It's only a movie, only a movie, only a movie... Del III
När jag började titta på skräckfilm med en kompis för ett antal år sedan började vi med en film som skulle komma att revolutionera mitt filmtittande åtminstone fram till idag. Och det känns som att det kommer att fortgå ett bra tag till. Men det var inte bara i mitt liv som filmen skulle få en stor betydelse. Under mitten av 80-talet spelade den nog sin allra största roll i den svenska debatten kring videovåldet.
I början av 70-talet befann sig filmstudenten Tobe Hooper inne i en järnhandel i södra USA. Av någon anledning var det en stor folksamling som ville in och Hooper började fundera på hur han snabbt skulle kunna ta sig därifrån. Han såg sig om i butiken och upptäckte att han befann sig framför en hylla med motorsågar. I tanken skulle detta kunna vara lösningen, men i tanken väcktes något mer än så. I tanken väcktes en idé till en film. Åtminstone till hälften av en film.
I slutet av 50 -talet arresterades en man vid namn Ed Gein för mordet på en kvinnlig butiksföreståndare i en liten sömnig småstad i den amerikanska mellanvästern. Men mordet i sig var inte det han skulle bli mest känd för. I hans bostad hittades kvinnan hängandes uppochner med buken öppnad likt ett rådjur som fällts av en jägare. I de andra rummen och i kylen hittades kroppsdelar som gjorts om till prydnadsföremål som exempelvis en soffa dekorerad med ben, kranier som användes som soppskålar och lampskärmar av människohud. Dessutom fann de en dräkt av människohud som Ed sytt ihop av flådda kvinnliga lik han grävt upp på den lokala kyrkogården. Hans väg in i det vansinne han levde i tog sin början 1947 då hans mycket auktoritära mor avled och lämnade en känslomässigt förvirrad Ed ensam.
Ed Gein är den seriemördare som betytt mest i filmhistorien. En medelmåttig thriller om hans liv kom för några år sedan, men han hade innan dess hunnit inspirera andra filmmakare. Eds besatthet av sin auktoritära mor inspirerade till Norman Bates i Psycho och hans dräkt av hud från kvinnor gav upphov till karaktären Buffalo Bill i När lammen tystnar. Besattheten av att klä sig i kvinnohud och att inreda med människordelar gav Tobe Hooper andra hälften av sin film.
En varm sommardag i Texas är några ungdomar på genomresa i en liten småstad som på senare tid utsatts för gravskändningar där kroppar grävts upp och försvunnit medan andra placerats i makabra poser på kyrkogården. Efter ett obehagligt möte med en liftare når gruppen fram till det hus de bestämt sig för att leta rätt på. Det har tidigare visat sig att några av ungdomarna spenderat tid i stan som små och i ett hus utanför. Besöket i det övergivna huset för dem vidare till ett allt annat än övergivet hus. Ett hus inrett med människoben. Ett hus som bebos av en far och två söner ur en släkt med boskapsslaktare. En son som tidigare försökt få lift med ungdomarna. Och en son som klär sig en läderartad mask av människohud och som förutom hammare och köttkrokar även har en stor motorsåg till sitt förfogande.
Ett av filmens arbetsnamn var från början Headcheese vilket syftar till den rätt som man får då man kokar bort det absolut sista av ett kranium på ett slakteri. Som det vi kallar sylta ungefär. Filmen bytte sedan namn till Leatherface efter den stora mannen med motorsåg som ständigt gömmer sig bakom masker av människohud. Till slut ändrar distributören namnet på filmen till The Texas Chain Saw Massacre. Motorsågsmassakern blir den svenska titeln när den når våra breddgrader.
Precis som i många andra länder tar videons intåg Sverige med storm och till viss del helt oförberett. Vi och alla andra länder har en filmcensur, men den gäller enbart filmer som visas på bio. Detta öppnar upp för en helt ny ty av filmer som tidigare aldrig dykt upp i Sverige. Men den totala friheten blir inte så långlivad och den ger upphov till en debatt som försigår nästan parallellt i bland annat Sverige och Storbritannien. Det är debatten om videovåld som tas upp i bland annat Studio S med Siewert Öholm. I Sverige är det framförallt en film som får symbolisera det okontrollerade, mycket skadliga, blodiga videovåldet och det är Motorsågsmassakern.
Precis som i så många andra debatter mot något som upplevs skadligt är det väldigt få motståndare till Motorsågsmassakern som har sett filmen. Den får snabbt ett rykte om sig att vara en oerhört våldsam och blodig film. Den värsta av de värsta. Men det finns vissa problem med den beskrivingen.
För det första så innehåller filmen knappt något blod alls. Det våld som skulle kunna leda till att blod sprutar sker utanför bilden eller med någon som blockerar det våld som försigår. Detta är klassiska grepp i en´genre där idéerna ofta är större än budgeten. Tobe Hooper siktade dessutom på attt filmen skulle få åldersgränsen PG-13, då en gräns för matinéfilmer och filmer som kunde innehålla vissa våldsinslg, men som var riktade mot familjer. MPAA, som sätter åldersgränser och även kräver klipp i filmer, höll inte med.
