It's only a movie, only a movie, only a movie... Del IX
Handlingen ovan är från en kortfilm som jag såg för några timmar sedan medan jag fortfarande låg i sängen och funderade på om det inte var dags att gå upp snart. Men för att komma in på min fascination med sådana filmer så tror jag att jag måste börja lite större. Varför ser jag på film? Och kanske lika intressant; varför finns det så mycket mörker i den kultur jag konsumerar?
De två frågorna hör ihop till viss del i sina svar, men om man börjar med varför jag ser på film, så finns ett svar på varför jag konsumerar kultur överhuvudtaget. En hel del av de som jag umgås med och som jag kommer i kontakt med ser film för att bli underhållna, men för de flesta handlar det om något mer än bara underhållning. Varför skulle Schindler's List annars bli populärare än Austin Powers? Definitivt inte för att judeutrotning är mer underhållande än en brittisk mods-agent med dåliga tänder. Inte för de flesta i alla fall, som tur är. Det hela handlar för mig i alla fall om att vi ser på film för att känna någonting, men sen där skiljer det sig för oss, för vilka känslor är det vi vill uppleva?
Om vi enbart skulle vara ute efter känslan av att vara roade skulle det bara finnas en eller två genrer inom litteratur, konst och film. Men det finns fler. Det finns komedier just för att roa oss, det finns draman för att vi ska kunna ta del av andras livsöden och kanske känna medkänsla, det finns action för att vi ska känna adrenalinet flöda och dessutom känna oss roade i många fall, det finns thriller för att vi ska känna en mer krypande spänning och känna lite oro och så vidare. Ibland är det känslan efter igenkännande vi är ute efter, att känna att vi inte är ensamma om våra tankar och det soom hänt i vårt liv, men oftast verkar vi vara ute efter att ta del av andras liv, andras händelser och andras känslor. Den typ av känslor som vi sjävla inte vill uppleva direkt, men som intresserar oss trots allt och vad är då bättre att vända sig till än just kulturen?
Genom film, litteraur och konst kan vi få ta del av känslor som vi är nyfikna av, men det är relativt ofarligt. Vi sätter upp en barriär mellan oss och det vi vill uppleva genom tv-rutan, papperet i boken och målarduken. Blir det jobbigt kan vi stänga av, slå ihop eller titta bort så är allt borta. Och det är inte enbart med kultur som vi utsätter oss för fara, tragedi eller adrenalinkickar under ordnade former. Går bara på ett tivoli och se all spänning under mycket kontrollerade former som erbjuds. Extrema sporter lockar många och sker ofta under stor säkerhet.
Så det verkar finnas ett allmänt behov av att uppleva känslor som kanske är kopplade till händelser som vi inte vill uppleva och vi har skapat otaliga möjligheter att får uppleva dem med så liten risk som möjligt. Det som skiljer oss åt däremot tycks vara vilka känslor vi vill uppleva.
För att fokusera på just skräckfilmer, så är de till för att tala till våra mer mörka känslor som rädsla och äckel. Men vilken grad av rädsla och äckel man vill uppleva är högst individuellt. För vissa räcker det gott och väl med en klassiker som Dracula medan det inte räcker för att tillfredställa andra människors behov. För vissa är monsterfilmer otänkbara och löjliga utan det är mänsklig grymhet som skrämmer och upprör.
Jag vet att inom mig och många i min närhet (troligtvis alla människor) så finns ett inneboende mörker som måste få ett utlopp på nåt sätt. Det finns ett behov av det mörka i livet likaväl som det finns ett behov av det ljusa. Mitt behov av mörker dominerar nästan all form av kultur som jag konsumerar. Jag läser böcker om seriemördare, lyssnar på musik om sorg och död och ser på filmer som är jobbigt obehagliga att se.
Men ett behov behöver inte leda till fascination och fascinerad är jag definitivt av dessa filmer. Så vad är jag fascinerad över? Den övergripande fascinationen är den mänskilga hjärnan. För även om det är monster som står för dödandet och även om det är en helt fiktiv berättelse, så kommer allting från en eller flera mänskliga hjärnor. Och det kommer inte från hjärnor som är sjuka, det kommer inte från hjärnor som är farliga. Det kommer från människor som är varma och vänliga. Människor som inte skulle göra en fluga förnär. Inter mer än gemene man i alla fall. De som är farliga för oss gör inga filmer. De har hittat ett annat, mycket mer destruktivt, utlopp för sina mörka sidor.
Ytterligare fascination ger sjävla filmskapandeprocessen mig. Speciellt specialeffekter. Att man lägger ner en ofantlig mängd tid på att göra något så realistiskt som möjligt i en film med orealistisk handling. Den kraft som läggs på att få tittaren att känna att detta rent absurda skulle kunna ske på riktigt och under 90 minuter så tror vi verkligen att det är sant, men vi är bekvämt skyddade från det och när filmen är slut tar verkligheten vid igen sånär som på nån enstaka mardröm eller sömnlös natt då man misstänksamt håller ögonen på TV:n för att ingen japansk svarthårig tjej i nattlinne ska krypa ut genom den.
Dock är det inte helt problemfritt att ta upp en fascination med skräckfilm. Idéer om våldsfilmers påverkan på vårt beteende som något negativt nästan kräver behandling. Leder våldsfilmer till riktiga våldshandlingar? Min direkta reaktion är att de inte gör det. Och det baserar jag till största delen på mig själv och mina skräckfilmsfascinerade vänner. Vår reaktion är att kulturkonsumtionen är ett enkelt - alltför enkelt - sätt att hitta förklaringar till handlingar vi inte förstår oss på. Speciellt om den typen av kultur som påträffas inte är något man själv konsumerar för att man tycker det är för skrämmande och våldsamt. Man får vatten på sin kvarn och kan visa att man minsann är frisk som valt att inte se dessa filmer eller lyssna på denna musik, för se vad som kunde ha hänt annars.
Så varför hittar man ibland skräck- och våldsfilm hemma hos mördare? I många fall hittar man nog annan film också, men det är inte så intressant att ta upp att mördaren dessutom tittade på Jurassic Park för med tanke på hur många som sett den så borde vi i så fall verkligen börja låsa om oss om kvällarna. Men filmer som inte är så spridda bland allmänheten går utmärkt att använda sig av i sina teorier om bakgrunden till en våldshandling. Det bästa är om man kan hitta en scen i filmen som påminner om tillvägagångsättet för våldshandligen. Då kan man tämligen enkelt påvisa att den ohälsosamma filmen klart inspirerat till dådet.
Men är det verkligen så enkelt? Jag har ju aldrig spetsat kvinnor på pålar, flått människor och slitit foster ur magar med bajonett. Det har däremot andra gjort under historiens gång och det utan att ha sett på skräckfilmer. Ett motargument som ofta används är det om reklamens inverkan där en amerikansk politiker menar att alla som ser en bilreklam inte går ut och köper just den bilen, men vissa gör det. Samma skulle då vara gällande för våldsfilmer och ett tillräckligt argument för att förbjuda dem helt och hållet.
Kan det inte istället vara så att de som begår våldsbrott och har våldsfilmer hemma skulle begått ett våldsbrott även om de enbart haft komedier hemma? Eller det kanske varit mer troligt dessutom? Det handlar litegrann om hönan och ägget. Vad influerar vad? Leder våldsfilmer till ett våldssamt beteende eller leder ett våldssamt beteende till en konsumtion av våldsfilmer? Min åsikt är den senare. Sexologer pratar ibland om extrema porrfilmers betydelse för att hindra människor från att leva ut de fantasierna i verkligheten. Om det är sant, så vore det kanske inte så befängt att dra en liknande parallell till våldsfilmer.
De argument som jag för fram ovan är som tidigare sagt inte alls vetenskapligt fastställda utan till stor del baserade på mitt eget liv och de som finns i dess närhet, men det måste verkligen poängteras att mina argument har lika mycket vetenskaplig grund som de som tycker motsatsen har, det vill säga mycket liten.
Så nu är vi då här, sista stycket på den den här bloggserien som blev bra mycket längre än jag trott att den skulle bli och som faktiskt till och med öppnat mina egna ögon mer för mina egna skräckfilmer nu när jag fått en chans att stilla reflektera kring dem. De källor som använts har varit väldigt få under skrivandets gång utan allt som skrivits är sådant jag samlat på mig under åren som skräckfilmsfantast, men jag skulle inte ha klarat mig utan IMDb.com för att få årtal och vissa fakta rätt. Nu ska jag äntligen ge mig i kast med etnologen Jonas Danielssons doktorsavhandling om facinationen av extrema filmer.
