk majoritet och republikansk president borde det ha varit en enkel match att ta ifrån kvinnor en grundläggande mänsklig rättighet när man hade chansen. Men man tog den inte. Faktum är att de moralfrågor som drar arbetarrösterna till republikanerna sällan behandlas när de väl kommier till makten. Men nåt måste ju få arbetare att rösta på det parti som är det största hotet mot deras välfärd.

Det är tur att det finns etiketter att sätta på människor. Speciellt att sätta på sig själv. Speciellt när det inte är helt uppenbart för omgivningen att man är det man säger sig vara. Att man kan kalla sig själv "compassionate conservative" och sen inte vara det minsta medkännande egentligen och visa gång på gång hur svårt man har att relatera till människor som har det svårt. Lite som Marie Antoinettes funderingar kring varför folket inte åt kakor då de inte hade bröd.

Här i Sverige har vi precis som överallt annars i världen folk som ser sig själv som moralens väktare som står upp för etik och mänskliga rättigheter. Hos oss kallas de kristdemokrater och de tycker exempelvis inte alls att människor har lika värde, även om de tryckte de orden på diverse utskick de gjorde innan valet. Det här med homosexuellas rätt till äktenskap ställer ju till en del problem för dem som bekant.

Förutom att stå upp för etik och moral så kan man stå upp för människors frihet också. Då kan man kalla sig liberal. Man kan faktiskt kalla sig liberal om man tycker att det är rätt att nationer med våld går in i andra länder och tvingar på dem sin version av frihet, så länge det är liberalistens syn på frihet också. Man kan till och med kalla sig liberal om man tycker att ett övervakningssamhälle som registrerar varje steg du tar är en bra idé. Och är det som så att man upptäcker frihetsproblematiken med sina åsikter så kan man kalla sig nyliberal och tro att det går vägen då. Precis som att den nya friheten består av minskad frihet. Control is the new free, som modemänniskorna skulle ha sagt. Som språknörd är det roligaste i det hela att man tror sig ändra betydelsen av ett ord genom att lägga till ett litet prefix som inte ens är en negation. Nynazism innebär fortfarande nazism och nyliberalism innebär fortfarande liberalism. Vill man minska människors frihet finns prefixet anti. Men det är klart, hur många röster vinner man som antiliberalist?

Problemet med språk är, som George Carlin så intelligent påpekade, att vårt språk är det verktyg som vi har för att göra våra egna tankar förstådda för oss själva. Därför blir det också ett verktyg som kan missbrukas. Man kan kalla sig "compassionate conservative" och fortfarande vara samma gamla konservativa varelse, men varje gång det yttras hamnar även ordet "compassionate" i folks hjärnor. Att inte vara liberal och hela tiden kalla sig något med liberal (utan anti) gör att man ger sig själv en fördelaktig stämpel som sen kan användas när man smider nya planer för att kontrollera folk mer.

Så kanske är det när människor högljutt proklamerar sig själva som nyliberaler, etiska och så vidare som vi ska dra öronen åt oss. För uppenbarligen så är de väldigt måna om att sätta en positiv etikett på sig själva. Kanske för att ingen annan kommer att göra det åt dem.

Programmet Debatt började precis. Janne Josefsson har delat in studion i McCain-sympatisörer och Obama-sympatisörer. På McCains sida sitter självutnämnda liberaler, ungdomar med moderat-M och Siewert Öholm.

Siewert Öholm.

Enough said.

Är det ett ålderstecken att man blir sjukare för varje höst som går? Från att ha varit i stort sett kärnfrisk blev jag sjukskriven ett par dagar förra hösten med en infektion i kroppen. Nu är jag sjukskriven igen. Denna gång nästan en vecka innan lovet och nu nästan en vecka efter lovet.

Men jag fick vara någorlunda frisk under lovet och kunde hälsa på hemma i Dalarna, uppleva Skoterns dag och framförallt se lillasyster uppträda till slut. Jag hade missat alla hennes uppträdanden tidigare. Hon var riktigt duktig. Bra på att spela elgitarr, bra på att spela akustisk gitarr, bra på att spela bas och bra på att sjunga. Bra på att få sin storebror att le och känna sig enormt stolt. Inte för att jag är någon anledning till att hon är så duktig, men nu förstår vad jag menar.

Egentligen borde jag väl skriva något om valet i USA, men det finns några enstaka andra som redan berört ämnet rätt så ingående så jag låter bli och återkommer imorgon om det skiter sig. Det vill säga om McCain/Palin vinner. Republikaner vid makten är i sig något av en katastrof för den lilla människan, men det faktum att om något drabbar McCain -- som är den äldsta presidentkandidaten någonsin -- så blir Sarah Palin den mäktigaste personen i världen. Nog sagt.

Här hemma verkar det som att borgarna insett sin enormt taskiga tajming när de chockhöjde a-kasseavgiften för ett tag sedan. Sen när det började luta åt en hel del varsel inom privat och offentlig sektor och lågavlönade människor utan a-kassa som riskerade att bli socialbidragstagare så bidde det en tumme i kompensation. A-kasseavgiften sänktes med 50 kronor efter att ha höjts med några hundra kronor tidigare. Jag undrar om de var så djävla dumma att de verkligen trodde att det skulle hjälpa för att få tillbaks de som kan få störst behov av a-kassa?

Men i vilket fall så gav verkligheten alliansen bakläxa och idag går de ut och säger att de sänker a-kasseavgiften ytterligare. Det ska bli spännande att se hur länge de kan gå med huvudet i sanden i väntan på nästa påtvingade sänkning. Fast om Reinfeldt får som han vill så ska arbetare förlita sig mer på den privata sektorn. Han ser gärna att arbetsplatser och privatpersoner tecknar privata försäkringar som ska hjälpa till med pengar när det blir dags att få sparken. Det sociala skyddsnätet som vissa i USA är avundsjuka på oss på ska tydligen bytas ut mot ett system som bland annat finns i USA och som ingen är avundsjuk på. Det verkar som att alliansen inte ger sig förrän de skapat ett rejält klassamhälle, uppdelat i arbetslösa på socialbidrag, arbetslösa på låg a-kassa, arbetslösa på a-kassa och privat försäkring samt arbetande av olika slag.

Typiskt också. Det är inget Simpsons ikväll. Det är fotboll istället. Det verkar som att jag får rota igenom filmsamlingen och se vad som går att hitta. Tidigare idag blev det high school zombie-filmen Dance of the Dead, lågbudgetslafs då stereotyperna från high school-filmerna drabbade samman med stereotyperna från zombiefilmerna. Med en del trevliga scener. Jag är medveten om hur klichéaktigt det är för någon med min smak, men en baldrottning med rosa klänning, armekängor och en blodig yxa är sexigt. Så ursäkta mig för att jag är förutsägbar. En zombiekärleksscen med kombinerat hångel/förtärande var också något av en höjdare.

Innan filmen vilade jag gott till svenska Ashbury Heights Three Cheers for the Newlydeads. Lysande titel och kanske anledningen till att det blev zombiefilm efter vilostunden.