För det andra så är den inte så extremt våldsam jämfört med de andra filmerna som togs upp i debatten. Men filmen har dock något som de andra filmerna inte hade och det var en sadism som var mer eller mindre riktad mot tittaren och inte bara mot offren.
Det finns många faktorer som gör Motorsågssmassakern så speciell. Filmen verkar sakna musik helt och hållet, men det är inte riktigt sant. För det finns ett soundtrack, men det består av ljud av olika slag som körs genom filter och bidrar till den redan obehagliga stämningen. Det mest kända är ett återkommande ljud av en gammaldags fotoblixt som fått gå genom ett filter och dragits ut till ett ljud som nästan påminner om en skrikande katt, men mycket mer mekaniskt.
Fotografen i filmen är en man vid namn Daniel Pearl och vad han bidrog med är en avskalad bild med låga vinklar och ett bildspråk som påminner om en dokumentär. Det saknas dramatiska ljussättningar vilket bidrar till en mer realistisk känsla. Det ska dock tilläggas att filmfotot är något av det vackraste i film någonsin enligt min mening. Lägg därtill extrema närbilder och förutom ett läskigt skruvat ljud har vi nu även ett foto som skalar bort det teatraliska och gör allt mycket mer påtagligt och svårt att distansera sig från.
Miljöerna spelar stor roll och den galna familjens hus är inrett med ben och det ligger fjädrar från höns utspridda över hela golv. En skjutdörr i stål döljer rummet där Leatherface tar hand om det kött de samlat på sig. Köttkrokar dinglar från taket och ett par frysboxar vittnar om att ungdomarna inte är de första som råkat illa ut. Den ödsliga delen av de amerikanska södern kommer till sin rätt i husen som är utspridda långt ifrån varandra och bidrar än mer till känslan av att har man väl tagit sig dit har man ett nästan omöjligt uppdrag att ta sig därifrån levande.
Allt ovan bidrar tillsammans med skådespelarinsatserna till en film som är allt annat än lätt att se på. Det är inget som underhåller utan en film som nästan våldför sig på tittaren genom den bizarra och obehagliga atmosfär som filmteamet lyckats skapa.
Och det är det som gör filmen så speciell för mig. Den är helt omöjlig för mig att distansera mig själv ifrån. Den är så närgången att vi inte bara känner för offren; vi blir offren. Vi är kanske inte offer för Leatherface, men vi är definitivt offer för Tobe Hooper och det monster han skapat.
Precis som Wes Cravens Last House on the Left är Motorsågsmassakern en produkt av sin tid. Den skulle inte kunna göras likadan idag, vilket nyinspelningen vittnar om. Det ödsliga södra USA är tämligen lamslaget av den bränslebrist som rådde vid tiden då filmen spelades in och detta tema går igen i filmen, dels direkt då vi möts av bensinstationer utan bensin i pumparna, men även indirekt då svårigheten att kunna förflytta sig de stora avstånden verkar gå igen i ungdomarnas svårighet att fly från sin fruktansvärda situation. Vietnamkrigets fasansfulla bilder verkar även här inspirera till en mer dokumentär stil i berättandet och återigen blir vi påminda om människans grymhet då ondskan representeras av människor. Denna gång av människor som i lågkonjunkturens USA drivits från de jobb de haft i generationer.
1984, ett väldigt passande år, totalförbjöds Motorsågsmassakern i Sverige. Den förbjöds även bland annat i Finland, Norge, Storbritannien och Västtyskland under den tiden.
När sedan filmcensuren började avta under 90-talet började filmdistributörerna återigen titta tillbaks på de filmer de försökt få in i landet. De skickades återigen till Statens Biografbyrå för att utvärderas och en efter en kom de in i det svenska - och det europeiska - samhället, en del till en början klippta, men sen även oklippta. 1994, tio år efter att den totalförbjudits och tjugo år efter att den hade premiär, släpptes Motorsågsmassakern återigen in i Sverige, om än klippt.
2001 släpptes den oklippt.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del II
De filmer som var på tapeten i mina tonår var Bad Taste och Braindead. Båda filmerna är någorlunda kända även utanför skräckkretsar, dock inte så kända som några av de senare filmerna regissören gjorde; Sagan om ringen och King Kong. En av dagens största regissörer, Peter Jackson, började alltså sin filmbana i Nya Zeeland med att lemlästa rymdvarelser med motorsåg och zombier med gräsklippare.
En annan film som också nämndes var italienska Salo eller Sodoms 120 dagar av Paolo Pasolini. Den är av en helt annan kaliber. Filmen är ett antifascistiskt drama där vi får se några högt uppsatta fascister under slutet av andra världskriget roa sig med att förnedra och tortera ungdomar. Det är inte så mycket blod i filmen, men den mentala förödmjukelsen som filmen mer eller mindre trycker ner i halsen på tittaren är så mycket värre än allt meningslöst motorsågande i filmhistorien. Pasolini skyr inga medel i sitt drama utan visar bland annat ungdomar i koppel ätandes avföring och hans avsky för fascismen får honom att bre på mer och mer.
