Som sig bör kanske det är dags för en nyårskrönika även om det kanske är mer nära sanningen att nu måste det djävlarimig till ett vettigt inlägg på den här bloggen. Det går ju inte att enbart lita till gammal storhetstid. Till och med Rolling Stones, Metallica och Iron Maiden måste spela in nytt då och då även om de flesta bara går på deras konserter för att lyssna på det gamla. Så tänk då hur viktigt det är för lilla jag som inte åstadkommit den där klassikern än.

För mig har året främst kommit att präglas av jämställdhets- och främlingsfientlighet som på något konstigt sätt har kommit att höra ihop. Detta trots att de främlingsfientliga anser att muslimer behöver mer jämställdhet för de är så förbannat kvinnoförnedrande, men i Sverige har jämställdheten gått för långt. Vilket förstås är intressant när något som ALLA studier visar på inte har uppnåtts anses ha gått för långt. Men det kanske hänger ihop med att Sverige är så förbannat fantastiskt och att man förutom att vara jämställdhets- och främlingsfientlig ofta är nationalist och kulturkonservativ. Då blir det lätt ens egna barn och andras ungar.

Kulturkonservatismen är fascinerande och jag tycker egentligen att den behövs som motvikt till en drift att förändra allt hela tiden. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att kulturkonservatismen oftast i kommentatorsfält och liknande tar sig uttryck av att vara rädsla. Rädsla för förändring och rädsla för att den värld man växte upp i faktiskt hade brister. Att det till exempel fanns rasism och ojämlikhet inbakat i det samhälle som skapade oss. Min farmor stod altid vid spisen. Alla mina vänner med separerade föräldrar bodde hos mamman. Pippis vita feta pappa var kung över negrer. När någon i en tecknad film blev sprängd blev de till negerkarikatyrer istället för de katter och möss de egentligen skulle vara. Majoriteten av jobbet i hemmen gjordes och görs fortfarande av kvinnor. Män var och är fortfarande fantastiskt överrepresenterade i brottsstatistiken. Med mera.

Men antyd detta och försök göra något åt det och du sparkar på vissas perfekta uppväxt. Men problemet är; hur vet man att ens uppväxt var perfekt eller ens bra om alla runt en hade samma uppväxt? Om det kunde ha varit värre, kunde det inte också ha varit bättre? Är vi verkligen det bästa resultatet av en uppväxt i det bästa samhället?

För mig är svaret nej. Vi kan alltid bli bättre och bör sträva efter det. Vad som sen är bättre är förstås rent subjektivt och man kanske tycker att kvinnor ska tjäna mindre och att män inte är lika självklara vårdnadshavare. Men det tycker inte jag och detta är min blogg och mina åsikter. Betyder det att jag inte är tacksam för den uppväxt jag fått? Absolut inte. Jag är tacksam mot mina föräldrar, mina vänner och det samhälle som gett mig uppfostran, stöd, vänskap och kunskap för att nu göra min plikt och göra världen ännu bättre (enligt mig) för kommande generationer.

Och i den plikten ligger jobbet mot främlingsfientligheten. På inga vis gör jag lika mycket som många andra gör, men jag försöker att inte bara blunda även om en viss konflikträdsla infinner sig alltför ofta. Kanske får mitt nyårslöfte bli att försöka övervinna den konflikträdslan och hoppas att om några gör något sluter fler upp och gör något också. Det är min erfarenhet av kommentatorsfälten som ett tag nästan helt dominerades av främlingsfientliga, men nu stöter de på motstånd nästan hela tiden och det glädjer mig.

För det är farligt med främlingsfientlighet. Det räcker med att kolla den "snällaste" sidan, Avpixlat. Det språk och det innehåll som används där i de amatörmässigt skrivna artiklarna borde skrämma alla som har tillräckligt med historiekunskap för att veta hur det brukar låta innan människor börjar döda andra människor i stor skala. Förutsatt att man har empati nog att tycka att det är hemskt när människor som inte ser ut som en själv utsätts för våld.

Och detta är sanningen påstås det. Och vanliga media går inte att lita på för de vinklar allting åt vänster eller PK:ar allt och så får man inte säga och de är egentligen emot yttrandefrihet. Men att man själv vinklar alla artiklar grovt och väljer att enbart vinkla det mot ett invandrarkritiskt håll är att säga sanningen. Att inte upptäcka hyckleriet måste bero på att man själv verkligen vill att det ska vara sanningen eller att man är dum i huvudet. Bara att välja.

Samma sak med inbillningen att yttrandefriheten är hotad för att man blir emotsagd och andra människor använder sin yttrandefrihet för att säga att man har fel. Tror man det är man också dum i huvudet. Yttrandefrihet kommer aldrig att vara att man får säga vad man vill utan att någon annan får protestera mot det.