Nu är det slut, kära monsterdiggare.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del VIII
Under 70-talet och in på början av 80-talet kom den största delen av extrem film från Italien. I alla fall den extrema film som vi i västvärlden kuknde ta del av. På senare år har extrema filmer från Japan från den tidsperioden letat sig sig till Europa och USA tack vara DVD-revolutionen och Internet som tillhandahållit billiga produktionsmetoder och alternativa distributionskanaler.
Italienska regissörer som Dario Argento, Lucio Fulci och Mario Bava och genrer som giallo, inspirerade av amerikanska hårdkokta deckare och billiga italienska våldsamma kriminalromaner, såg dagens ljus och många av dagens regissörer inom skräck har influerats kraftigt av den italienska skräckvågen. En genre som kanske inte inspirerat lika direkt utan mer indirekt är en av de mest kontroversiella som uppstått, kannibalfilmen.
1972 är året som de flesta anser är kannibalfilmens födelse, då Umberto Lenzi släppte sin film Man From Deep River om en vit man som tas till fånga av en infödingsstam, lär sig leva med dem och till slut även slåss vid deras sida mot en vildsint kannibalstam.
Filmer med kannibalism har existerat innan 1972, men när man pratar om denna våg av kannibalfilmer så har de väldigt utmärkande drag, så utmärkande att regissörerna skamlöst kunde plocka scener ur varandras filmer och klippa in i sina egna, vilket ger genren ytterligare drag av exploitation. Dessa filmer utespelas nästan uteslutande i Amazonas regnskog och handlar om vita människor från väst som kommer i kontakt med en eller flera stammar som aldrig tidigare mött människor från "civilisationen". Ibland sker mötena av en slump, men ofta är det avsiktligt då de vita människorna gett sig ut för att söka upp just de stammar som aldrig varit i kontakt med den utvecklade världen, som de vita ofta anser sig representera. Ibland är stammarna i sig kannibaler eller så ligger de i fejd med kannibaler, men som genrens namn anger så är ett möte med kannibaler oundviktligt.
FIlmernas fokus ligger på just den enorma kulturkrock som uppstår då de två väldigt olika världarna möts och resulterar ofta i våld och väldigt extremt sådant. Vi introduceras i en värld där djungelns lag råder och de primitiva stammarnas tro och lagar är väldigt hårda och oförlåtande. Det är en form av extrem social darwinism, där de som uppvisar någon form av svaghet - som att exempelvis vara otrogen eller bära på en sjukdom - måste på något sätt bort från stammen och regissörerna verkar inte lida någon brist på fantasi i de fallen. Människor spetsas på pålar genom anus och ut genom munnen, våldtas med fallosliknande stenar och slås ihjäl, får sitt sjuka foster utrivet och levande begravt och blir sen ihjälslagen med mera.
Men det är viktigt att poängtera att dessa primitiva människor inte enbart framställs som blodtörstiga djur för att vi ska känna oss nöjda med det samhälle som vi utvecklat i väst. Dessa stammar är människor i sin mest fundamentala form, en påminnelse om hur nära vi står andra djurarter. Allt handlar om överlevnad och presenteras ofta även med ett visst mått av beundran. Det enkla, men hårda, livet hyllas av de manliga regissörerna. Men det är just en värld för män. I alla exemplen på straff i stycket ovan är det kvinnor som utsätts för dem. De vita kvinnor som dödas våldtas ofta innan de slås ihjäl och några av de vita männen avmaskuliniseras då de får sin penis avskuren innan de dödas, ett starkt uttryck för att de inte var starka nog - manliga nog - för att överleva i den hårda djungeln.
Ett inslag som kannibalfilmerna blivit kända för är det äkta dödandet av djur, något som för de flesta som ser filmerna är ett totalt onödigt inslag. Det verkar som att nån regissör börjat och att de andra sedan följt i hans fotspår och gärna försökt göra det mer extremt. Grisar skjuts, små apor får sina skallar avhackade, en näsbjörn binds vid en påle och attackeras och äts upp av en anakonda, krokodiler och ormar sprättas upp och så vidare. Det hela kan ses som kritik gentemot västvärldens avskärmande från dödandet av den mat vi konsumerar, men enligt de flesta (mig inkluderad), så räcker det inte som argument för att döda djur för en films skull. Att det dessutom sker i en film som redan är så pass våldsam gentemot människorna i den gör att sjävla tanken på att djur dödas inte är särskilt upprörande när en kvinna just styckats upp levande och hennes bröst äts upp inför hennes ögon. Ibland har regissörerna försvarat dessa handlingar med att infödingsstammen sedan tagit till vara på de döda djuren och ätit dem, men det hindrar inte det faktum att djuren dödats främst för filmens skull och inte för att ge någon mat. Då kunde de ha slaktats utan att det hela regisserades och filmades för att vara med i filmen.
Som nämnts ovan började kannibalfilmer dyka upp redan i början och mitten av 70-talet, men det dröjde till 1980 innan genrens mest kända film skapades, Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust. Deodato hade tidigare gjort kannibalfilmen Jungle Holocaust och titlarnas referens till förintelsen av judar under Andra världskriget hjälpte titlarna att få ännu mer uppmärksamhet.
Cannibal Holocaust är en film som består av två delar. Den första delen av filmen handlar om en amerikansk forskare som beger sig till Amazonas djungler för att försöka lokalisera ett dokumentärteam som varit försvunna i ett par månader. Väl på plats kommer han i kontakt med en infödingsstam och får ta del av deras ritualer och liv. Hans sökande efter dokumentärfilmarna leder till resterna av deras lik och ett antal burkar med filmrullar som han tar med sig till New York.
Den andra delen av filmen kretsar kring filmmaterialet som dokumentärteamet lämnat efter sig. Det visar sig hur de fyra unga filmarna i sin jakt på kannibalstammar i Amazonas kommit i kontakt med en stam som sedan länge gett upp vanan att äta människokött. I sin frustation begår teamet en rad övergrepp på stammen som films och ska klippas om så det framstår som att en kannibalstam attackerat och dödat den fredliga stammen. I slutet av filmen lämnas tittaren med tankar om vilka som är de egentliga vildarna och hur civiliserade vi i väst egentligen är.
Det realistiska och dokumentära berättandet - bland annat så filmades ramberättelsen med 35mm-film och dokumentärmaterialet med 16mm-film - i Cannibal Holocaust ledde till en polisutredning gentemot Deodato och skådespelare fick lov att dyka upp vid hans rättegång för att visa att de inite dödats på riktigt. Dock blev han fälld för dödandet av en stor sköldpadda i filmen.
Cannibal Holocaust fick sedan sällskap av Umberto Lenzis Cannibal Ferox som även den ifrågasatte den västliga civilisationen och det är dessa två som är de mest populära kannibalfilmerna. Genom att ställa vårt eget samhälle mot ett annat enligt oss mer primitivt samhälle ges vi en möjlighet att iaktta oss själva genom infödingarnas ögon och kanske tänka på vår egen existens och vårt samhälles existens och hur civiliserade vi egentligen är. Och vad är civilisation? Att vara utvecklad och våldsam eller primitiv och fredlig?
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del VII
Japansk skräckfilm är många av oss i västvärlden bekanta med nuförtiden genom dels vågen av japanska spökfilmer som sköljt över oss men även genom alla amerikanska nyinspelningar som gjorts av samma filmer. Dock finns det japanska filmer som amerikanska storbolag inte ens skulle ta i med tång, filmerna som rör sig ute i anständighetens gränsmarker och oftast på fel sida om gränsen dessutom.
Extrem japansk skräck kan ses som en motreaktion på det utåt sett ordnade japanska samhället. Ett utlopp för mycket av det som hålls tillbaka av en rådande samhällsstruktur. Det finns ett visst drag av anarki hos de filmskapare som väljer att låta unga flickor styckas upp framför våra ögon, torteras i långa utdragna scener och som i animerade filmer överfalls av rymdmonster med stora penisliknande tentakler. Troligtvis går våldet mot kvinnor även att koppla till kvinnans historiska och rådande ställning, men jag känner inte att jag har tillräckligt med kött på benen för att vidareutveckla de teorierna. Det finns det människor som kan göra bättre.