Det som främst skiljer Bad Taste från Salo är det faktum att Peter Jackson var en liten okänd filmnörd när han gjorde filmen och Pasolini var en etablerad regissör som bland annat suttit i juryn i Cannes tio år tidigare. Så Salo var en förhållandevis stor produktion av en regissör som skulle få stor uppmärksamhet för sitt verk. Och uppmärksamhet fick han. Filmen orsakade stor kontrovers när den kom och Pasolini mördades under mystiska omständigheter efter att filmen gjorts klar.
Peter Jacksons blodiga första filmer (han gjorde även en skruvad variant av mupparna med sex, droger och våld), mötte inget direkt motstånd från allmänheten, dels för att de var rätt små och det gick inte att ta dem på allvar. Visserligen totalförbjöds Bad Taste, men den skapade ingen direkt debatt i världen. Men som svensk cineast bör man veta att Braindead var den första splatterfilmen som vare sig förbjöds eller klipptes i Sverige. Det kanske inte säger så mycket, men den öppnade dörren för många tidigare totalförbjudna och sönderklippta filmer och framförallt så har i stort sett sluta klippa filmer om de inte innehåller ofrivillig våldsam porr. Den sista filmen totalförbjöds i november 1997.
För de flesta tonåringar så är fascinationen med skräckfilmer något som håller sig till just tonåren. Ett sökande efter gränser att tänja som sedan dör ut då vuxenlivet träder in och man av olika anledningar återgår till mer normal kulturkonsumtion.
Men det finns vissa som inte blir "vuxna" när det gäller filmer. Fascinationen håller i sig och i många fall växer sig starkare. För min egen del så såg jag inte så mycket skräck som tonåring, förutom ovan nämnda filmer, utan jag fokuserade mer på actionfilmer och frossade i Seagal, Van Damme, Schwarzenegger och grabbarna. Men samtidigt började jag få upp ögonen för andra genrer genom bland annat Pulp Fiction, Forrest Gump och De misstänkta.
Under min tid på universitetet började min fascination för skräckfilmer att ta fart, men den höll sig inom de mer normala skräckfilmerna inom slashergenren (se föregående inlägg), ända tills jag lärde känna Fredrik. Fredrik var en kille med liknande intressen som jag och ett lite mer utvecklat intresse för skräckfilm än det jag hade. Under en en tid träffades vi varje vecka, drack saft och såg på skräckfilmer. Jag visade de jag hade och han visade sina. Det blev mycket film som Terror på Elm Street, Halloween och Hellraiser. De är ganska normala skräckfilmer, men vi började det hela med att se en film som vände upp och ner på min syn på skräckfilm.
Tobe Hoopers Motorsågsmassakern.
Den tänkte jag skriva om i del III, för om jag känner mig själv rätt så behöver den ett helt inlägg.
Kram på er.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del I
Wes Craven är väl mest känd för att ha återuppväckt den sönderexploaterade slasherfilmen med sin Scream-triologi. En slasherfilm är en film där ett gäng personer, oftast tonåringar, förföljs av en galen mördare som är någonting mellan människa och monster. Tonåringarna dödas en efter en på olika sätt tills det bara finns en eller två kvar och de dödar oftast mördaren. Men då dessa filmer ofta är billiga att göra så lämnas nån liten cliffhanger i slutet ifall filmen drar in mer pengar än väntat. Då görs åtminstone en uppföljare och med lite tur uppnår mördaren kultstatus. De mest kända är Jason från Fredagen den 13:e, Michael Myers från Halloween och Freddy Kruger från Terror på Elm Street, den sistnämnda skapad av just Wes Craven.
Slasherfilmer ses oftast som skräp och avfärdas tämligen fort, men då missar man något. Personligen är jag inte så intresserad av genren, då den ofta känns lite för slätstruken för min del. Men dess upplägg är något som inte bör avfärdas. Det intressanta med dessa filmer är vilka som dör och i vilken ordning. Då vi har att göra med amerikanska tonåringar oftast, så kan man se dessa filmer som ett försök från en vuxenvärld att indirekt styra den uppväxande generationen i en viss riktning. Oftast har det faktiskt med avhållsamhet att göra. En äldre kvinnlig filmvetare i USA går till och med så långt som att beskriva dessa filmer som puritaniska. För vilka personer finns med och i vilken ordning dör de? Precis som high school-filmer så är slasherfilmer fulla med tonårsstereotyper. Här ligger fokus på vem som nyttjar vad; alkohol, tobak, droger och sex. Framförallt sex. Men i varje film finns även en eller två rena själar. Det är antingen en ung kvinna eller en ung kvinna och man. Dessa får oftast överleva och dessutom besegra monstret (och uppleva vuxenlivets alla fördelar: alkohol, tobak och sex). De som dör är de som hänger sig åt vuxenlivets alla frestelser innan vuxenvärlden ser dem som vuxna. De blir offer för machetes, yxor, järnspett, armborst, penhammare med mera. Helst medan de ägnar sig åt sina förbjudna laster. Då skrämselpropaganda om tonårsgraviditeter, könssjukdomar och aids inte verkar hålla ungdomarna borta från sänghalmen så kanske en galen mördare med ett järnspett kan få dem på andra tankar. Om inte kan de räkna med att bli ett med varandra, sängen och trägolvet under sängen med hjälp av tio kilo spetsigt stål. De som ägnar sig åt freudiansk och feministisk analys kanske lägger märke till att de dör genom våldam penetrering och att blodet forsar. Man kan säga att oskulden tas en gång till och denna gång med råge.