Men att man tar bort Tintin i Kongo och klipper bort negerkarikatyrer i Kalle då? Det är dumt. Jag vore en hycklare om jag ansåg att man inte ska censurera den kultur jag konsumerar men gärna andras. Att klippa bort ordet "nigger" ur Huckleberry Finn, att plocka bort Tintin och klippa i Kalle gör inget annat än spelar de kulturkonservativa i händerna. Så länge kulturen existerar i sin ocensurerade form så kan vi också lära oss om det samhälle vi kommer ifrån och använda den kunskapen för att gå vidare mot ett bättre. Som lärare, förälder eller bara vuxen kan jag analysera Tintin i Kongo med mina elever eller barn och visa på att det funnits en tid då vita såg på svarta på detta sätt och att det fortfarande finns. Precis som jag kan visa nutida filmer med vita hjältar och bruna bovar och analysera dem på samma sätt. Det finns delar av vår historia vi har anledning att verkligen skämmas över, men vi måste veta om att de existerar för att kunna göra något åt det.

Men jag tycker att det säger något om den folkstorm som uppstår när man klipper bort en negerkarikatyr jämfört med den tystnad som rått alla de andra gånger det klippts bort saker ur Kalle med exempelvis motivationen att det är för våldsamt. Fast det kanske man har glömt eftersom den Kalle man växte upp med var den bästa. Och tittarrekord blev det också. En effektiv folkstorm.

Det kanske är dags att avrunda den här så kallade nyårskrönikan. Frukost väntar. Jag skulle kunna skriva mycket mer om till exempel ordet "hen" eller hur Avpixlats läsare har mer gemensamt med sin stereotyp av muslimer än de troligtvis klarar av att inse (ledtråd: de har båda problem med mångkultur och jämställdhet). Men jag kan inte låta bli att beröra våra nysvenska ord. Eller rättare sagt ett av dem;  zlatanera. Förutom att vara ett fantastiskt tillskott till Alfapet så måste det även vara ett bekymmer för de nationalistiska kulturkonservativa främlingsfientliga. För det första är det ett nytt ord och varför räcker det inte med de vi har? För det andra är det ett utländskt låneord, visserligen från nationalistiska Frankrike, men ändå. Och för det tredje så är det ju baserat på en sån där osvensk svensk som inte beter sig i enlighet med SD:s svenskhetsdefinition (fantastisk läsning på deras hemsida).

Men i svenskhetens namn kanske jag kan hjälpa till. Vi kanske nästa år kan införa "Att göra en Jimmie" för alla de gånger man tror så gott om sig själv att man i sin hybris inbjuder hela omvärlden att exponera sig som den man egentligen är. Att det under kostymerna och vältaligheten gömmer sig tankar och åsikter som det bara behövs lite sprit för att exponera. Och som pekar mot en värld där människor dödar andra människor. Alltid.

Gott nytt år på er.

Jag inleder, men det blir inget mer.
Vad betyder det?

Du dök oväntat upp på avslutningen. På huvudet hade du inte ditt hår, men ditt ansikte hade ditt leende. Du skulle komma tillbaks till hösten och du ville ha mig som lärare.

Under sommaren blev du sämre och till hösten kom du inte tillbaks. Jag träffade dig aldrig mer, men nånting sa mig att ditt ansikte fortfarande hade ditt leende. Du ville komma förbi och träffa några av oss.

Under hösten blev du sämre och kunde inte komma förbi och träffa några av oss. Men du fick komma hem och även om skälen till det var de sämsta tänkbara så måste det också ha varit det bästa tänkbara.

När hösten tog slut och vintern började dök då och då mer information upp om dig och varje gång fruktade jag att det var information om det värsta. Efter varje gång var gråten inte långt borta, men omständigheterna gjorde det svårt att släppa fram det.

När vintern kommit och julen tagit slut så kom till sist dagen. Jag var hemma hos en god vän när jag fick meddelandet och försökte prata om dig, men det var så svårt att göra det utan att det gjorde för ont.

Under gårdagen och dagen har det kommit och gått. Det är ibland som att det inte hänt överhuvudtaget och ibland har det verkligen hänt.

Och det har hänt. Sov så gott, kära du.

En del tankar dök upp idag på en studiedag med Skolverket angående den nya gymnasieskolan som ska komma igång nästa läsår. Rent generellt handlar de i mångt och mycket om ifall jag egentligen vill vara lärare. Eller rättare sagt, jag vill var lärare enligt min definition av yrket som innebär att jag ges tid att utveckla mina lektioner, utveckla mina kunskaper, undervisa mina elever och följa upp min undervisning och försöka förbättra. Jag vill vara en gymnasielärare som får eleverna att ta ökat eget ansvar så att när de ska på första arbetsintervjun eller in på högskolan slipper ha med sig mamma eller pappa respektive kan klara av att själva ringa eller på annat sätt själva ta reda på när terminen börjar. Jag inbillar mig själv att att min roll är att förbereda eleverna för vuxenlivet.

