Jag tror jag börjar se orsaken till problemet. Vi har kramat dem alldeles för lite. Sverigedemokraterna alltså. De är rädda och vi som inte är det har inte tagit vårt ansvar för att ta hand om dem. Vi behöver inte skydda dem. Bara krama om dem och säga att vi finns här när de blir rädda för moskéer och mörkhyade män.

Om vi har tid -- och det kanske vi borde ta oss -- så kan vi åka ut till en moské eller någon annan samlingslokal för muslimer och hålla Sverigedemokratens hand när han eller hon tar sina första stapplande steg mot att inse att de allra flesta människor vill leva i fred och frihet. Inget annat.

Rädsla är bra för att överleva, men den kan också bli till hat och intolerans. Men den typen av rädsla är inte medfödd, det är något vi lär oss. Tyvärr är det lättare att lära sig hat och misstro, men om man tagit sig så långt så kanske man kan gå vidare och lära sig se sitt hat och sin misstro för vad det är. Rädsla för det okända. Rädsla för det som vi inte visste fanns när vi växte upp.

Så ser ni  Sverigedemokrater, bli inte arga. Ge dem en kram och säg att de inte behöver vara rädda längre.

Och återigen står världen lite fattigare.

Harvey Pekar - American Splendor

Jag förstår att det finns en poäng med att lagstifta om användande av allt ifrån cykelhjälmar till bilbälten till droger. Egentligen vill jag inte att man ska lagstifta om detta, för jag tycker att det ska vara upp till individen att bestämma huruvida den vill offra livet i utbyte mot en dag utan hjälmfrilla. Men samtidigt är vi ett korkat släkte och dessutom kostar vår dumhet samhället ofantliga mängder pengar i form av sjukvård och polisinsatser. Så att förhindra dessa onödiga utgifter kan vara en bra idé. Och det finns även något vackert i att vilja att människor ska överleva. Även om det kanske oftare är den ekonomiska vinningen som driver igenom denna typ av lagstiftning.

Att ge rena sprutor till narkomaner för att slippa en spridning av HIV, Hepatit och annat mysigt är ett annat sätt att spara pengar men som jag tycker framförallt vittnar om att det finns en godhet i samhället. Du må vara en belastning för samhället rent ekonomiskt och kanske även på andra sätt, men vi vill inte att du ska dö. Det kanske inte är världens största gest, men vi tycker om även dig.

Men sen finns det de där andra idiotierna där det ibland är svårt att låta bli att tycka att de ska få löpa linan ut. När gäng av olika slag bestämmer tid på en avlägsen plats för att göra upp finns det en del av mig som vill att polisen inte ska ingripa utan snarare slå en järnring runt bråket och inte släppa ut en enda förrän en sida vunnit eller de alla slagit ihjäl varandra. Men i dessa gäng finns söner och döttrar, systrar och bröder, morsor och farsor och i en lägenhet eller ett hus nånstans finns nån som vill att de ska komma hem igen. Levande. Om vi alla andra kan göra vårt bästa för att visa att vi tycker om även bråkstakarna, så kanske de ser att det finns mer att få utanför än inuti gängen. Vi gillar inte det de gör, men vi tycker om dem, och om de slutar fåna sig så kommer vi att tycka om dem ännu mer.

Dock tar min humanism och empati tyvärr slut nånstans. Jag önskar att jag vore en bättre människa, men precis som de flesta andra har jag en gräns som tyvärr också passeras med jämna mellanrum. Jag hoppas varje gång en tjur springer ut på en arena mot en matador att matadoren ska förlora. Att tjuren ska göra slut på matadoren åtminstone varannan gång, så att man kanske kan få ett slut på de där fånerierna.

I Pamplona är tjurrusningarna i full gång. Och jag hoppas att varenda djävla deltagare stångas till döds en gång för alla. Inklusive de som springer bakom och driver på tjurarna. Jag vill se en total massaker och horder med tjurar som lugnt står lungt och tittar omkring sig bland liken, betandes lite gräs som växt fram ur asfalten.

Din systerson säger att han aldrig hört talas om militärdemokratier, bara militärdiktaturer.

Det provocerar mig när den svenska försvarsmakten går ut i en marknadsföringskampanj och för en pseudodiskussion med resten av samhället. För det är ingen diskussion. Tro inget annat. En diskussion involverar minst två parter där båda har en god möjlighet att bemöta den andras argument. Att spy ur sig ett fördelaktigt argument och sen hänvisa till ett egetkomponerat åsiktstest på sin hemsida är mest ett exempel på hur mycket intelligens som existerar inom försvaret. Men det kanske är som så ofta påpekas i amerikanska militärfilmer; de ska inte tänka, de ska följa order. Så vi kanske ser ett trendbrott; de ska tänka. Men eftersom det kan kännas lite ovant så kan det ju vara bra om de först får börja med att öva på att ha lite åsikter. Oemotsagda förstås. De är ju som sagt nybörjare på det här.

