It's only a movie, only a movie, only a movie... Del I
Rubriken ovan hänvisar till en fras ur marknadsföringen för Wes Craven's första film Last House on the Left. "To avoid fainting, keep repeating; it's only a movie, only a movie, only a movie..."
Wes Craven är väl mest känd för att ha återuppväckt den sönderexploaterade slasherfilmen med sin Scream-triologi. En slasherfilm är en film där ett gäng personer, oftast tonåringar, förföljs av en galen mördare som är någonting mellan människa och monster. Tonåringarna dödas en efter en på olika sätt tills det bara finns en eller två kvar och de dödar oftast mördaren. Men då dessa filmer ofta är billiga att göra så lämnas nån liten cliffhanger i slutet ifall filmen drar in mer pengar än väntat. Då görs åtminstone en uppföljare och med lite tur uppnår mördaren kultstatus. De mest kända är Jason från Fredagen den 13:e, Michael Myers från Halloween och Freddy Kruger från Terror på Elm Street, den sistnämnda skapad av just Wes Craven.
Slasherfilmer ses oftast som skräp och avfärdas tämligen fort, men då missar man något. Personligen är jag inte så intresserad av genren, då den ofta känns lite för slätstruken för min del. Men dess upplägg är något som inte bör avfärdas. Det intressanta med dessa filmer är vilka som dör och i vilken ordning. Då vi har att göra med amerikanska tonåringar oftast, så kan man se dessa filmer som ett försök från en vuxenvärld att indirekt styra den uppväxande generationen i en viss riktning. Oftast har det faktiskt med avhållsamhet att göra. En äldre kvinnlig filmvetare i USA går till och med så långt som att beskriva dessa filmer som puritaniska. För vilka personer finns med och i vilken ordning dör de? Precis som high school-filmer så är slasherfilmer fulla med tonårsstereotyper. Här ligger fokus på vem som nyttjar vad; alkohol, tobak, droger och sex. Framförallt sex. Men i varje film finns även en eller två rena själar. Det är antingen en ung kvinna eller en ung kvinna och man. Dessa får oftast överleva och dessutom besegra monstret (och uppleva vuxenlivets alla fördelar: alkohol, tobak och sex). De som dör är de som hänger sig åt vuxenlivets alla frestelser innan vuxenvärlden ser dem som vuxna. De blir offer för machetes, yxor, järnspett, armborst, penhammare med mera. Helst medan de ägnar sig åt sina förbjudna laster. Då skrämselpropaganda om tonårsgraviditeter, könssjukdomar och aids inte verkar hålla ungdomarna borta från sänghalmen så kanske en galen mördare med ett järnspett kan få dem på andra tankar. Om inte kan de räkna med att bli ett med varandra, sängen och trägolvet under sängen med hjälp av tio kilo spetsigt stål. De som ägnar sig åt freudiansk och feministisk analys kanske lägger märke till att de dör genom våldam penetrering och att blodet forsar. Man kan säga att oskulden tas en gång till och denna gång med råge.
Men för att återgå till Wes Cravens Last House on the Left, så är det en av de mest utskällda och ökända filmerna från i alla fall den brittiska debatten om videovåld från mitten av 80-talet. Filmen gjordes i början av 70-talet och är definitivt en produkt av sin tid. På det stora hela är filmen en nytolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan, men den är gjord i ett USA som plågades av bilder från kriget i Vietnam och rädsla för en kommunistisk kärnvapenattack. Filmen handlar om ett gäng brottslingar som kidnappar, torterar och sen mördar några mycket snälla och oskuldsfulla ungdomar. Men filmen tar inte slut där utan brottslingarna hamnar senare hemma hos föräldrarna till en av ungdomarna och när det blir känt vad som hänt dödas mördarna mycket brutalt av föräldrarna.
Cravens film är enligt honom själv en produkt av de bilder som amerikanska folket översköljdes med från Vietnam och därför har han gjort en skräckfilm där människor dödar människor i en omgivning som många känner igen sig i. Tidigare var det vanligare att skräckfilmer utspelade sig nåt sekel tidigare och ägde rum i ett slott med en övernaturlig fiende. Likt bilderna från kriget väljer Cravens film att visa allt, så långt det är möjligt med tanke på den begränsade budgeten. Den klassiska bilden av en sydvietnamesisk polischef som avrättar en nordvietnames med ett skott i huvudet på en öppen gata återskapas i en avrättning av en av de unga flickorna då hon tvingas ut i ett träsk medan ledaren för gänget lugnt och metodiskt riktar pistolen mot henne och trycker av.