Men för att återgå till Wes Cravens Last House on the Left, så är det en av de mest utskällda och ökända filmerna från i alla fall den brittiska debatten om videovåld från mitten av 80-talet. Filmen gjordes i början av 70-talet och är definitivt en produkt av sin tid. På det stora hela är filmen en nytolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan, men den är gjord i ett USA som plågades av bilder från kriget i Vietnam och rädsla för en kommunistisk kärnvapenattack. Filmen handlar om ett gäng brottslingar som kidnappar, torterar och sen mördar några mycket snälla och oskuldsfulla ungdomar. Men filmen tar inte slut där utan brottslingarna hamnar senare hemma hos föräldrarna till en av ungdomarna och när det blir känt vad som hänt dödas mördarna mycket brutalt av föräldrarna.
Cravens film är enligt honom själv en produkt av de bilder som amerikanska folket översköljdes med från Vietnam och därför har han gjort en skräckfilm där människor dödar människor i en omgivning som många känner igen sig i. Tidigare var det vanligare att skräckfilmer utspelade sig nåt sekel tidigare och ägde rum i ett slott med en övernaturlig fiende. Likt bilderna från kriget väljer Cravens film att visa allt, så långt det är möjligt med tanke på den begränsade budgeten. Den klassiska bilden av en sydvietnamesisk polischef som avrättar en nordvietnames med ett skott i huvudet på en öppen gata återskapas i en avrättning av en av de unga flickorna då hon tvingas ut i ett träsk medan ledaren för gänget lugnt och metodiskt riktar pistolen mot henne och trycker av.
Så Cravens film handlar om mänsklig grymhet och detta poängteras ännu mer genom föräldrarnas handlingar i slutet av filmen. För även om brottslingarna är just människor så kan vi som tittare fortfarande se dem som brottslingar och kan göra dem till monster och på så sätt inte identifiera oss med dem. Samma sak sker än idag då vi medvetet eller omedvetet gör mördare till monster då vi inte kan förstå motivationen bakom grymheten i deras brott.
Därför får vi i Last House on the Left (och i Jungfrukällan) se de människor vi identifierar oss med bli till vansinniga mördare då föräldrarna går lös på sina barns mördare. Som tittare får vi en plågsam påminnelse om vad vi människor är kapabla till om bara rätt motivation finns. Den tänkande tittaren lämnas med frågor om mänsklighetens mörka sidor som verkar vara inneboende i oss alla.
Last House on the Left blev mycket utskälld när den kom och är så än idag. Den tycks vara en favorithackkyckling för den brittiska biografbyrån som än idag vägrar släppa igenom filmen oklippt då betydligt mer obehagliga filmer går igenom utan ett enda ingrepp. I sin andra film valde Craven att låta mördarna bli mer monster, då en muterad kannibalfamilj terroriserar en amerikansk helyllefamilj som åkt vilse i öknen. Området i öknen där kannibalfamiljen härjar användes tidigare för kärnvapentest av amerikanska armén, så vill man kan man se filmen som att kärnvapnen som skulle skydda det amerikanska idealet, och propagandan som följde i dess spår, i själva verket var det största hotet mot den amerikanska medelklassfamiljen
The Hills have Eyes blev en mindre utskälld film, men dock inte helt utan kontrovers. Den helt vanliga amerikanska småstadsfamiljen slår till slut tillbaks mot kannibalerna. Familjens nyfödda barn har kidnappats och ska bli middag. De lyckas rädda barnet med hjälp av en kannibalflicka som tycker att det är fel. Men det räcker inte med att rädda barnet. Kannibalerna dödas också och det hela presenteras på ett sätt som gör att tittaren känner ett visst obehag och återigen lämnas vi med frågan om människans mörka sidor. I nyinspelningen som kom häromåret missar regissören helt den poängen och framställer familjen som hjältar, vilket leder till en film med mindre djup än sin föregångare.
Extrema skräckfilmer är ett av mina största intressen och något som jag då och då får stå till svars för från människor som själva inte har det intresset och ser film som underhållning vars syfte är att glädja.
Så därför tänkte jag skriva lite om min värld av zombies, kannibaler, massmördare, tortyr och annat som lockar mig till de mörkare delarna av kulturen.
Slut på del I.
I leken vem tar vem...
Jag har inte skrivit på ett par dagar i bloggen och anledningen är mitt så kallade Wallraffande.
För er som inte orkar läsa de tidigare inläggen så har jag skaffat konto på en mötessajt. Nyfiken på den helt främmande världen blev alldeles för stor och det i kombination med en rätt trist och ensam påsk drev mig till att slänga in Wolverine Blues som letandes efter vänner där.