Men är det enbart extrem japansk film som kan ses som en motreaktion till det rådande samhällsklimatet eller kan liknande exempel hittas i andra kulturer? För extrem skräckfilm är inte på något sätt en japansk företeelse utan finns i alla delar av världen där film kan göras med förhållandevis enkla och lättillgängliga medel.
Ett annat land känt för sin extrema filmkultur är den italienska. Under 70- och tidigt 80-tal kom i stort sett allt uppseendeväckande från det landet. En filmindustri som mer eller mindre växte fram som en reaktion på de amerikanska storfilmerna gav oss spaghetti-westernfilmer, italienska zombiefilmer, science fiction med nästintill pinsamma latexeffekter. Om en film gjordes i USA och blev en framgång kom en rad liknande italienska filmer av sämre kvalitet. Men det är inte om där de mest extrema italienska filmerna står att finna.
Italien är ett land som präglas rätt starkt av den katolska kyrkan och det är här som man kan finna extrema filmer som är en sorts motreaktion. Det har gjorts extrema filmer av expoitationkaraktär av alla de slag, men en av de mest ökända genrerna är "nunsploitation". Som uttrycket antyder är det exploitationfilmer där fokus ligger på nunnor och inte helt oväntat på deras sexualitet.
Men innan vi går vidare med nunsploitation så kanske det är på sin plats att förklara vad en exploitationfilm är. En exploitationfilm är ursprungligen en film som nästan enbart gjordes för att tjäna pengar och därför fokuserade filmskaparna på vad det var som sålde under den tiden. Dessa filmer gjordes även ofta i en lång version som sedan kunde klippas om för att kunna släppas på så många marknader som möjligt över hela världen. Då olika länder har olika censurlagar så blev det viktigt att se till så en film som ofta rörde sig på gränsen för anständighet alltid kunde anpassas till olika marknader. Det var heller inte ovanligt att distributörer själva klippte om filmerna och ibland även lade till scener. På jakt efter det som var billigast att producera och gav mest inkomster landade till slut exploitationfilmerna i en blandning av sex och våld. Hyfsat enkelt att producera, billigt och människor verkar aldrig tröttna på våld och sex på film.
För att återgå till nunsploitationfilmerna så är de ibland våldsamma, men fokus ligger på nunnors sexualitet eller bristen på den utåt i och med kyskhetslöften. I filmerna så vill filmmakarna visa vad som egentligen händer innanför murarna och lesbiska sexscener blandas med bondage, tortyr och ibland även mord. Vårt tvivel för att någon människa klarar av att leva under total kyskhet ger oss filmer där en inneboende sexualitet till slut får sitt utlopp. Ett samhälle där många vuxit upp med nunnor och präster nära inpå sig och där de även varit en del av deras uppfostran får här se att de helgonliknande varelser som kanske kallat dem för syndare minsann inte är ett dugg bättre själv, de är till och med värre i dessa filmer.
Sexualitetens tabun är något som återkommer även i andra extrema filmer i andra kulturer. Tyskland är ett land som likt Japan har en viss atmosfär av ordning över sig och även om de verkar ha satsat mer på extrema porrfilmer (vilket även är stort i Japan) så finns det några tyska skräckfilmer som kan ses som den motreaktion mot det ordnade stela samhället som visas upp utåt.
Den tyske regissören Jörg Buttgereit gjorde 1987 och 1991 två filmer som kom att mer eller mindre revolutionera den extrema filmscenen. Buttgereit kan ses som en arthouse-regissör, vilket innebär att hans filmer inte är ren exploitation utan snarare är konstverk om än väldigt mörka och extrema sådana. De är inte gjorda för att tjäna in en snabb slant utan är en del av den konst som görs i syfte att uppröra och ifrågasätta.
Filmerna Nekromantik och Nekromantik 2 handlar båda om den sexuella dragningen till de döda, nekrofili, och kombinerar därigenom något av det mest tabubelagda inom sex och även våld. Vi som tittare blir varse att vi inte enbart ska frukta döden utan även vad som kan hända våra kroppar efter den. Buttgereit har även gjort arthouse-filmen Der Todesking där vi under en vecka får uppleva sju självmord där varje självmord blir mer extremt än det tidigare.
I kulturer där en människa tros besitta en själ som lämnar kroppen när vi dör, blir filmer som Nekromantik extra intressanta. Varför upprör det oss så mycket vad som händer med vårt tomma skal när vår själ tagit sig vidare? Finns det något tvivel bland oss att så kanske inte är fallet? Den spanske regissören Nacho Cerdà gjorde 1994 en oerhört välgjord kortfilm, Aftermath, där en obducent blir sexuellt attraherad av den döda uppsprättade kvinna som ligger på bordet framför honom. Mer än Nekromantik, så tar Aftermath upp frågan om vad som händer med våra kroppar efter at vi dött och som en film gjord i ett katolskt land, väcks återigen frågan om varför vi blir så berörda över vad som händer vårt skal när det som betyder nåt, vår själ, redan lämnat jordelivet och finns på en bättre plats.
Det amerikanska samhället är lite annorlunda när man ska titta på extrema skräckfilmer som en motreaktion till det, men de finns definitivt och har blivit fler med åren. Det är nog den marknad för extrem skräck som växer snabbast tack vare tillgängligheten till filmkameror, redigeringsutrustning och alternativa distributionskanaler som Internet.
I tidigare inlägg har den amerikanska 70-talssskräckens koppling till Vietnamkriget och det ökade utbudet av nyhetsvåld nämnts och det fortsätter även här. Men man måste dessutom titta på en annan spännande del av den amerikanska kulturen. När man pratar om amerikansk hårdrock från tidigt åttiotali genren thrash metal, så är den inspirerad av brittisk hårdrock från den tiden, men den är amerikaniserad och vad innebär då det? Jo, det innebär att den blivit mer rakt på sak och framförallt argare. Och det kan man se även i de extrema amerikanska skräckfilmer som nu produceras.
Inspirerade av extrem japansk och italiensk skräck samt amerikanska dokusåpor och en stigande våldsrapportering i media, så är de amerikanska filmerna mer våldsamma, mer arga och har dessutom en känsla av dokumentär över sig. Ingenstans är detta mer tydligt än i den ökända August Underground-triologin som precis avslutats. Där får vi följa några seriemördare när de förnedrar, torterar, lemlästar, våldför sig på och till slut dödar sin offer allt medan de filmar det. Vi ser allt genom deras filmkamera och ljudet är burkigt och bilden är grynig och ryckig. Detta trots att den filmats med rätt bra digitalkameror, men vid redigeringsbordet har smuts och störningar lagts till bilden för att öka känslan av dokumentärt berättande.
I ett samhälle där mer och mer visas för medborgarna och de blir mer och mer avtrubbade, så krävs mer och mer för att chockera och få igång en debatt. Efter att ha följt amerikansk nyhetsrapportering under några dagar efter exempelvis dödsskjutningar på en skola, börjar man fundera på om inte en äkta August Underground-film är vissa amerikanska nyhetsproducenters våta dröm. Det i sin tur gör inte enbart dessa filmer till en motreaktion mot samhället utan även till en satir över det.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del VI
Mitt skräckfilmstittande har under de år som det existerat på allvar utvecklats rätt mycket precis som mitt filmtittande i övrigt. Som tidigare nämnts så var jag som ung tonåring väldigt förtjust i amerikansk action och slukade allt som Jean-Claude van Damme, Steven Seagal och Arnold slängde åt mitt håll. Men den amerikanska actionfilmen blev våldsamt nermejad en dag av en yrkesmördare och en polis som sida vid sida sköt ner minst 30 gangsters i en kyrka. Regissören för detta monster till actionfilm - som dock hade ett djup - var kinesiske John Woo och filmen var The Killer. Ytterligare tre filmer av Woo visades på filmkanalen som pappa hade och efter det var jag fast. En lönnfet Steven Seagal hade inte en chans. Hong Kong-action blev den genre jag vände mig till för att få mitt behov av underhållningsvåld tillfredsställt.