Och i grund och botten tycker jag att man från de flesta håll håller med mig. I teorin. För i teorin är mitt uppdrag att förbereda mina elever för högskolestudier med allt vad det innebär av kritiskt tänkande, problemlösningsförmåga och kanske framförallt vikten av att kunna ta eget ansvar. Det fick jag höra idag från Skolverket dessutom. Men det var inte det enda jag fick höra.

Jag ska dessutom fokusera mycket av mitt arbete på att hålla ryggen fri. Och ofta kan det låta som att det egentligen är det viktiga. Man förutsätter att undervisningen sköts och nämner inte så mycket om det, men det där med att hålla ryggen fri är oerhört viktigt. Det handlar ur min synvinkel om att vi måste lägga ner tid på att förebygga och motkämpa det ständigt överhängande hotet att någon stor eller liten aspekt av undervisningen eller något annat som rör skolan ifrågasätts det allra minsta. För då ligger det tydligen på mig att bevisa min oskuld inför nitiska jurister och ilskna föräldrar som tycker att det är skolans ansvar att se till så att de inte skiter i sina barn. Att de ligger på de anklagande att bevisa min skuld, såsom brukar vara praxis, verkar vara ett helt barockt antagande.

Så därför måste jag anteckna. Jag måste rapportera. Jag måste få underskrifter. Jag måste ha allt skriftligt. Jag måste följa upp och se så att jag fullföljt min del av en elevåtgärd. Gör jag inte det ligger jag risigt till. Att eleven inte fullföljt sin del av åtgärden belastar inte honom eller henne nämvärt. Jag måste helt enkelt administrera. Och administrera som fan. För att tydligen föreligger alltid ett hot om varning eller en risk att någon blir missnöjd med mig eller skolan och sprider det vidare och i vår marknadsekonomiska vardag innebär det dålig PR och dålig PR innebär färre sökande och färre sökande innebär mindre pengar för elever är små pengapåsar. Det är därför man kan se vuxna personer stå i pimpade montrar och rycka i barn på gymnasiemässor.

Och av den anledningen blir ett kanske egentligen hanterbart missnöje en total katastrof som genast måste rättas till och med rättas till menas att skolan genast gör om och gör rätt för att undvika vidare konflikt. För även om man har rätt så är en pågående konflikt också dålig PR och det vet vi ju vid det här laget vad det innebär.

Missförstå mig rätt, jag tycker att elever och föräldrar ska ha all rätt i världen att ifrågasätta min undervisning. Vad jag vill är att jag ska ha exakt samma rätt att ifrågasätta dem. Och visst man kan dra paralleller till läkaryrket som också kanske jobbar under en rädsla att bli anmäld. Men inom sjukvården finns en klar vana vid att utreda om misstag begåtts. Dessutom ska vi lärare undvika att sätta oss på samma höga piedestal som läkare. En läkares misstag kan leda till fysiskt och psykiskt lidande eller dödsfall. En gymnasielärares misstag kan i de flesta fall rättas till rätt enkelt på till exempel Komvux eller genom att tenta av kursen på en annan skola och även om det innebär mer studier och kanske en väntan på högskolestudier maximalt ett år, så är alla uttalanden i stil med att man förstört en persons liv en kollossal överdrift. Och det handlar egentligen mest om att bevisbördan ligger på mig. Att jag är skyldig tills motsatsen bevisats. Av mig.

I min och skolans strävan att alltid hålla ryggen fri uppstår ett problem. Om man undervisar heltid redan och läggs på mer administrativt, vad ska man ta den tiden av? Det är en rätt enkel fråga att besvara. Den tas av min undervisning. Så hotet från om ifrågasättande av min undervisning och annat leder till att min undervisning blir sämre och kanske i sin tur förtjänas mer att ifrågasättas. Om den ifrågasätts måste jag lägga mer tid på att bestrida det och den tar jag från min undervisning som blir ännu mer förtjänt av att ifrågasättas. Och så vidare.

Den stora konflikten i det här för eleven blir att den elev som så det förbannat högtravande pratas om som någon som ska förberedas för ansvaret inom vuxenlivet och inom högskolestudier i realiteten kanske knappt är redo för ansvaret inom gymnasiet när det är dags för studenten. För det är troligare att alla paragrafryttare anser att jag brustit i mitt ansvar som lärare än att eleven har det, vilket leder till ett grundskoleliknande curlande för att inte få skit.

Och detta är inte ett problem verkar det som.