Tanken har varit att följande text ska vara en debattartikel som jag skulle ha skickat in till någon av de stora tidningarna, men det har inte blivit av. Dock har ämnet gnagt i mitt huvud en hel del den senaste tiden, så jag gör helt enkelt som så att jag skriver den här.

Min ej inskickade debattartikel:
Dårarnas retorik
För att undvika efterföljande kommentarer som enbart lyfter fram min politiska vridning som en anledning att bortse från allt som skrivs i detta debattinlägg, så bör en sak klargöras. Jag lutar mer åt vänster än åt höger och därför kanske det inte är så konstigt att jag just fokuserat på det språk som används av högerpartierna. Dock så är jag fullt medveten om att det politiska språket hos alla partier bör granskas och inbjuder härmed med glädje en liknande debattartikel från någon som lutar mer åt höger.

Politiker vill ha makt av olika anledningar. Den kanske mest nobla av de anledningarna är att man står för en ideologi som man tycker är mycket bättre lämpad att styra ett samhälle än den för stunden rådande. Det minst nobla är väl då kanske den som helt enkelt handlar om att ha makt för maktens skull, alltså den egna individuella vinningen är drivkraften.

För att få makt måste man nå ut till folket och tala till dem på ett sätt som gör dem övertygade om att man är den bäst lämpade att axla det stora ansvar det är att styra ett land. Och det är här språket och orden kommer in i det hela och då och då dyker skrämmande exempel upp. Speciellt från partier som ligger lite mindre säkert till i opinionsundersökningarna och det är förvånande hur ofta det fungerar. Vad det handlar om är uttryck som saknar en faktisk definition, men som ändå lyckas samla en del av folket.

Min första kontakt med ett konstigt ord inom politiken var "flumskola". Som gymnasielärare är det lite svårt att undvika det. Den person som jag associerar ordet med är Folkpartiets Jan Björklund och begreppet började användas flitigt under den senaste valkampanjen, visserligen inte nödvändigtvis av Jan hela tiden. Men när man på ett negativt sätt pratade om flumskolan så fanns det någon sorts bild av Björklund som den som skulle få ett stopp på den.

Och vem vill ha en "flumskola"? Inte många visade det sig och röstade på Folkpartiet. Men vad är egentligen en "flumskola"? Några "skrämmande" exempel på lokala gymnasiekurser i till exempel handarbete fick vara sinnebilden för allt som var fel och nu skulle det allt bli ändring på det. Vad som var motsatsen till flumskolan sades inte direkt, för definitionen av just flumskola var alldeles för vag och är det fortfarande. Men vi vet att vi inte vill ha den. Ha vad?

Nu i höstas fick vi på min skola se en inspelning av en presskonferens där Björklund presenterade den nya gymnasiekolan, den som skulle vara slutet på flumskolan, och den tanke som dök i mångas huvuden i aulan den eftermiddagen var att den nya gymnasieskolan är inte så värst olik den nuvarande. Men det vet förstås inte de flesta som röstade fram Björklund. De hade ingen direkt koll på hur skolan fungerade egentligen, men det kallades flumskola och det ville de i alla fall inte ha.

Att använda ord utan att definiera dem är ett sätt att dra till sig folk som på något sätt uppfattar sin egen defintition av orden som den enda som existerar är ett rätt lågt trick, men det fungerar. Det fungerade för Björklund och nu försöker Hägglunds kristdemokrater och Sverigedemokraterna samma sak inför det kommande valet.

I en rad utspel på senaste tiden har Hägglund och hans partikamrater börjat svänga sig med uttryck som "verklighetens folk" och "sunt förnuft" för att locka nya väljare till partiet. KD säger sig tala till dem som inte vill styras av en åsiktselit utan de gamla sunda värderingarna ute i stugorna i Sverige är lika värdefulla som de som vädras på kultursidorna i huvudstaden.