Det gamla argumentet om att det är militären som värnar om demokratin används förstås. Det är svårt att säga emot. Vi har ett försvar och vi har en demokrati, så kanske det hänger ihop. Det kanske inte gör det. Mig veterligen har ingen demokrati försökt att existera utan ett försvar. Men i vilket fall som helst så ska de inte komma närmre demokratin än att de kan dö för den. När de börjar rota i själva demokratibegreppet blir det lite för svårt. Att med militära medel införa demokrati brukar funka sådär. Och som sagt, se första raden på inlägget.

De nya argumenten är bland annat att man har fler uppgifter än att bara vara militärer. Man har även som uppgift att rädda civila liv i tider då det inte råder krig. Utan försvaret skulle vi alla dö i båtolyckor, snöstormar eller drunkna i våra källare under vårfloden. Och det är sant. De fyller en samhällsbärande uppgift även i fredstid. Men det betyder inte att man måste vara soldat för att finnas till hands under diverse större och mindre katastrofer. Att klara av att rädda liv behöver man inte vara soldat för. Man behöver inte lära sig att skjuta ihjäl andra och plocka isär en automatkarbin för att vara oumbärlig vid katastrofer. Den uppgiften skulle en grupp hängivna civila klara av också. Brandkår, polis och ambulanspersonal klarar redan det mesta. Och när en uppgift blir dem övermäktig skulle en grupp utbildade civila kunna kallas in också. Vi har hjälp av försvaret vid "civila katastrofer", men det betyder inte att det måste vara just försvaret som utför den uppgiften.

Avslutningsvis blir det extra svårt att ta dessa självutnämnda demokratins korsriddare på allvar då man ser dem marknadsföra sig på Centralstationen i Stockholm. De vanliga demokratiargumenten sitter tryckta på affischer och rullar på tv-skärmar, men på en tv-skärm rullar bilder av en annan karaktär. Där visas alla vapen som försvaret använder. I alla fall de som kan användas för en person. Titta så många häftiga vapen du kan få använda. Titta så många häftiga vapen att skjuta ihjäl människor med när du skyddar demokratin. Eller försöker införa den i ett land som borde veta bättre.

Det verkar som att jag hade det som krävdes för att ha en åsikt. Och mina åsikter kan bemötas i kommentarsfältet.

Idag ska jag till Ullared. Och inte bara Ullared, jag ska till GeKås. Lillebrors fästmö ställde frågan och jag kunde inte riktigt låta bli att tacka ja. Risken att jag ska tycka att det är fruktansvärt och förlora ännu mer tilltro till mänskligheten är överhängande, men samtidigt så finns det ju en poäng med att ge sig in i allt man har fördomar om. Det blir en liten beteendevetenskaplig studie. Av de andra som är där och av mig själv. Eller en safari. Spännande är det i alla fall.

Sen så skulle jag behöva en ny väska också.

Den här bloggen ligger lite nere just nu kan man nog lugnt säga, men jag är inte på långa vägar redo att skiljas från den. Jag kommer att ta tag i den. Problemet med att gå så länge utan att skriva av sig är att det är så förbannat mycket som slåss om utrymmet och det bästa är nog kanske helt enkelt att be de sakerna dra åt helvete och sedan börja om med det senaste hatobjektet eller gnällföremålet.

Om jag inte hinner blogga under veckan, så är tänker jag gnälla lite på kungabröllopet. Inte själva företeelsen. De får väl gifta sig om de vill. Det skiter jag fullständigt i. Men tydligen får jag inte tycka det för jag ska vara så förbannat för detta spektakel. Frågan tycks aldrig vara om rapporteringen kring bröllopet är för ensidig och det framstår som att chefredaktörer riket runt tävlar i att slicka blåblodig stjärt utan det handlar helt enkelt om huruvida det rapporteras för mycket eller för lite.

Det är inte underligt att stödet för republik har ökat. Så egentligen kanske jag borde tacka den okritiskt lagda journalistkåren.

Det är svårt det där. Men ett är säkert i alla fall. Jag lämnar Stockholm åt idioterna i helgen. Sabba inte för mycket medan jag är borta bara.