Problemet med att vara man på dessa sajter verkar vara att man enbart har två saker att ägna sig åt. Antingen börjar man leta runt efter tjejer att skriva till eller så sitter man där med en besöksmätare som inte rör sig ett djävla dugg. Dessutom verkar det inte vara så lockande att man skrivit att man gillar metal och extrema skräckfilmer.
Ikväll har en väldigt god vän varit på besök och vi pratade om du trevligt det är när man träffar någon som delar ens intressen. Visst, vi fungerar rätt bra med andra människor och visst de vill väl med en viss morbid fascination att vi ska prata om våra favoritfilmer. Men de samtalen är tämligen ensidiga, det blir en freakshow då de sitter och lyssnar och gör olustiga miner när vi beskriver den nakna tjejen som spetsats på en påle genom anus och ut genom munnen i Cannibal Holocaust. Som cineast anser jag att det är en av de starkaste bilderna någonsin i en film. Den presenteras på ett sätt som gör att det framstår som dokumentärt och scenen är nästan lika stark som bilder från koncentrationsläger under andra världskriget och även från kriget på Balkan. Med den skillnaden att scenen ur Cannibal Holocaust är fejk.
Att prata om sånt med bekanta är till viss del rätt kul. Vill de ha en freakshow ska de fan få en freakshow. Men vi tycker faktiskt om att diskutera dessa filmer på samma sätt som andra cineaster diskuterar Citizen Kane och i ett vanligt sällskap blir responsen inte ett intelligent svar utan antingen resulterar det i ingenting eller så får man försvara sitt intresse och försöka styrka att man inte är sinnesjuk. Och det är ganska trist.
Sen ibland träffar man någon som är intresserad av samma saker. Min kompis är ett sånt lyckokast. Vi träffades på en fest hos en gemensam vän och blev båda lika överlyckliga när vi insåg att vi hade samma musik- och filmsmak. En sån person fattades i bådas liv.
Men det är ju om mitt så kallade wallraffande detta handlar. Efter två dagar av nästan ingen kontakt med människor (konflikten mellan mitt wallraffande och mitt behov av bekräftelse strulade till en del saker), så fanns det en dag ett brev i min inbox som inte var från supporten som ville informera mig om att nu är det minsann dags att bli VIP-kund. Av användarnamnet att döma var det en medelålders kvinna.
Brevet öppnades och innehöll bara en fråga om mitt intresse för kroppsmodifiering. En fråga om något så nära mitt hjärta tarvade ett svar även om det kom från en medelålders kvinna som defitnitivt inte var det jag letade efter på sajten. Men att kunna prata tatueringar med någon på nätet lockade verkligen så ett svar skickades iväg. Ett svar kom även tillbaks. Så att besöka denna persons var verkligen på sin plats.
Denna medelålders kvinna visade sig vara en ung tjej i min egen ålder som precis som jag upplevde en viss svårhet i att identifiera sig med andra människor på sajten. Märker ni ironin i det hela?
De senaste två dagarna har jag varit upptagen med att prata med henne och därför har bloggen, och min sömn, blivit något lidande. Men det är spännande att något som verkar inräffa oftare och oftare återigen inträffat. Mina fördomar kommer tillbaks och biter mig i arlset. Att skaffa mobiltelefon kändes otänkbart för mig för ett par år sedan, men min far krävde det när jag skulle bo i Wales ett par månader. Min mobil är en väldigt kär ägodel nu. Framför allt för att den ger mig ytterligare en möjlighet att kommunicera med människor utan att behöva prata med dem. Det är en fånig liten fobi jag lagt mig till med; jag undviker gärna att prata med människor som jag inte känner sen tidigare. E-post och sms har revolutionerat min tillvaro och tillåter min lilla fobi att leva vidare.
Att flytta till Stockholm var totalt otänkbart. Stressig skitstad med dålig metalscen. Men här sitter jag nu inne på mitt tredje år och har faktiskt varit på en hel del riktigt bra metalkonserter dessutom.
Så det var väl egenligen bara att förvänta sig att jag skulle lyckas få kontakt med någon via den där mötessajten. Och tallyhoo!, ske din vilja såsom i himmelen, så ock på Jorden.
Missförstå mig inte, jag älskar att prata med den här personen och är mycket tacksam över att ha kommit i kontakt med henne. Det är bara mötessättet som är så komiskt.
Men jag kommer att fortsätta blogga, och ämnena kommer att fortsätta vara spridda allteftersom min hjärna spårar åt en eller andra hållet. Så titta in lite då och då.
Godnattkramar till er alla!
Ps. Hon bor dessutom i den enda staden i Sverige som jag verkligen inte gillar. Det där med ironi, ni vet.
En helt ny värld.