Så Cravens film handlar om mänsklig grymhet och detta poängteras ännu mer genom föräldrarnas handlingar i slutet av filmen. För även om brottslingarna är just människor så kan vi som tittare fortfarande se dem som brottslingar och kan göra dem till monster och på så sätt inte identifiera oss med dem. Samma sak sker än idag då vi medvetet eller omedvetet gör mördare till monster då vi inte kan förstå motivationen bakom grymheten i deras brott.
Därför får vi i Last House on the Left (och i Jungfrukällan) se de människor vi identifierar oss med bli till vansinniga mördare då föräldrarna går lös på sina barns mördare. Som tittare får vi en plågsam påminnelse om vad vi människor är kapabla till om bara rätt motivation finns. Den tänkande tittaren lämnas med frågor om mänsklighetens mörka sidor som verkar vara inneboende i oss alla.
Last House on the Left blev mycket utskälld när den kom och är så än idag. Den tycks vara en favorithackkyckling för den brittiska biografbyrån som än idag vägrar släppa igenom filmen oklippt då betydligt mer obehagliga filmer går igenom utan ett enda ingrepp. I sin andra film valde Craven att låta mördarna bli mer monster, då en muterad kannibalfamilj terroriserar en amerikansk helyllefamilj som åkt vilse i öknen. Området i öknen där kannibalfamiljen härjar användes tidigare för kärnvapentest av amerikanska armén, så vill man kan man se filmen som att kärnvapnen som skulle skydda det amerikanska idealet, och propagandan som följde i dess spår, i själva verket var det största hotet mot den amerikanska medelklassfamiljen
The Hills have Eyes blev en mindre utskälld film, men dock inte helt utan kontrovers. Den helt vanliga amerikanska småstadsfamiljen slår till slut tillbaks mot kannibalerna. Familjens nyfödda barn har kidnappats och ska bli middag. De lyckas rädda barnet med hjälp av en kannibalflicka som tycker att det är fel. Men det räcker inte med att rädda barnet. Kannibalerna dödas också och det hela presenteras på ett sätt som gör att tittaren känner ett visst obehag och återigen lämnas vi med frågan om människans mörka sidor. I nyinspelningen som kom häromåret missar regissören helt den poängen och framställer familjen som hjältar, vilket leder till en film med mindre djup än sin föregångare.
Extrema skräckfilmer är ett av mina största intressen och något som jag då och då får stå till svars för från människor som själva inte har det intresset och ser film som underhållning vars syfte är att glädja.
Så därför tänkte jag skriva lite om min värld av zombies, kannibaler, massmördare, tortyr och annat som lockar mig till de mörkare delarna av kulturen.
Slut på del I.
Wes Craven är väl mest känd för att ha återuppväckt den sönderexploaterade slasherfilmen med sin Scream-triologi. En slasherfilm är en film där ett gäng personer, oftast tonåringar, förföljs av en galen mördare som är någonting mellan människa och monster. Tonåringarna dödas en efter en på olika sätt tills det bara finns en eller två kvar och de dödar oftast mördaren. Men då dessa filmer ofta är billiga att göra så lämnas nån liten cliffhanger i slutet ifall filmen drar in mer pengar än väntat. Då görs åtminstone en uppföljare och med lite tur uppnår mördaren kultstatus. De mest kända är Jason från Fredagen den 13:e, Michael Myers från Halloween och Freddy Kruger från Terror på Elm Street, den sistnämnda skapad av just Wes Craven.
Slasherfilmer ses oftast som skräp och avfärdas tämligen fort, men då missar man något. Personligen är jag inte så intresserad av genren, då den ofta känns lite för slätstruken för min del. Men dess upplägg är något som inte bör avfärdas. Det intressanta med dessa filmer är vilka som dör och i vilken ordning. Då vi har att göra med amerikanska tonåringar oftast, så kan man se dessa filmer som ett försök från en vuxenvärld att indirekt styra den uppväxande generationen i en viss riktning. Oftast har det faktiskt med avhållsamhet att göra. En äldre kvinnlig filmvetare i USA går till och med så långt som att beskriva dessa filmer som puritaniska. För vilka personer finns med och i vilken ordning dör de? Precis som high school-filmer så är slasherfilmer fulla med tonårsstereotyper. Här ligger fokus på vem som nyttjar vad; alkohol, tobak, droger och sex. Framförallt sex. Men i varje film finns även en eller två rena själar. Det är antingen en ung kvinna eller en ung kvinna och man. Dessa får oftast överleva och dessutom besegra monstret (och uppleva vuxenlivets alla fördelar: alkohol, tobak och sex). De som dör är de som hänger sig åt vuxenlivets alla frestelser innan vuxenvärlden ser dem som vuxna. De blir offer för machetes, yxor, järnspett, armborst, penhammare med mera. Helst medan de ägnar sig åt sina förbjudna laster. Då skrämselpropaganda om tonårsgraviditeter, könssjukdomar och aids inte verkar hålla ungdomarna borta från sänghalmen så kanske en galen mördare med ett järnspett kan få dem på andra tankar. Om inte kan de räkna med att bli ett med varandra, sängen och trägolvet under sängen med hjälp av tio kilo spetsigt stål. De som ägnar sig åt freudiansk och feministisk analys kanske lägger märke till att de dör genom våldam penetrering och att blodet forsar. Man kan säga att oskulden tas en gång till och denna gång med råge.