En kväll på jakt efter filmer hittade jag en titel som jag aldrig hört talats om förut, Ringu. Nyfiken som man var så kollades den upp på IMDb.com och det visade sig att den fått väldigt höga betyg. Filmen är en japansk skräckfilm och inom västerlänska skräckfilmskretsar började det talas om de asiatiska spökfilmerna. Så en kväll satt jag mig ner i en totalt nedsläckt lägenhet och såg Ringu. De kommande fem kvällarna blev det väldigt svårt att sova.
Fler och fler japanska spökfilmer började dyka upp, även de väldigt läskiga och japanerna och till viss mån andra asiatiska folkslag fick snabbt ryktet om sig att göra de mest skrämmande filmerna. Precis som med actionfilmerna så riktades nu mitt skräckfilmsintresse österut.
För den stora massan så innebär japansk/asiatisk skräck just de spökfilmerna som nämndes ovan. Oftast är det en liten flicka med långt svart hår som vill få uppmärksamhet för någonting som drabbat henne och orsakat hennes död. Men för de som har ett genuint intresse av skräck och extrem film så finns det betydligt mörkare verk att ta del av.
En hel del japansk extrem film har flutit omkring i tape trading-kretsar under sent åttiotal och nittiotalet fram till dvd:n kom och gjorde det löjligt billigt att ge ut film jämfört med vhs-tiden. År 1991 hamnar en film hos skådespelaren Charlie Sheen där en kvinna drogas och under 40 minuter styckas upp i små bitar för att sedan bli föremål för en utställning med kroppsdelar som ska likna blommor. I tron att det är en snuff-film (en film där människor mördas på riktigt för filmens skull) meddelar han FBI som drar igång en utredning som rätt fort kommer fram till att styckmordet som filmen innehåller inte är på riktigt. Men det är bra gjort.
I mitten av åttiotalet görs två filmer på cirka 40 minuter vardera som går under namnet Guinea Pig. De får undertitlarna Flower of Flesh and Blood och Devil's Experiment. Den första filmen är den som hamnar Sheens ägo. Den andra visar hur ett gäng brottslingar med ökad grymhet torterar en kvinna till döds. Båda filmerna är filmade med videokamera och har ett väldigt sparsmakat foto. Ingen regissör nämns, inga skådespelarnamn anges utan vi ska tro att det vi ser är en snuff-film eller åtminstone en återskapning av två äkta som skickats till polisen.
De två första Guinea Pig-filmerna saknar nästan helt story och är helt enkelt en uppvisning av våld och mycket grovt sådant. Effekterna i Flower of Flesh and Blood är mycket vidrigare än de i Devil's Experiment, men den film som verkar uppröra flest, undertecknad inluderad, är just Devil's Experiment. I Flowers... får den kidnappade kvinnan en drog som gör att hon inte känner något utan verkar rätt likgiltig till att bli av med kroppsdel för kroppsdel. Devil's Experiment uppvisar inte bara våld. Den visar förnedring och psykiskt lidande.
I västvärlden skapar denna typ av filmer sällan någon uppmärksamhet annat än under videovåldsdebatter. De extrema europeiska filmer som då och då dyker upp får ingen marknadsföring och ses endast av de som verkligen är inne i genren. Men så är inte alltid fallet i Japan. Devil's Experiment marknadsfördes faktiskt i Japan (som en snuff-film dessutom). Den skapade en hel del kontrovers på hemvideomarknaden men också en hel del framgång. Så stor framgång att filmbolaget valde att släppa Flowers... också. Den gick upp på topplistorna.
Dessa två filmer fungerar väldigt bra som exempel på extrem japansk film. De visar en hel del av det som är typiskt, men även att det är en genre som faktiskt har en stor publik.
Japansk extremskräck är inte det lättaste att titta på. Till skillnad från oss i väst så har de inget som helst problem med att blanda in sexualitet i våldet. Ofta är det kvinnor som råkar illa ut, nästan uteslutande när sex blandas in. Även japanska filmer som i sig inte kan klassas som skräck kan innehålla väldigt upprörande våld mot kvinnor. Det är svårt att se och det ska vara svårt att se. Filmerna görs inte för att få tittaren att må bra eller bli upphetsad. Snarare finns ofta en viss skam blandad med fascination. Många människor vill testa sina gränser och de som gillar extrem skräck vill se hur långt de kan gå. De som gör fillmerna verkar drivas av samma behov att testa sina gränser. Vilket scenario och vilka händelser är de vidrigaste som går att komma på?
I Japan har den här typen av film en rätt stor skara anhängare. Tillräckligt stor för att hålla genren och dess subgenrer vid liv. Det produceras inte enbart enstaka filmer utan även hela serier. Guinea Pig-serien är den mest kända, men det finns exempelvis serier med så kallade seppuku/harakiri-filmer och de har blivit mer eller mindre en egen subgenre. Dessa filmer är oftast rätt korta, cirka 40 minuter, men visar för det mesta bara en sak; nämligen en kvinna som under 40 minuter skär upp sin mage och sliter ut tarmarna. Till det räcker 40 minuter mer än väl. Det är en mentalt plågsam och surrealistisk upplevelse för tittaren och avsaknaden av en berättelse ger en känsla av att det är ett konstverk man ser. Ett konstverk skapat av en galning i syfte att uppröra. Tyvärr så är det få av dessa filmer som lyckas hålla atmosfären vid liv under hela speltiden och när man vant sig vid inälvor finns ofta inte så mycket mer kvar som håller en borta från framspolningsknappen.
Men att gå igenom olika serier och dess innehåll enbart i detta inlägg riskerar att göra det till den freakshow som jag så gärna vill undvika. Innehållet till trots så finns det intressanta frågor att ställa.
I filmer där så många kvinnor råkar vidrigt illa ut, kan jag som tittare fundera på hur svårt det måste vara att hitta skådespelerskor till dessa roller. Det är det inte. Till inspelningen av Devil's Experiment till exempel rådde ingen brist på kvinnor som ville ha en roll i filmen. Självklart kan man dra paralleller till västvärldens porrfilmsbransch där det inte verkar råda någon brist på kvinnor som vill agera framför kameran, trots att det är inom en bransch som ses som kvinnoförnedrande av åtminstone en betydande del av samhället. Men likt porrfilmsbranschen så gör man det nog alldeles för lätt för sig om man man säger att det är trasiga kvinnor som söker sig dit. Man måste titta mer på samhället i övrigt.
Precis som varje konstverk så är filmer en produkt av det rådande samhället. Antingen är går de "med" det rådande samhället eller så är de en reaktion mot det.
Den rådande bilden av det japanska samhället är ett av ordning. Det är högteknologiskt med en stolt historia av disciplin och framgång. Den japanska samurajen lever kvar som ett ideal på ett betydligt mer framträdande sätt än våra riddare. Bilder från det japanska storstadsamhället visar ofta på välklädda personer i kostymer på väg till arbetet. Bilden av japanen i västvärlden är väldigt sällan en bild av en bullrig våldsam människa. Ett samhälle så strikt och välordnat på ytan ger oundvikligen upphov till betydligt mörkare yttringar under ytan. Och ett behov av dem.
All extrem film kan i mångt och mycket ses som en motreaktion tlll den rådande bilden av det samhälle där filmen produceras. Ju mer ordnat och högteknlogiskt utåt, desto mer kaosartat och primitivt i motreaktionen. Det verkar som att en balans måste upprätthållas. Ljus och mörker verkar sida vid sida och människor har ett behov av båda. Och ett säkert sätt att utforska sina mörkare sidor är att vända sig till kulturen.
Förhållandet mellan det japanska samhället och den extrema japanska filmen är på intet sätt unik. Den existerar över hela världen och i nästa inlägg ska jag försöka ge fler exempel på det.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del V
I Dawn of the Dead från 1978 befinner sig de fyra huvudpersonerna instängda i ett köpcenter med zombier utanför och till viss mån även inne i köpcentret, men i så liten skala att våra hjältar med hjälp av lite list kan ta sig till de olika butikerna. Det övergivna köpcentret blir ett himmelriket med all världens överflöd tillgängligt för våra hjältar.
Under ett par veckor frossar de glatt i delikatesser, klär sig i de dyraste kläderna och inreder sitt lilla gömställe med lyxvaror. I ett konsumtionstokigt USA i slutet av 70-talet lever de den amerikanska drömmen. Men drömmen om att vara en rik konsument är som väntat inte det lättaste i en värld där zombier håller på att ta över.
