Mitt skräckfilmstittande har under de år som det existerat på allvar utvecklats rätt mycket precis som mitt filmtittande i övrigt. Som tidigare nämnts så var jag som ung tonåring väldigt förtjust i amerikansk action och slukade allt som Jean-Claude van Damme, Steven Seagal och Arnold slängde åt mitt håll. Men den amerikanska actionfilmen blev våldsamt nermejad en dag av en yrkesmördare och en polis som sida vid sida sköt ner minst 30 gangsters i en kyrka. Regissören för detta monster till actionfilm - som dock hade ett djup - var kinesiske John Woo och filmen var The Killer. Ytterligare tre filmer av Woo visades på filmkanalen som pappa hade och efter det var jag fast. En lönnfet Steven Seagal hade inte en chans. Hong Kong-action blev den genre jag vände mig till för att få mitt behov av underhållningsvåld tillfredsställt.

En kväll på jakt efter filmer hittade jag en titel som jag aldrig hört talats om förut, Ringu. Nyfiken som man var så kollades den upp på IMDb.com och det visade sig att den fått väldigt höga betyg. Filmen är en japansk skräckfilm och inom västerlänska skräckfilmskretsar började det talas om de asiatiska spökfilmerna. Så en kväll satt jag mig ner i en totalt nedsläckt lägenhet och såg Ringu. De kommande fem kvällarna blev det väldigt svårt att sova.

Fler och fler japanska spökfilmer började dyka upp, även de väldigt läskiga och japanerna och till viss mån andra asiatiska folkslag fick snabbt ryktet om sig att göra de mest skrämmande filmerna. Precis som med actionfilmerna så riktades nu mitt skräckfilmsintresse österut.

För den stora massan så innebär japansk/asiatisk skräck just de spökfilmerna som nämndes ovan. Oftast är det en liten flicka med långt svart hår som vill få uppmärksamhet för någonting som drabbat henne och orsakat hennes död. Men för de som har ett genuint intresse av skräck och extrem film så finns det betydligt mörkare verk att ta del av.

En hel del japansk extrem film har flutit omkring i tape trading-kretsar under sent åttiotal och nittiotalet fram till dvd:n kom och gjorde det löjligt billigt att ge ut film jämfört med vhs-tiden. År 1991 hamnar en film hos skådespelaren Charlie Sheen där en kvinna drogas och under 40 minuter styckas upp i små bitar för att sedan bli föremål för en utställning med kroppsdelar som ska likna blommor. I tron att det är en snuff-film (en film där människor mördas på riktigt för filmens skull) meddelar han FBI som drar igång en utredning som rätt fort kommer fram till att styckmordet som filmen innehåller inte är på riktigt. Men det är bra gjort.

I mitten av åttiotalet görs två filmer på cirka 40 minuter vardera som går under namnet Guinea Pig. De får undertitlarna Flower of Flesh and Blood och Devil's Experiment. Den första filmen är den som hamnar Sheens ägo. Den andra visar hur ett gäng brottslingar med ökad grymhet torterar en kvinna till döds. Båda filmerna är filmade med videokamera och har ett väldigt sparsmakat foto. Ingen regissör nämns, inga skådespelarnamn anges utan vi ska tro att det vi ser är en snuff-film eller åtminstone en återskapning av två äkta som skickats till polisen.

De två första Guinea Pig-filmerna saknar nästan helt story och är helt enkelt en uppvisning av våld och mycket grovt sådant. Effekterna i Flower of Flesh and Blood är mycket vidrigare än de i Devil's Experiment, men den film som verkar uppröra flest, undertecknad inluderad, är just Devil's Experiment. I Flowers... får den kidnappade kvinnan en drog som gör att hon inte känner något utan verkar rätt likgiltig till att bli av med kroppsdel för kroppsdel. Devil's Experiment uppvisar inte bara våld. Den visar förnedring och psykiskt lidande.

I västvärlden skapar denna typ av filmer sällan någon uppmärksamhet annat än under videovåldsdebatter. De extrema europeiska filmer som då och då dyker upp får ingen marknadsföring och ses endast av de som verkligen är inne i genren. Men så är inte alltid fallet i Japan. Devil's Experiment marknadsfördes faktiskt i Japan (som en snuff-film dessutom). Den skapade en hel del kontrovers på hemvideomarknaden men också en hel del framgång. Så stor framgång att filmbolaget valde att släppa Flowers... också. Den gick upp på topplistorna.