Och det är klart att allas åsikter är värda lika mycket, men det finns ett stort glapp i Hägglunds retorik som är så stort att det måste vara medvetet. Där ute i stugorna utanför huvudstaden finns inte en homogen grupp som alla tycker samma sak, lika lite som det finns det på kultursidorna. Många är nog de som känner sig träffade av begreppet "verklighetens folk", men det betyder inte att de tänker och resonerar på samma sätt. Det är ett plumpt sätt att dela upp befolkningen i "vi och dom" på ett sätt som för tankarna till den retorik som Sverigedemokraterna använder för att värna om det där "äkta svenska" som även i deras fall saknar definition för det som är svensk kultur är inte på något sätt något som uppstått ur enbart den svenska myllan utan är resultatet av århundraden av utländska influenser med bland annar en julgran från tyskland, en röd tomte från USA, kåldolmar inspirerade av turkisk matlagning och en Messias från Mellanöstern modifierad av folk från medelhavsområdena. Så varför måste vi helt plötsligt skydda svensk kultur från utländska influenser då de i mångt och mycket är sjävla grunden till det som vi kallar svenskt?

Men det handlar återigen som sagt om odefinierade begrepp som samlar många människor. Det "sunda förnuftet" som KD dessutom säger sig stå för är exakt samma sak. Vi hänvisar ofta till det sunda förnuftet när det gäller att ta ställning för något eller göra något och antar att alla vet vad det betyder. Och i vissa fall så vet de flesta det. Men inte i alla fall. Det som är sunt förnuft för en person är inte nödvändigtvis sunt förnuft för en annan och inom politiken är det definitivt inte det. Men många identifierar sig ändå med uttrycket sunt förnuft, för vad är alternativet? Att man har ett osunt förnuft? Det är ju inte bra, så då måste man ju rösta på de som står för det sunda förnuftet.

Det finns en annan aspekt av dessa tomma ord och det är just detta med motsatserna. Om man inte tyr sig till KD, tillhör man då "overklighetens folk" och saknar sunt förnuft? Självklart inte. Verkligheten är den värld jag existerar i och det är också den värld du existerar i även om båda världarna kan verka olika och bara för att mitt sunda förnuft inte överensstämmer med ditt så är inte ditt förnuft osunt. Det handlar om olika värderingar och åsikter.

Det finns inom politiken andra ord som genomsyrar vårt samhälle utan att de flesta för den skull vet vad de står för. Stanna gärna upp om du stöter på ett nytt ord och och avfärda det inte som politikerprat utan ifrågasätt. Det är din rättighet, och även kanske skyldighet, som väljare att göra det. Men det är som med kejsarens nya kläder, man riskerar att få bannor för att man ifrågasätter något som många upplever som så självklart, trots att de egentligen själva skulle behöva ta sig en rejäl funderare på om de inte är lite nakna egentligen.

För vad betyder ord som "nyliberal"? Ja, inte kan det betyda liberal i alla fall för då hade ju inte begreppet behövts. Så nyliberal måste följaktligen bland annat betyda "inte liberal". Från USA kom begreppet "compassionate conservative" som anammades av vissa moderater som började kalla sig själva "medkännande konservativa", men vad betyder det förutom att de som enbart är konservativa saknar medkänsla?

/W. Blues - en av verklighetens folk precis som du

Det var då själva fan.

En ny artikel om bristen inom skolmatematiken och direkt är de där, som desperata asätare kring det enda kadavret på hela savannen. De är politikerna. Och de kommer inte att ändra nåt till det bättre känns det som. För de är bara intresserade av en sak och det är att plocka politiska poäng, så när forskning kommer fram som belyser problem ska det kastas paj som bara fan. Det är vänsterns fel, det är högerns fel och sådär håller det på tills ingen kommer ihåg vilket felet var. Sen är det bara att vänta på nästa negativa artikel så karusellen kan börja igen.