Förutsättningen för ett konsumtionssamhälle är att majoriteten av befolkningen strävar efter samma konsumtionsmål. Det finns inga fasta regler för vad som utgör en liten eller stor konsumtion utan allt baseras på jämförelse och avundsjuka. Om grannen skaffar en större tv än dig, blir du avundsjuk och vill ha en ännu större. Och så rullar konsumtionen vidare till nya och oanade höjder. Men i ett samhälle där materiell välfärd inte betyder något blir konsumenten snabbt varse om att allt han strävat efter inte fyller något syfte. Och var kan materiell värlfärd betyda mindre än i en värld som befolkas av zombier vars enda drift är att äta? Lägg till det en tillvaro där de fyra enda personerna som bryr sig om lyxkonsumtion alla har exakt samma förutsättningar att konsumera i överflöd.
Zombierna i Night of the Living Dead och i Dawn of the Dead samt i många andra zombiefilmer har just den rollen som beskrivits ovan. De representerar ett nytt samhälle som inte bara tar över det gamla utan dessutom slukar det. I Night of the Living Dead gör zombierna ingen skillnad på svart eller vit, alla är mat eller en annan zombie. Och som enskilda monster är zombier rätt ineffektiva när det gäller att hitta mat. De är alldeles för långsamma och därför måste de arbeta i grupp och när alla är ute efter mat och inget annat blir hudfärgen obetydlig.
Det är också ett nytt samhälle som snabbt får nya anhängare, för förutom att det finns en mängd redan döda som reser sig ur sina gravar så blir de människor som enbart blir bitna efter tag även de zombier. Vi får alltså en ny samhällsordning där de som inte är med från början antingen snabbt ansluter sig eller går under. En samhällsordning där allt det ytliga är obetydligt och enbart de mest grundläggande behoven behöver uppfyllas.
Precis som i alla samhällen så sker oundvikligen en utveckling åt ett eller annat håll och Romeros zombievärld är inget undantag. Under de tre filmerna i triologin - en fjärde gjordes nyligen men det pratas fortfarande om en triologi - får vi inte enbart se hur Jorden sakta men säkert tas över av zombier utan även hur det samhälle de representerar utvecklas.
I den första filmen reser sig de döda från sina gravar och irrar planlöst omkring i jakten på kött. I den andra uppvisar de ett visst mått av medvetande då de drar sig till platser som de själva verkar ha något form av minne av, platser där de vet att människor finns. Upptäckten av ett medvetande byggs på ytterligare i den tredje filmen där en forskare letar efter ett sätt att ta kontrollen över zombierna då han insett att det inte går att döda allihopa. I sina försök att förstå den levande döda hjärnan hittar han en zombie som döps till Bub. Bub visar på ett större medvetande än de flesta och verkar ha minnen från sitt liv som militär och dessutom en känsla för rätt och fel som dock är något grumlat av hans stora behov av människokött. Den fjärde filmen ger oss zombier som i stort sett alla fungerar som Bub. De ses mekaniskt utövandes sina gamla yrken - utan att egentligen göra något - och förutom denna förhöjda medvetenhet har de även blivit mycket bättre på att samarbeta. Zombierna blir mer och mer en spegelbild av oss levande och deras mekaniska utövande av gamla färdigheter påminner oss om oss själva vi ett löpande band eller ett jobb vi bara utför och inte tycker om.
Så till slut så verkar det som att zombierna inte är levande döda ute efter att förgöra mänskligheten. De är mänskligheten. De visar oss hur ytligheten i våra socialt konstruerade liv är tämligen meningslös jämfört med våra grundläggande drifter; äta, fortplanta sig och överleva. Fortplantningen sker här genom smittan som överförs till de levande, ett mycket mer effektivt sätt än att vänta nio månader på en förlossning.
Att jag i stort sett enbart nämnt Romeros filmer i detta inlägg har sin naturliga förklaring. Det var han som skapade genren som den ser ut idag och det är hans zombievärld som är den mest genomtänkta. Han har dessutom fått möjligheten att göra flera filmer om denna värld till skillnad från de flesta andra som gör filmer inom genren. Därmed inte sagt att det inte finns andra filmer om de levande döda som är värda att se. Dock ska man vara varse om att det finns mycket skräp därute, då filmmakare enbart fokuserat på våld och naket och helt glömt det andra som genren har att erbjuda. Men det är med zombiefilmer som med alla filmer och livet i allmänhet. Att enbart fokusera på det ytliga blir en tämligen trist upplevelse.
Idag är zombiegenren i alla högsta grad levande med både nya filmer och nyinspelningar av gamla Romero-filmer. Romero själv fortsätter att utveckla sin värld av levande döda och entusiaster låter sina debutfilmer vara zombiefilmer. Det kan tyckas konstigt att ett i grunden så ineffektivt monster som en zombie har en plats i en filmvärld med mer effektiva monster som vampyrer, varulvar och rymdvarelser. Men zombier tycks vara mer mänskliga för oss än andra varelser som även de ursprungligen var människor. En zombie är en släkting som vaknat upp från de döda, en vän som blivit biten eller den där tjejen som inte tittade på dig i skolan men nu tittar på dig som om du var den enda levande personen i rummet (och det är du nog).
De är vi i vår mest grundläggande form.
Och de vill ju bara äta.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del IV
Efter videovåldsdebatten i under tidigt 80-tal var det inte bara Motorsågsmassakern som blev totalförbjuden. Många filmer blev det och precis som med Storbritanniens "Video Nasties" fick dessa omedelbart kultstatus och blev de mest eftersökta filmerna i kretsar som ägnade sig åt så kallad "tape trading". Denna företeelse fanns även inom hårdrockskretsar på den tiden och en inte allt för vågad gissning skulle vara att många ägnade sig åt båda genrerna, hårdrock och skräckfilm.
Tape trading går ut på att man genom olika kontaker som vänner, fanzines (tidningar skrivna av fans för fans) och annat får tag på andra människor med samma intresse och byta film eller musik med dem. På så sätt kunde man i Sverige och Storbritannien få tag på förbjudna skräckfilmer från andra länder med en mer liberal censur, som Holland eller Grekland.
De flesta av de bannlysta och kultförklarade filmerna är i stor utsträckning skräp. De fick ett oförtjänt bra rykte genom att buntas ihop med bland annat Motorsågsmassakern och Evil Dead samt att de dessutom fått de kittlande ryktet över sig att vara dåliga för samhället.
Men bland allt skräp fanns några filmer som faktiskt höll mycket hög kvalitet. Kanske inte på det sätt som vi tänker oss en stor Hollywood-produktion, om nu de kan sägas hålla hög kvalitet, utan mer vad gäller djup.
En sån film är George A. Romeros Dawn of the Dead från 1978. Filmen är den andra i vad som kom att kallas hans "Living dead trilogy" och klassas i skräckfilmskretar som den bästa zombiefilmen någonsin. Och det är det som detta inlägg egenligen ska handla om. Den kategori av skräckfilmer som handlar om levande döda som måste äta de levande, antingen vilken kroppsdel som helst eller bara deras hjärnor.
En zombie är ursprungligen en person som väckts frå de döda av en vodoopräst för att bli dennes slav och utföra diverse ärenden och illdåd. Denna roll var precis den som zombien fick i tidiga svartvita skräckfilmer med bland annat Dracula-skådespelaren Bela Lugosi. Zombien hade dessutom inget behov utav att äta människokött utan de fanns enbart för att lyda sin herres order och hade därigenom en väldigt passiv roll. Men 1968 ändrades det.
För att få bort passiviteten hos en zombie måste man först ta bort den som kontrollerade zombien. Då har man en varelse som kan agera på egen hand, men då de mest vandrar omkring och är levande döda så behövs någonting som motiverar till en attack på människor. 1968 reste sig de döda oförklarligt ur sina gravar och började sin långsamma men väldigt effektiva jakt på människokött som de behövde för att överleva. För att göra det hela än mer skrämmande så blev alla som överlevde en attack från de döda förr eller senare också som dem.
Handlingen ovan är inledningen till George A. Romeros första film Night of the Living Dead som kom att revolutionera zombiegenren för alltid och de spelregler som sattes upp där är de som fortfarande gäller och alla zombiefilmer som väljer att frångå en eller annan regel blir kraftigt ifrågasatt av genrens anhängare.