En lista på min högra sida visar vilka tjejer i åldrarna 22 till 32 från Stockholm som är online och jag kollar igenom listan varje gång den uppdateras för att se om någon ny människa letat sig in. Användarnamn och bilder får mig att nästan ofrivilligt klicka mig fram till vissa personers sidor för att försöka ta reda på mer om dem. Och jag som bara skulle leta likasinnade vänner här. Varför tittar jag då enbart efter tjejer? Det är faktiskt sant att jag saknar många av mina kvinnliga vänner som jag haft genom åren. Av någon anledning lyckades våra vänskaper alltid bli mycket djupare än de andra jag hade. Det finns några enstaka kvinnor i mitt liv som jag är mycket tacksamma mot för att de är den typen av vänner för mig idag, men några fler skulle inte skada. Men jag vet inte om det är enda anledningen till den väldigt feminina listan. På nåt sätt så tror jag inte det. Min hjärna verkar ha en dold agenda. Troligtvis enbart dold för mig själv, men totalt uppenbar för alla andra. Förnekelse är en egenskap bäst riktad mot sig själv.
I ärlighetens namn så har jag känt mig lite ensam på senaste tiden. Sen det tog slut med min flickvän för några månader sen har livet lite då och då känts ganska tomt, trots att jag varit väldigt upptagen med allt mellan himmel och jord. Tyvärr så varar inte det där "allt mellan himmel och jord" hela tiden utan helt plötsligt ligger man där framför Scrubs utan nån att skeda och då blir tomheten påtaglig. Som tur är så brukar jag vara hyfsat trött och slocknar så fort den lilla söta mexikanen sagt sitt i eftertexterna, så det varar inte så länge.
Men åter till mitt wallraffande som verkar utvecklas till något betydligt mer. Förutom att kunna se inloggade 08-flickor, så kan jag dessutom ta del av andra medlemmars "megafoninlägg". Det går tydligen ut på att man som VIP-kund (Kostar uppåt 159 kr/mån) köper på sig ett antal megafoninlägg som man sen kan skicka och de visas i ungefär 30 sekunder i en pratbubbla längst upp på sidan. Förutom själv inlägget presenteras även användarnamn och bild om en sådan finns. Varje inlägg visas max tre gånger. Det i sig är väl egentligen inget konstigt och en rätt charmig idé. Det som gör det hela så intressant är vad folk använder dessa betalade inlägg till att förmedla.
Nu under kvällen som jag varit inloggad har meddelanden om saknad basunerats ut (vilket är ett ganska bra sätt för att få folk att besöka ens sida), kvasifilosofiska yttranden kring de båda könen, påskhälsningar (jodå, glad påsk tillbaks) och sist, men på inga vis minst förekommande, matlagningstips. Det sistnämnda är nog det som fascinerar mig mest. Varför använder man sina megafoninlägg för att berätta vad man äter? Finns det personer av det andra könet som går igång på det? Är tanken på ugnsbakt gravad lax ett afrodisiaka för många i vårt avlånga land?
Men en människas matvanor kanske säger en hel del om henne/honom. Det kanske vore dumt att basunera ut att min påskmiddag bestod av tre varma mackor och en öl, följt av en halv påse pistagenötter och ytterligare en öl. Måhända jag borde informera alla om de tillfällen då jag bakat, städat eller varit och gymmat? Vilken bild vill jag egentligen ge av mig och vilken bild vill andra ge av sig? Om jag jämför min presentation med andras så känns den lite annorlunda. Det känns så förbannat klämkäckt ofta. Det är smajlisar hit och dit och antalet tjejer som säljer sig själva som "lillasnuttan33", "lillamy" (det finns fan alltid en Lilla My var man än vänder sig i onlinevärlden) och "sotnosen" (å, ä, ö ej tillåtna) är fortfarande rätt beklämmande. Deras presentationer följer även de mönstret. Varför finns det år 2007 fortfarande ett överflöd på små svaga flickor som vill bli omhändertagna av en stor säker karl? De har visserligen "skinn på näsan", men resten av presentationen vittnar om att det är just det de verkar sakna.
Dock finns det en del ljusglimtar i tillvaron. En undersökning på startsidan frågade om sminkvanor och svaret delades upp i man och kvinna eftersom man var inloggad när man svarade. Nästan två procent av männen svarade att de sminkade sig dagligen och nästan 1,8 procent lite då och då (yours truly inräknad). Bland kvinnorna var det tre och en halv procent som aldrig sminkade sig och nästan 17 procent som bara sminkade sig vid speciella tillfällen. Vi kanske är på väg åt rätt håll, för jag inbillar mig att siffran för män visar på en ökning, speciellt med tanke på att vi inte har någon stor kultur med Boy George- och Snowstorm-liknande idoler och förebilder i vårt mainstream-samhälle. Sen är väl inte en singelsajt den bästa för att genomföra en statistisk undersökning. Det kanske är så att det finns en överrepresentation av osminkade kvinnor som är singlar.
Fler ljusglimtar är de tjejer som faktiskt verkar ha skinn på näsan, som bryter från normen och har en filmsamling på 500 filmer (mer än dubbelt så många som jag har) eller ger sken av att ta för sig av det som erbjuds, vad det än må vara. Ni som känner mig gissade rätt; jag var bara tvungen att ta kontakt med filmtjejen.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är en rätt fascinerande resa jag gett mig in på de senaste månaderna. Jag har äntligen börjat lära mig spela gitarr, jag går ut mer, är på konserter igen, bloggar och utforskar en värld jag tidigare aldrig velat ge mig in i. Det ska bli väldigt spännande att se om det leder till något annat än enbart ett tacksamt ämne för denna blogg.