Men för att återgå till Wes Cravens Last House on the Left, så är det en av de mest utskällda och ökända filmerna från i alla fall den brittiska debatten om videovåld från mitten av 80-talet. Filmen gjordes i början av 70-talet och är definitivt en produkt av sin tid. På det stora hela är filmen en nytolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan, men den är gjord i ett USA som plågades av bilder från kriget i Vietnam och rädsla för en kommunistisk kärnvapenattack. Filmen handlar om ett gäng brottslingar som kidnappar, torterar och sen mördar några mycket snälla och oskuldsfulla ungdomar. Men filmen tar inte slut där utan brottslingarna hamnar senare hemma hos föräldrarna till en av ungdomarna och när det blir känt vad som hänt dödas mördarna mycket brutalt av föräldrarna.
Cravens film är enligt honom själv en produkt av de bilder som amerikanska folket översköljdes med från Vietnam och därför har han gjort en skräckfilm där människor dödar människor i en omgivning som många känner igen sig i. Tidigare var det vanligare att skräckfilmer utspelade sig nåt sekel tidigare och ägde rum i ett slott med en övernaturlig fiende. Likt bilderna från kriget väljer Cravens film att visa allt, så långt det är möjligt med tanke på den begränsade budgeten. Den klassiska bilden av en sydvietnamesisk polischef som avrättar en nordvietnames med ett skott i huvudet på en öppen gata återskapas i en avrättning av en av de unga flickorna då hon tvingas ut i ett träsk medan ledaren för gänget lugnt och metodiskt riktar pistolen mot henne och trycker av.
Så Cravens film handlar om mänsklig grymhet och detta poängteras ännu mer genom föräldrarnas handlingar i slutet av filmen. För även om brottslingarna är just människor så kan vi som tittare fortfarande se dem som brottslingar och kan göra dem till monster och på så sätt inte identifiera oss med dem. Samma sak sker än idag då vi medvetet eller omedvetet gör mördare till monster då vi inte kan förstå motivationen bakom grymheten i deras brott.
Därför får vi i Last House on the Left (och i Jungfrukällan) se de människor vi identifierar oss med bli till vansinniga mördare då föräldrarna går lös på sina barns mördare. Som tittare får vi en plågsam påminnelse om vad vi människor är kapabla till om bara rätt motivation finns. Den tänkande tittaren lämnas med frågor om mänsklighetens mörka sidor som verkar vara inneboende i oss alla.
Last House on the Left blev mycket utskälld när den kom och är så än idag. Den tycks vara en favorithackkyckling för den brittiska biografbyrån som än idag vägrar släppa igenom filmen oklippt då betydligt mer obehagliga filmer går igenom utan ett enda ingrepp. I sin andra film valde Craven att låta mördarna bli mer monster, då en muterad kannibalfamilj terroriserar en amerikansk helyllefamilj som åkt vilse i öknen. Området i öknen där kannibalfamiljen härjar användes tidigare för kärnvapentest av amerikanska armén, så vill man kan man se filmen som att kärnvapnen som skulle skydda det amerikanska idealet, och propagandan som följde i dess spår, i själva verket var det största hotet mot den amerikanska medelklassfamiljen
The Hills have Eyes blev en mindre utskälld film, men dock inte helt utan kontrovers. Den helt vanliga amerikanska småstadsfamiljen slår till slut tillbaks mot kannibalerna. Familjens nyfödda barn har kidnappats och ska bli middag. De lyckas rädda barnet med hjälp av en kannibalflicka som tycker att det är fel. Men det räcker inte med att rädda barnet. Kannibalerna dödas också och det hela presenteras på ett sätt som gör att tittaren känner ett visst obehag och återigen lämnas vi med frågan om människans mörka sidor. I nyinspelningen som kom häromåret missar regissören helt den poängen och framställer familjen som hjältar, vilket leder till en film med mindre djup än sin föregångare.
Extrema skräckfilmer är ett av mina största intressen och något som jag då och då får stå till svars för från människor som själva inte har det intresset och ser film som underhållning vars syfte är att glädja.
Så därför tänkte jag skriva lite om min värld av zombies, kannibaler, massmördare, tortyr och annat som lockar mig till de mörkare delarna av kulturen.
Slut på del I.
Kommentarer
Trackback