Egentligen gjorde Romero aldrig en zombiefilm utan hans varelser kallade han sjäv för "ghouls" (gastar om jag inte har fel) som är andar eller levande döda som äter människokött. Men hans levande döda förde inte tittarnas tankar till ghouls utan till zombier. Så Night of the Living Dead blev den första zombiefilmen och den heliga grundpelare som i stort sett alla zombiefilmer sedan dess vilar på.
Reglerna som infördes var att zombierna själva reste sig från sina gravar. I Romeros filmer får vi aldrig bakgrunden till detta vilket har lämnat fältet ganska öppet. Allt från radioaktiva insektsmedel, radioaktiva och biologiska vapenexperiment till sällsynta råttapor har fått människor att dö och sedan återuppstå. En annan regel är att de är döda och rör sig följdakligen som vi skulle tro att en återuppstånden ruttnande varelse rör sig; hyfsat långsamt. Då de är döda är det väldigt få vitala kroppsdelar som egentligen är igång, så det enda sättet att få stopp på en zombie är genom att förstöra dess hjärna på något sätt. Och som nämnt ovan måste de äta människokött och alla som enbart blir bitna blir förr eller senare zombies. Men precis som alla de stora klassikerna inom genren så begår man ett misstag om man enbart ser dem som viktiga för en smal publik och en smal gren inom filmen.
I Romeros film samlas en grupp människor på flykt från en värld där de döda rest sig från sina gravar för att äta de levande. De söker en fristad i ett hus i utkanten av en amerikansk småstad. Den typ av hus i den typ av miljö som de flesta utanför storstäderna känner till. Det tar inte lång tid för de zombier de flytt från att hitta huset och försöka ta sig in. Filmen går i stort sett ut på att dessa människor först ska skydda sig från de döda och sen när, de inser att de inte kan stanna där, försöka ta sig därifrån, något som bygger upp mot en oundviklig konfrontation med faran utanför.
De levande i filmen utgörs av en familj med dotter, en ung kvinna som just sett sin bror dödas av en zombie, ett ungt par och man som ofrivilligt blir den som leder gruppen i försöken att barrikadera sig. Det som gör denna grupp så speciell är att den som leder dem är en svart man. De andra är vita. Idag kanske det inte är så konstigt, men denna film gjordes under en tid då medborgarrättskampen fortgick i USA. För Romero var detta ett medvetet val och han gjorde det väldigt tydligt i filmens slutscener.
Efter att ha gått under en efter en återstår till slut bara den svarte mannen i huset som till slut överges av zombierna. Han vågar sig ut då han hör gevärskott, men mycket försiktigt för vid det här laget litar han inte på någon. Utanför ser han människor - vita människor - i jägarmundering som är ute och skjuter zombier. De skjuts ner under mycket stoj och glädje, samlas in med köttkrokar och läggs sedan i en stor hög där de bränns. Dessa män är ute på jakt och de får nu skjuta något de aldrig tidigare vågat drömma om att få jaga, människor. Eller åtminstone varelser som ser ut som människor.
När de närmar sig huset ser de något som rör sig därinne och en jägare skjuter in i huset utan att tänka efter om det är en levande eller död som skjuts och vår hjälte dör. Vad som följer är en serie stillbilder som för tankarna åt två håll som inte nödvändigtvis är så olika. Vi får se stolta vita män posera kring de döda och hur de inte vill röra vid den svarte mannen utan sätter köttkrokar i honom för att dra ut honom till elden. Svartvita bilder som för tankarna tillbaks till en mörk tid i USA då stora grupper vita lynchade svarta som begått i stort sett vilket brott som helst. Men även svartvita bilder som för tankarna till kriget i Vietnam där unga amerikanska soldater kan ses lyfta döda nordvietnameser med vad som helst utom händerna. Krokar och telefonkablar får fungera som instrument för att lägga den döda fienden på högen med fler döda fiender.
Så medan Night of the Living Dead är ett resultat av en tid då svarta kämpade för sin rätt och unga amerikaner åkte till ett land i fjärran Asien för att kriga mot ett annat folk, så är uppföljaren lika mycket en produkt av det sena sjuttiotalet.
Fans av Night of the Living Dead fick vänta tio år innan de fick se Romeros nästa bidrag till genren han mer eller mindre skapat. Under de tio åren hade många andra filmskapare hoppat på zombievågen och gett ut en rad filmer om levande döda som återuppstår av en eller annan anledning. Min favorit från den tiden är Let Sleeping Corpses Lie (eller The Living Dead at Manchester Morgue som den också är känd som) där ett försök att slå ut skadeinsekter med ultraljudsvågor råkar ha som sidoeffekt att de döda vaknar till liv.
I slutet av 70-talets USA var Vietnamkriget slut, lågkonjunkturen borta och punken hade ersatts av discomusiken. USA blev ett konsumtionssamhälle, man åkte på rullskridskodiskon och alla lyssnade på The BeeGees. Människans tro på konsumtionen som livets andliga höjdpunkt blev utgångspunkten för Dawn of the Dead.
I Dawn of the Dead från 1978 har zombieepidemin spridit sig mycket mer och människor flyr storstäderna. Vi får följa fyra personer som med hjälp av helikopter flyr och tvingas nödlanda på taket till ett stort köpcenter. Väl där inne blir de snabbt varse om att de kan röra sig tämligen fritt och ta del av all den lyx som affärerna har att erbjuda.
Fortsättning följer i nästa inlägg.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del III
När jag började titta på skräckfilm med en kompis för ett antal år sedan började vi med en film som skulle komma att revolutionera mitt filmtittande åtminstone fram till idag. Och det känns som att det kommer att fortgå ett bra tag till. Men det var inte bara i mitt liv som filmen skulle få en stor betydelse. Under mitten av 80-talet spelade den nog sin allra största roll i den svenska debatten kring videovåldet.
I början av 70-talet befann sig filmstudenten Tobe Hooper inne i en järnhandel i södra USA. Av någon anledning var det en stor folksamling som ville in och Hooper började fundera på hur han snabbt skulle kunna ta sig därifrån. Han såg sig om i butiken och upptäckte att han befann sig framför en hylla med motorsågar. I tanken skulle detta kunna vara lösningen, men i tanken väcktes något mer än så. I tanken väcktes en idé till en film. Åtminstone till hälften av en film.
I slutet av 50 -talet arresterades en man vid namn Ed Gein för mordet på en kvinnlig butiksföreståndare i en liten sömnig småstad i den amerikanska mellanvästern. Men mordet i sig var inte det han skulle bli mest känd för. I hans bostad hittades kvinnan hängandes uppochner med buken öppnad likt ett rådjur som fällts av en jägare. I de andra rummen och i kylen hittades kroppsdelar som gjorts om till prydnadsföremål som exempelvis en soffa dekorerad med ben, kranier som användes som soppskålar och lampskärmar av människohud. Dessutom fann de en dräkt av människohud som Ed sytt ihop av flådda kvinnliga lik han grävt upp på den lokala kyrkogården. Hans väg in i det vansinne han levde i tog sin början 1947 då hans mycket auktoritära mor avled och lämnade en känslomässigt förvirrad Ed ensam.
Ed Gein är den seriemördare som betytt mest i filmhistorien. En medelmåttig thriller om hans liv kom för några år sedan, men han hade innan dess hunnit inspirera andra filmmakare. Eds besatthet av sin auktoritära mor inspirerade till Norman Bates i Psycho och hans dräkt av hud från kvinnor gav upphov till karaktären Buffalo Bill i När lammen tystnar. Besattheten av att klä sig i kvinnohud och att inreda med människordelar gav Tobe Hooper andra hälften av sin film.
En varm sommardag i Texas är några ungdomar på genomresa i en liten småstad som på senare tid utsatts för gravskändningar där kroppar grävts upp och försvunnit medan andra placerats i makabra poser på kyrkogården. Efter ett obehagligt möte med en liftare når gruppen fram till det hus de bestämt sig för att leta rätt på. Det har tidigare visat sig att några av ungdomarna spenderat tid i stan som små och i ett hus utanför. Besöket i det övergivna huset för dem vidare till ett allt annat än övergivet hus. Ett hus inrett med människoben. Ett hus som bebos av en far och två söner ur en släkt med boskapsslaktare. En son som tidigare försökt få lift med ungdomarna. Och en son som klär sig en läderartad mask av människohud och som förutom hammare och köttkrokar även har en stor motorsåg till sitt förfogande.