Detta är Wolverine Blues för... Wolverine Blues. Åter till studion!
Ensamhet eller socialt experiment... eller båda?
Jag måste erkänna att jag känner mig oerhört kluven just nu. En del av mig vill bara avbryta det hela, men en annan vill hänga kvar av något som känns som nyfikenhet. Det känns lite som att jag wallraffar och på sätt och vis är det nog sant. Mina åsikter om sajter där människor möts och söker kärleken har varit rätt negativa och redan nu skriker min hjärna åt mig att skriva ner att jag söker vänner och inte partners.
Men jag känner faktiskt att jag har alldeles för lite kött på benen för att fortsätta vara så negativ, så nu skaffar jag mig erfarenhet. Sen kan man ju diskutera om jag skulle gjort detta ifall jag varit helt nöjd med mitt liv på fritiden, men om möjligt så tycker jag nog att man bör pröva på det man kritiserar eller hyllar. Det kanske är därför som jag är ganska likgiltig till droger så jag inte prövat dem. Skämt åsido, droger är något som jag inte prövat och inte känner någon lust till att pröva, men jag känner mig inte helt negativ till dem. Media ger mig tillräckligt med kött på benen för att se dem som något negativt, men samtidigt har jag vänner som verkar kunna hantera dem och har kul samtidigt. Dock håller jag mig undan på grund av att jag är livrädd för att bli beroende. Det har funnits tillfällen då jag varit orolig för mitt alkoholintag och att introducera andra beroendeframkallande substanser i mitt liv känns inte som en bra idé.
Det som oroar mig mest med att finnas på en sån sida är som vanligt eleverna, speciellt nu när man ligger uppe med foto. Men det finns inget som jag skäms för så det ska nog gå att hantera ifall de hittar mig.
Skulle vilja skriva lite mer, men jag orkar inte. Min presentation har fått en hel del av min skrivenergi ikväll. Så jag får be att få återkomma.
Kramar.
En blogg om dagen är bra för... hjärnan?
Den stora observationen idag är hur ovan jag är vid att bo i hus och lägenheter där jag har tillgång till mer än ett rum. Just nu sitter jag kattvakt i mammas lägenhet/radhus vilket innebär att jag har tillgång till hela huset. Så var ska jag ha alla mina saker. Var ska gitarren stå, var ska laddaren till mobilen kopplas in och var bör datorn höra hemma? Van vid min etta som jag är har jag slagit upp mitt högkvarter i vardagsrummet. Här finns TV:n och stereon sen tidigare och jag har hittat en plats på vardagsrumsbordet för min dator, ett vägguttag för laddaren och gitarren står snyggt lutad mot väggen i ett hörn sådär snyggt som bara gitarrer kan luta. Men det återstår fortfarande att lyckas se TV:n från sängen imorgon bitti, något som känns omöjligt då krävs en 180-graders brasseskruv för att se den. I-landsproblem förvisso, men senast jag kollade bodde jag i ett I-land och jag ska väl få ha problem precis som alla andra?
Fast problem kan uppstå även om TV:n är det första man ser då man slår upp ögonen på morgonen. Speciellt om man är hemma i sin lilla skithåla och som vanligt inte trivs riktigt. När man är här är det aldrig riktigt på ens egna villkor. Jag bor hos min far vanligtvis, vilket innebär att det är hans föreställningar om ditt och datt som gäller. Nu bor jag själv i mammas lägenhet, men hennes nästan fanatiska smak för behagliga beigeaktiga akvarelltoner går stick i stäv med min förtjusning för mer tydliga färger. Så när jag bor här känner jag mig lite som en rymdvarelse.
På tal om min far så har jag nu rätt dåligt samvete för att jag inte bor där, för han tycker alltid att det är trevligt att ha mig hemma och skulle troligen bli överlycklig om jag flyttade hem från Stockholm. Och jag tycker att det är trevligt att träffa honom, men efter nån dag tillsammans blir det så plågsamt uppenbart hur lite vi har gemensamt och då känns det för mig som om vi knappt umgås även om vi bor under samma tak. Jag vet inte hur han upplever det, men det kan bli lite jobbigt att jag förvisar mig själv till gästrummet för att se på film på datorn medan han plöjer igenom sin dagliga dos av sportevenemang på TV. Men samtidigt vet jag inte vad vi skulle göra istället. Att bara sitta och prata är svårt då vi har olika intressen. Det känns så ofta som att de saker vi gör tillsammans är en uppoffring för den ene av oss.
Missförstå mig inte, jag tycker om min pappa jättemycket och är så tacksam för att han funnits för mig under hela min uppväxt och till och med nu då jag närmar mig trettio. Jag önskar bara att vi hade mer gemensamt. Att komma hem till en liten tätort där ingen av ens vänner finns kvar skulle bli lättare då.
Rakt upp i mumindalen
Men det kan vi återkomma till. Jag har ju faktiskt varit på min första Finlandskryssning. Kanske även min sista. Jag vet inte riktigt. En temakryssning med ett vettigt tema skulle nog locka igen. Temat för den kryssning jag åkte på var vettigt, Kalifornien- och surfartema, men verkställandet var patetiskt.