Dessa två filmer fungerar väldigt bra som exempel på extrem japansk film. De visar en hel del av det som är typiskt, men även att det är en genre som faktiskt har en stor publik.

Japansk extremskräck är inte det lättaste att titta på. Till skillnad från oss i väst så har de inget som helst problem med att blanda in sexualitet i våldet. Ofta är det kvinnor som råkar illa ut, nästan uteslutande när sex blandas in. Även japanska filmer som i sig inte kan klassas som skräck kan innehålla väldigt upprörande våld mot kvinnor. Det är svårt att se och det ska vara svårt att se. Filmerna görs inte för att få tittaren att må bra eller bli upphetsad. Snarare finns ofta en viss skam blandad med fascination. Många människor vill testa sina gränser och de som gillar extrem skräck vill se hur långt de kan gå. De som gör fillmerna verkar drivas av samma behov att testa sina gränser. Vilket scenario och vilka händelser är de vidrigaste som går att komma på?

I Japan har den här typen av film en rätt stor skara anhängare. Tillräckligt stor för att hålla genren och dess subgenrer vid liv. Det produceras inte enbart enstaka filmer utan även hela serier. Guinea Pig-serien är den mest kända, men det finns exempelvis serier med så kallade seppuku/harakiri-filmer och de har blivit mer eller mindre en egen subgenre. Dessa filmer är oftast rätt korta, cirka 40 minuter, men visar för det mesta bara en sak; nämligen en kvinna som under 40 minuter skär upp sin mage och sliter ut tarmarna. Till det räcker 40 minuter mer än väl. Det är en mentalt plågsam och surrealistisk upplevelse för tittaren och avsaknaden av en berättelse ger en känsla av att det är ett konstverk man ser. Ett konstverk skapat av en galning i syfte att uppröra. Tyvärr så är det få av dessa filmer som lyckas hålla atmosfären vid liv under hela speltiden och när man vant sig vid inälvor finns ofta inte så mycket mer kvar som håller en borta från framspolningsknappen.

Men att gå igenom olika serier och dess innehåll enbart i detta inlägg riskerar att göra det till den freakshow som jag så gärna vill undvika. Innehållet till trots så finns det intressanta frågor att ställa.

I filmer där så många kvinnor råkar vidrigt illa ut, kan jag som tittare fundera på hur svårt det måste vara att hitta skådespelerskor till dessa roller. Det är det inte. Till inspelningen av Devil's Experiment till exempel rådde ingen brist på kvinnor som ville ha en roll i filmen. Självklart kan man dra paralleller till västvärldens porrfilmsbransch där det inte verkar råda någon brist på kvinnor som vill agera framför kameran, trots att det är inom en bransch som ses som kvinnoförnedrande av åtminstone en betydande del av samhället. Men likt porrfilmsbranschen så gör man det nog alldeles för lätt för sig om man man säger att det är trasiga kvinnor som söker sig dit. Man måste titta mer på samhället i övrigt.

Precis som varje konstverk så är filmer en produkt av det rådande samhället. Antingen är går de "med" det rådande samhället eller så är de en reaktion mot det.

Den rådande bilden av det japanska samhället är ett av ordning. Det är högteknologiskt med en stolt historia av disciplin och framgång. Den japanska samurajen lever kvar som ett ideal på ett betydligt mer framträdande sätt än våra riddare. Bilder från det japanska storstadsamhället visar ofta på välklädda personer i kostymer på väg till arbetet. Bilden av japanen i västvärlden är väldigt sällan en bild av en bullrig våldsam människa. Ett samhälle så strikt och välordnat på ytan ger oundvikligen upphov till betydligt mörkare yttringar under ytan. Och ett behov av dem.

All extrem film kan i mångt och mycket ses som en motreaktion tlll den rådande bilden av det samhälle där filmen produceras. Ju mer ordnat och högteknlogiskt utåt, desto mer kaosartat och primitivt i motreaktionen. Det verkar som att en balans måste upprätthållas. Ljus och mörker verkar sida vid sida och människor har ett behov av båda. Och ett säkert sätt att utforska sina mörkare sidor är att vända sig till kulturen.

Förhållandet mellan det japanska samhället och den extrema japanska filmen är på intet sätt unik. Den existerar över hela världen och i nästa inlägg ska jag försöka ge fler exempel på det.