Ett av filmens arbetsnamn var från början Headcheese vilket syftar till den rätt som man får då man kokar bort det absolut sista av ett kranium på ett slakteri. Som det vi kallar sylta ungefär. Filmen bytte sedan namn till Leatherface efter den stora mannen med motorsåg som ständigt gömmer sig bakom masker av människohud. Till slut ändrar distributören namnet på filmen till The Texas Chain Saw Massacre. Motorsågsmassakern blir den svenska titeln när den når våra breddgrader.
Precis som i många andra länder tar videons intåg Sverige med storm och till viss del helt oförberett. Vi och alla andra länder har en filmcensur, men den gäller enbart filmer som visas på bio. Detta öppnar upp för en helt ny ty av filmer som tidigare aldrig dykt upp i Sverige. Men den totala friheten blir inte så långlivad och den ger upphov till en debatt som försigår nästan parallellt i bland annat Sverige och Storbritannien. Det är debatten om videovåld som tas upp i bland annat Studio S med Siewert Öholm. I Sverige är det framförallt en film som får symbolisera det okontrollerade, mycket skadliga, blodiga videovåldet och det är Motorsågsmassakern.
Precis som i så många andra debatter mot något som upplevs skadligt är det väldigt få motståndare till Motorsågsmassakern som har sett filmen. Den får snabbt ett rykte om sig att vara en oerhört våldsam och blodig film. Den värsta av de värsta. Men det finns vissa problem med den beskrivingen.
För det första så innehåller filmen knappt något blod alls. Det våld som skulle kunna leda till att blod sprutar sker utanför bilden eller med någon som blockerar det våld som försigår. Detta är klassiska grepp i en´genre där idéerna ofta är större än budgeten. Tobe Hooper siktade dessutom på attt filmen skulle få åldersgränsen PG-13, då en gräns för matinéfilmer och filmer som kunde innehålla vissa våldsinslg, men som var riktade mot familjer. MPAA, som sätter åldersgränser och även kräver klipp i filmer, höll inte med.
För det andra så är den inte så extremt våldsam jämfört med de andra filmerna som togs upp i debatten. Men filmen har dock något som de andra filmerna inte hade och det var en sadism som var mer eller mindre riktad mot tittaren och inte bara mot offren.
Det finns många faktorer som gör Motorsågssmassakern så speciell. Filmen verkar sakna musik helt och hållet, men det är inte riktigt sant. För det finns ett soundtrack, men det består av ljud av olika slag som körs genom filter och bidrar till den redan obehagliga stämningen. Det mest kända är ett återkommande ljud av en gammaldags fotoblixt som fått gå genom ett filter och dragits ut till ett ljud som nästan påminner om en skrikande katt, men mycket mer mekaniskt.
Fotografen i filmen är en man vid namn Daniel Pearl och vad han bidrog med är en avskalad bild med låga vinklar och ett bildspråk som påminner om en dokumentär. Det saknas dramatiska ljussättningar vilket bidrar till en mer realistisk känsla. Det ska dock tilläggas att filmfotot är något av det vackraste i film någonsin enligt min mening. Lägg därtill extrema närbilder och förutom ett läskigt skruvat ljud har vi nu även ett foto som skalar bort det teatraliska och gör allt mycket mer påtagligt och svårt att distansera sig från.
Miljöerna spelar stor roll och den galna familjens hus är inrett med ben och det ligger fjädrar från höns utspridda över hela golv. En skjutdörr i stål döljer rummet där Leatherface tar hand om det kött de samlat på sig. Köttkrokar dinglar från taket och ett par frysboxar vittnar om att ungdomarna inte är de första som råkat illa ut. Den ödsliga delen av de amerikanska södern kommer till sin rätt i husen som är utspridda långt ifrån varandra och bidrar än mer till känslan av att har man väl tagit sig dit har man ett nästan omöjligt uppdrag att ta sig därifrån levande.
Allt ovan bidrar tillsammans med skådespelarinsatserna till en film som är allt annat än lätt att se på. Det är inget som underhåller utan en film som nästan våldför sig på tittaren genom den bizarra och obehagliga atmosfär som filmteamet lyckats skapa.
Och det är det som gör filmen så speciell för mig. Den är helt omöjlig för mig att distansera mig själv ifrån. Den är så närgången att vi inte bara känner för offren; vi blir offren. Vi är kanske inte offer för Leatherface, men vi är definitivt offer för Tobe Hooper och det monster han skapat.
Precis som Wes Cravens Last House on the Left är Motorsågsmassakern en produkt av sin tid. Den skulle inte kunna göras likadan idag, vilket nyinspelningen vittnar om. Det ödsliga södra USA är tämligen lamslaget av den bränslebrist som rådde vid tiden då filmen spelades in och detta tema går igen i filmen, dels direkt då vi möts av bensinstationer utan bensin i pumparna, men även indirekt då svårigheten att kunna förflytta sig de stora avstånden verkar gå igen i ungdomarnas svårighet att fly från sin fruktansvärda situation. Vietnamkrigets fasansfulla bilder verkar även här inspirera till en mer dokumentär stil i berättandet och återigen blir vi påminda om människans grymhet då ondskan representeras av människor. Denna gång av människor som i lågkonjunkturens USA drivits från de jobb de haft i generationer.
1984, ett väldigt passande år, totalförbjöds Motorsågsmassakern i Sverige. Den förbjöds även bland annat i Finland, Norge, Storbritannien och Västtyskland under den tiden.
När sedan filmcensuren började avta under 90-talet började filmdistributörerna återigen titta tillbaks på de filmer de försökt få in i landet. De skickades återigen till Statens Biografbyrå för att utvärderas och en efter en kom de in i det svenska - och det europeiska - samhället, en del till en början klippta, men sen även oklippta. 1994, tio år efter att den totalförbjudits och tjugo år efter att den hade premiär, släpptes Motorsågsmassakern återigen in i Sverige, om än klippt.
2001 släpptes den oklippt.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del II
De filmer som var på tapeten i mina tonår var Bad Taste och Braindead. Båda filmerna är någorlunda kända även utanför skräckkretsar, dock inte så kända som några av de senare filmerna regissören gjorde; Sagan om ringen och King Kong. En av dagens största regissörer, Peter Jackson, började alltså sin filmbana i Nya Zeeland med att lemlästa rymdvarelser med motorsåg och zombier med gräsklippare.
En annan film som också nämndes var italienska Salo eller Sodoms 120 dagar av Paolo Pasolini. Den är av en helt annan kaliber. Filmen är ett antifascistiskt drama där vi får se några högt uppsatta fascister under slutet av andra världskriget roa sig med att förnedra och tortera ungdomar. Det är inte så mycket blod i filmen, men den mentala förödmjukelsen som filmen mer eller mindre trycker ner i halsen på tittaren är så mycket värre än allt meningslöst motorsågande i filmhistorien. Pasolini skyr inga medel i sitt drama utan visar bland annat ungdomar i koppel ätandes avföring och hans avsky för fascismen får honom att bre på mer och mer.
Det som främst skiljer Bad Taste från Salo är det faktum att Peter Jackson var en liten okänd filmnörd när han gjorde filmen och Pasolini var en etablerad regissör som bland annat suttit i juryn i Cannes tio år tidigare. Så Salo var en förhållandevis stor produktion av en regissör som skulle få stor uppmärksamhet för sitt verk. Och uppmärksamhet fick han. Filmen orsakade stor kontrovers när den kom och Pasolini mördades under mystiska omständigheter efter att filmen gjorts klar.
Peter Jacksons blodiga första filmer (han gjorde även en skruvad variant av mupparna med sex, droger och våld), mötte inget direkt motstånd från allmänheten, dels för att de var rätt små och det gick inte att ta dem på allvar. Visserligen totalförbjöds Bad Taste, men den skapade ingen direkt debatt i världen. Men som svensk cineast bör man veta att Braindead var den första splatterfilmen som vare sig förbjöds eller klipptes i Sverige. Det kanske inte säger så mycket, men den öppnade dörren för många tidigare totalförbjudna och sönderklippta filmer och framförallt så har i stort sett sluta klippa filmer om de inte innehåller ofrivillig våldsam porr. Den sista filmen totalförbjöds i november 1997.