Direkt efter jobbet drog jag och tre kollegor till Viking Lines färjeterminal och klev ombord på färjornas motsvarighet till Globen, 80-talshärket Mariella. Byggd av en mängd plåt som bockats till så räta vinklar som möjligt såg hon ut som en gigantisk LEGO-båt och jämfört med nutida amerikansk stridsflygsteknologi, så är båten inte bara synlig för radar utan den måste verkligen dyka upp på åländska tv-skärmar så fort den lämnat skärgården.
Väl ombord gjorde vi oss snabbt hemmastadda i den lilla fyrbäddshytten, gick upp på däck vid avfärd och bytte sedan om till aftonklädsel innan bufféen. Resten av kvällen ägnades åt alkoholinmundigande och stor besvikelse på kvällens tema. Jag hade hoppats på mycket surfmusik och Beach Boys, men ack vad jag bedrog mig. Tydligen är Viking Lines uppfattning om California Show exakt samma sak som en Las Vegas-show, med dans, paljetter och samma djävla musik som återkommer gång på gång då lagommusik ska tillfredställa lagommänniskor; Dolly Partons 9 till 5 och väl valda Grease-låtar spyddes in i mina öron. Lägg till det trubadurer som låter som trubadurer i allmänhet -- jag har snart tillräckligt med belägg för min teori att de klonas fram -- samt ett kombinerat disco och rökrum där den nyaste låten handlade om en bot. Så det var med lite besvikelse och en djävulsk mängd alkohol i blodet som jag slocknade den natten.
Morgonen inleddes med att vi kom fram till Helsingfors. Jag har aldrig varit i FInland, men jag är mycket förtjust i finsk hårdrock och metal, så jag inbillade mig att Helsinki skulle vara lite som den finska hårdrocken är i jämförelse med den svenska och den amerikanska; helt utan skam. Det mest uppenbara exemplet är väl Lordi antar jag; ett gäng finska latexmonster som är ungefär lika hårda som Bon Jovi. Jag gillar dem inte för de spelar alldeles för mesig musik, men det skamlösa finns verkligen representerat. I en tid då band tar livet av journalister som kallar dem för goth metal, så är det en totalt accepterad form av genre att sälla sig till. Att blanda stilar är också något som funkar alldeles utmärkt; Nightwishs blandning av opera och metal är väl den mest kända, men den mest extrema kanske är Finntrolls blandning av extrem metal och humppa, finländsk polka. Helt utan skam, men det är just att de inte skäms för sin musik som de troligtvis är så framgångsrika. Helsinki är precis likadant; helt utan skam. Men där kunde det ibland bli lite väl mycket.
Gigantvaruhuset Stockmann hade "Galna Dagar" och allt gick i gult. Det hade ingenting med påsken att göra för deras rea-maskot var ett gult spöke som hängde överallt antingen som ballonger eller draperat tyg. Människor i överflöd och reaföremål uppradade i samma mängd gjorde Stockmann till en vidrig blandning mellan NK och Överskottsbolaget.
Efter besök i tempelkyrkan och till andra ställen gick vi så tillbaks till båten för at påbörja en mycket bättre afton denna gång. Istället för buffé blev det restaurangen och en underbar tonfisk, istället för rökig discobar blev det sportbar med tillhörande hårdrockande bartender och istället för vämjeliga paljettfjollerier blev det ösig rock 'n' roll. Finska rockarna The Hurriganes firade nåt släpp med eget uppträdande och ett förband som lirade Hurriganes-covers. Mycket angenämt. Bandet drog till sig intressantare människor också. En del rock 'n' roll och en hel del alkohol senare damps det i säng i rummet där mina kollegor sov så gott.
Så på det stora hela var det helt okej, men jag kan uppleva nästan detsamma genom att stanna kvar i Stockholm. Därmed inte sagt att Finlandskryssningar inte kommer att drabba mig i framtiden. Men jag ska noga kolla temat.
Efter ett dygn i Stockholm bar det så av till hembygden. Eller hembygd och hembygd, jag är född och uppvuxen där, men jag har inte bott där på nio år. Dock finns en ensamstående far, en förlovad mor och världens bästa lillasyster kvar där, så jag antar att det var därför jag åkte upp. Fast mor och lillasyster ska hälsa på världens bästa lillebror över påsken så jag blir husvakt och kattvakt.
Det är inte helt åt helvete att befinna sig här. Det kan vara skönt att komma bort ett tag och det är definitivt skönt att träffa släkten igen, så länge jag vet att jag har mitt liv och min lägenhet att komma tillbaks till. Människorna här är det inget fel på, i alla fall inte de jag umgås med. Problemet är bara att de är så förbannat få nuförtiden och jag klandrar dem inte. Jag har ju flytt fältet också och jag betvivlar att jag kommer att flytta tillbaks. Det kan kännas lite hårt ibland, för det är ganska skönt att kunna ha familjen så nära, men det är också det enda som skulle finnas här. Mitt liv är inte redo för det än och kanske blir det aldrig det.
Framtiden får utvisa.
That's all, folks.