Det kan låta så förbannat bra när folkvalda pratar om sina visioner för skolan. I alla fall bra för en grupp ooch fruktansvärt för en annan, men ingen av grupperna verkar bli nöjda för det sker sen i realiteten väldigt få förändringar. Så man bygger upp nån sorts hopp hos vissa väljargrupper och sen när de röstat så blir det varken hackat eller malet.

Som gymnasielärare sliter jag mitt hår över följande problem med grundskolan; de bristande grundkunskaperna i matematik och hur i helvete vissa elever blivit godkända i matematik. När jag frågar vissa elever så vet de inte heller hur de kunnat bli godkända. En del av dem har varit underkända hela högstadiet och sen när de går ut nian så har de på nåt magiskt sätt blivit godkända. Tyvärr verkar det inte bero på att de helt plötsligt funnit Pythagoras utan snarare på det problem som betygsättningen är på högstadiet.

Det går nämligen inte att bli underkänd. Eller rättare sagt, det finns inget betyg som visar att man är underkänd. Det saknas alltså IG. Det hela bygger på en föreställning att alla elever kan bli godkända i alla ämnen och då alla kan bli det, så måste felet ligga hos någon annan än eleven ifall denne inte klarar ett ämne. Felet, ifall ni inte redan räknat ut det, ligger hos skolan. Det betyder att varje elev som är underkänd innebär merarbete och då det är skolans fel, alltid, så blir inte situationen den lättaste för skolans rektor i slutändan. Så då kan vissa rektorer tycka att det är lättare att släppa igenom elever som saknar kunskaper än att ta extraarbetet som det innebär att underkänna en elev.

Detta med att IG inte är ett betyg på högstadiet kan verka väldigt konstigt med tanke på att det är ett giltigt betyg på gymnasiet. Hos oss betyder det att en elev deltagit i kursen men in nått upp till målen för betyget godkänt. Då kan man visserligen säga att gymnasiekurser är svårare och därför är det motiverat med betyget IG. Men det stämmer inte riktigt för många A-kurser består till stor del av repetition av högstadiets kunskaper. Matematik A till exempel är en repetition av högstadiematten i mångt och mycket. Och i den kursen går det att få IG, men inte på högstadiet. Och för att gå på gymnasiet behövs G i matematik från högstadiet. Så egentligen borde det knappt finnas några elever alls på som får IG på Matematik A. Men det finns det. Mycket verkar ibland ha gått förlorat under det där sommarlovet innan de börjar gymnasiet. Eller så var det som så att det inte fannns så mycket där från början.

Så vad göra då? Jag är medveten om att det gnälls mycket på högstadiet här, men jag gnäller inte så mycket på lärarna utan mer på systemet som det är utformat. När man pratar om lärare så pratar man om dem som pedagoger. Men en lärare är väldigt lite pedagog nuförtiden. I nedskärningarnas spår har det lagts mer och mer icke-pedagisk börda på oss. Vi är väldigt mycket administratörer och det ska rapporteras det ena hit och det ena hit. Den tid som finns för att planera lektioner är mindre än den tid vi förväntas på lägga på administration. Eller egentligen, hur mycket tid förväntas vi läggga på olika saker? Hur mycket tid har vi att lägga på olika områden? Det pratas det väldigt lite om. För om det skulle tas upp, så skulle det visa sig hur lite tid vi har att lägga på den pedagogik som folk skriker efter. Och för att få den tiden så måste fler administratörer anställas och då går det liksom inte att spara in på skolan.

Så istället gnälls det på flumskola hit och disciplinskola dit, ett fruktlöst politiskt skådespel endast utformat för att samla fler väljare. Litegrann som hur republikaner i USA engagerar alla abortmotståndare trots att de inte kommer att förbjuda aborter när de väl hamnat vid makten.

Och till alla de som hoppas på att Björklunds skola ska bli en total helomvändning, ni kan sluta hoppas. Den är inte så förbannat olik den skola vi har idag. För radikala förändringar kräver radikala åtgärder och de kostar mer pengar än små obetydliga förändringar.

Så tyvärr.