För de flesta tonåringar så är fascinationen med skräckfilmer något som håller sig till just tonåren. Ett sökande efter gränser att tänja som sedan dör ut då vuxenlivet träder in och man av olika anledningar återgår till mer normal kulturkonsumtion.
Men det finns vissa som inte blir "vuxna" när det gäller filmer. Fascinationen håller i sig och i många fall växer sig starkare. För min egen del så såg jag inte så mycket skräck som tonåring, förutom ovan nämnda filmer, utan jag fokuserade mer på actionfilmer och frossade i Seagal, Van Damme, Schwarzenegger och grabbarna. Men samtidigt började jag få upp ögonen för andra genrer genom bland annat Pulp Fiction, Forrest Gump och De misstänkta.
Under min tid på universitetet började min fascination för skräckfilmer att ta fart, men den höll sig inom de mer normala skräckfilmerna inom slashergenren (se föregående inlägg), ända tills jag lärde känna Fredrik. Fredrik var en kille med liknande intressen som jag och ett lite mer utvecklat intresse för skräckfilm än det jag hade. Under en en tid träffades vi varje vecka, drack saft och såg på skräckfilmer. Jag visade de jag hade och han visade sina. Det blev mycket film som Terror på Elm Street, Halloween och Hellraiser. De är ganska normala skräckfilmer, men vi började det hela med att se en film som vände upp och ner på min syn på skräckfilm.
Tobe Hoopers Motorsågsmassakern.
Den tänkte jag skriva om i del III, för om jag känner mig själv rätt så behöver den ett helt inlägg.
Kram på er.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del I
Wes Craven är väl mest känd för att ha återuppväckt den sönderexploaterade slasherfilmen med sin Scream-triologi. En slasherfilm är en film där ett gäng personer, oftast tonåringar, förföljs av en galen mördare som är någonting mellan människa och monster. Tonåringarna dödas en efter en på olika sätt tills det bara finns en eller två kvar och de dödar oftast mördaren. Men då dessa filmer ofta är billiga att göra så lämnas nån liten cliffhanger i slutet ifall filmen drar in mer pengar än väntat. Då görs åtminstone en uppföljare och med lite tur uppnår mördaren kultstatus. De mest kända är Jason från Fredagen den 13:e, Michael Myers från Halloween och Freddy Kruger från Terror på Elm Street, den sistnämnda skapad av just Wes Craven.
Slasherfilmer ses oftast som skräp och avfärdas tämligen fort, men då missar man något. Personligen är jag inte så intresserad av genren, då den ofta känns lite för slätstruken för min del. Men dess upplägg är något som inte bör avfärdas. Det intressanta med dessa filmer är vilka som dör och i vilken ordning. Då vi har att göra med amerikanska tonåringar oftast, så kan man se dessa filmer som ett försök från en vuxenvärld att indirekt styra den uppväxande generationen i en viss riktning. Oftast har det faktiskt med avhållsamhet att göra. En äldre kvinnlig filmvetare i USA går till och med så långt som att beskriva dessa filmer som puritaniska. För vilka personer finns med och i vilken ordning dör de? Precis som high school-filmer så är slasherfilmer fulla med tonårsstereotyper. Här ligger fokus på vem som nyttjar vad; alkohol, tobak, droger och sex. Framförallt sex. Men i varje film finns även en eller två rena själar. Det är antingen en ung kvinna eller en ung kvinna och man. Dessa får oftast överleva och dessutom besegra monstret (och uppleva vuxenlivets alla fördelar: alkohol, tobak och sex). De som dör är de som hänger sig åt vuxenlivets alla frestelser innan vuxenvärlden ser dem som vuxna. De blir offer för machetes, yxor, järnspett, armborst, penhammare med mera. Helst medan de ägnar sig åt sina förbjudna laster. Då skrämselpropaganda om tonårsgraviditeter, könssjukdomar och aids inte verkar hålla ungdomarna borta från sänghalmen så kanske en galen mördare med ett järnspett kan få dem på andra tankar. Om inte kan de räkna med att bli ett med varandra, sängen och trägolvet under sängen med hjälp av tio kilo spetsigt stål. De som ägnar sig åt freudiansk och feministisk analys kanske lägger märke till att de dör genom våldam penetrering och att blodet forsar. Man kan säga att oskulden tas en gång till och denna gång med råge.
Men för att återgå till Wes Cravens Last House on the Left, så är det en av de mest utskällda och ökända filmerna från i alla fall den brittiska debatten om videovåld från mitten av 80-talet. Filmen gjordes i början av 70-talet och är definitivt en produkt av sin tid. På det stora hela är filmen en nytolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan, men den är gjord i ett USA som plågades av bilder från kriget i Vietnam och rädsla för en kommunistisk kärnvapenattack. Filmen handlar om ett gäng brottslingar som kidnappar, torterar och sen mördar några mycket snälla och oskuldsfulla ungdomar. Men filmen tar inte slut där utan brottslingarna hamnar senare hemma hos föräldrarna till en av ungdomarna och när det blir känt vad som hänt dödas mördarna mycket brutalt av föräldrarna.
Cravens film är enligt honom själv en produkt av de bilder som amerikanska folket översköljdes med från Vietnam och därför har han gjort en skräckfilm där människor dödar människor i en omgivning som många känner igen sig i. Tidigare var det vanligare att skräckfilmer utspelade sig nåt sekel tidigare och ägde rum i ett slott med en övernaturlig fiende. Likt bilderna från kriget väljer Cravens film att visa allt, så långt det är möjligt med tanke på den begränsade budgeten. Den klassiska bilden av en sydvietnamesisk polischef som avrättar en nordvietnames med ett skott i huvudet på en öppen gata återskapas i en avrättning av en av de unga flickorna då hon tvingas ut i ett träsk medan ledaren för gänget lugnt och metodiskt riktar pistolen mot henne och trycker av.
Så Cravens film handlar om mänsklig grymhet och detta poängteras ännu mer genom föräldrarnas handlingar i slutet av filmen. För även om brottslingarna är just människor så kan vi som tittare fortfarande se dem som brottslingar och kan göra dem till monster och på så sätt inte identifiera oss med dem. Samma sak sker än idag då vi medvetet eller omedvetet gör mördare till monster då vi inte kan förstå motivationen bakom grymheten i deras brott.
Därför får vi i Last House on the Left (och i Jungfrukällan) se de människor vi identifierar oss med bli till vansinniga mördare då föräldrarna går lös på sina barns mördare. Som tittare får vi en plågsam påminnelse om vad vi människor är kapabla till om bara rätt motivation finns. Den tänkande tittaren lämnas med frågor om mänsklighetens mörka sidor som verkar vara inneboende i oss alla.
Last House on the Left blev mycket utskälld när den kom och är så än idag. Den tycks vara en favorithackkyckling för den brittiska biografbyrån som än idag vägrar släppa igenom filmen oklippt då betydligt mer obehagliga filmer går igenom utan ett enda ingrepp. I sin andra film valde Craven att låta mördarna bli mer monster, då en muterad kannibalfamilj terroriserar en amerikansk helyllefamilj som åkt vilse i öknen. Området i öknen där kannibalfamiljen härjar användes tidigare för kärnvapentest av amerikanska armén, så vill man kan man se filmen som att kärnvapnen som skulle skydda det amerikanska idealet, och propagandan som följde i dess spår, i själva verket var det största hotet mot den amerikanska medelklassfamiljen
The Hills have Eyes blev en mindre utskälld film, men dock inte helt utan kontrovers. Den helt vanliga amerikanska småstadsfamiljen slår till slut tillbaks mot kannibalerna. Familjens nyfödda barn har kidnappats och ska bli middag. De lyckas rädda barnet med hjälp av en kannibalflicka som tycker att det är fel. Men det räcker inte med att rädda barnet. Kannibalerna dödas också och det hela presenteras på ett sätt som gör att tittaren känner ett visst obehag och återigen lämnas vi med frågan om människans mörka sidor. I nyinspelningen som kom häromåret missar regissören helt den poängen och framställer familjen som hjältar, vilket leder till en film med mindre djup än sin föregångare.
Extrema skräckfilmer är ett av mina största intressen och något som jag då och då får stå till svars för från människor som själva inte har det intresset och ser film som underhållning vars syfte är att glädja.
Så därför tänkte jag skriva lite om min värld av zombies, kannibaler, massmördare, tortyr och annat som lockar mig till de mörkare delarna av kulturen.
Slut på del I.
