Det är söndagmorgon och den där dejtingsajten fylls sakta men säkert på med människor. Som det gör varje söndag. Efter fredagarnas och lördagarnas relativt låga besökarantal så börjar allt om igen. Det är som att det inte blev nåt den här helgen heller och så börjar man om sitt letande. Eller så börjar man det. Många nya verkar dyka upp på söndagar och en del blir kvar, andra försvinner fort därifrån. Vem som fattar det bästa beslutet vet jag inte.

Jag träffade en person förut på en dejt som verkade smått oroad över den koll jag verkar ha på den där dejtingsajten och det kanske ligger nåt i det, men jag kan leva med det. Internetdejting är ett fenomen som fascinerar mig och att bara sitta passivt och se på medan det finns så mycket spännande, eller oroväckande, att lära sig om den denna värld. Bland det som är spännande finns som alltid människors sätt att sälja sig själva och bland det oroväckande finns som alltid människors sätt att sälja sig själva. Tidigare inlägg har behandlat det hela om och om igen, så det får vara bra såhär.

För min egen del så sitter jag med en stor skål fil och müsli i en någorlunda tyst lägenhet. Min inneboende andas lätt i sängen bakom mig och utanför, på andra sidan rullgardinen, hörs ibland bildäck pressa vatten åt sidorna för att föra fordonet framåt. Denna helg har varit rätt så sysslolös, men med avsikt. Tyvärr lite för sysslolös i det avseendet att jag haft sysslor att utföra, men inte utfört dem. Som vanligt så handlar det om rättning och städning. Dessa gissel varav det ena är självvalt och det andra ett måste för att slippa skrapa bort smuts under fötterna innan man lägger sig i sängen.

Gårdagkvällen var dock inte helt hopplös utan snarare rätt angenäm. SVT2 körde en temakväll med stand-up comedy och lade upp aftonen som sig bör. Man börjar med en brittisk och en amerikansk komiker som uppträtt på svenska RAW och om man lyckas få en utländsk ståuppare till lilla RAW i Sverige så vet man oftast vad man får. Man får mycket snack, men lite skratt.

Men efter de två stolpskotten, bjöds det på de eminenta komikerna ur Axis of Evil-turnéen som åkt världen, främst USA, runt och skämtat om hur det är att härstamma från mellanöstern och leva i USA efter 11 september 2001. Många välbehövliga skratt hördes i både publiken och hos mig. Humor är ett av de bästa vapnen mot det negativt absurda och i satiren lyfts vansinnet fram visas som den idioti det faktiskt är.

Chris Rock är nuförtiden en av de absolut största komikerna i världen. Och det är välförtjänt i mångt och mycket. Bakom hans obildade yta lyser hans faktiska intelligens genom rätt ofta. Som väntat blev det mycket politik i en föreställning som ägde rum innan presidentvalet i USA och han gör det oerhört bra. Tyvärr så delar vi inte synen på förhållandet mellan kvinnor och män och när han skämtar inom det området går det nog mest hem i kulturer där mannen fortfarande är det ekonomiskt överordnade familjeöverhuvudet och kvinnan den som ska laga maten och se till så den står på bordet. Och när hon är missnöjd med nåt så sexstrejkar hon.

Till och med min favoritkomiker fick plats i programtablån. Den alltför tidigt avlidne Bill Hicks fick under en halvtimme visa vad han går för i ett uppträdande som för min del mest bestod av skämt jag redan hört, men dämed inte sagt att det var tråkigt. Mannen är ett geni i mina ögon och kanske inte så mycket komiker i vanlig mening utan mer satiriker och samhällsobservatör som framför sina iakttagelser och funderingar på ett sätt som i mina ögon är genialt även om det ibland inte lockar till skratt utan mer till eftertanke. Men ofta lockar det till skratt.

Kvällen avslutades med den underbara dokumentären The Aristocrats om det vulgära skämt som kretsat runt bland komiker världen över. Jag och en av mina vänner kommer fortfarande ihåg de två damerna som vandrade in sent i biosalongen. Tydligen hade de bestämt sig för att se på bio och gick bara in och tog första bästa film. För hade de vetat vad filmen handlat om hade de inte gått ut efter en kvart.

The Aristocrats handlar mycket om vad som är okej att skämta om. Att det i komikerkretsar finns en önskan om att få vara fri från oskrivna lagar om god smak och ha total yttrandefrihet och låta ens repertoar vara ett reultat av ens egna gränser och inte andras. För som George Carlin uttrycker det i dokumentären; det går att skämta om allt. Allt handlar om sammanhanget. För min egen del så utgörs sammanhanget av syftet bakom skämten. Om syftet är att visa på det absurda med rasism kan man använda rasistiska uttalanden för att visa hur förbannat korkat det är. Om det å andra sidan enbart handlar om att göra sig rolig på exempelvis svartas bekostnad och presentera fördomar som sanningar så blir det snabbt obehagligt.

Jag har fortfarande inte sett ett enda avsnitt av Halal-TV på SVT, men det tycks andra ha gjort och många upprörs över slöjbeklädda kvinnor i en public service-kanal. En debattartikel i Aftonbladet tar upp bland annat just det, hur absurdt det är att en kanal i public service-utbudet ger en del av islam ett eget program. I Sverige där vi har religionsfrihet, så borde inte en religion få mer utrymme än en annan. Allt detta lästes samtidigt som SVT2 sände sin sedvanliga lutherskt kristna gudstjänst. När ska människor reagera över det?

Nu ska jag se om jag inte orkar ta tag i några av de där måstena som finns lite varstans i lägenheten, antingen i form av högar med uppsatser, högar med kläder, högar med disk eller högar med damm.