Att komma tillbaks känns svårare än jag hade trott. Det är med viss motvilja, men med någon sorts tilldragande känsla som jag återigen befinner mig på en dejtingsajt. Men det känns som att något hänt sedan jag var där för ett halvår sedan. Människor blir mer och mer lika varandra.

Kanske är det som så att de som faktiskt kändes unika hittade någon -- på sajten eller på annat sätt -- och kvar lämnas de som som inte hittar någon och det kanske finns gemensamma nämnare hos de personerna. Risken finns ju också att jag uppvisar de ointressanta gemensamma nämnarna vad gäller det manliga könet. Jag är trots allt tillbaks där och få verkar vara intresserade av att prata med mig. Det kan ha med dem att göra och det kan ha med mig att göra. Det kan ha att göra med att de som jag tidigare fann riktigt intressanta inte finns där längre. Och de i sin tur kanske tyckte att jag var lite intressant.

Jag tycks ju ha stora svårigheter att inte analysera, reflektera och dra slutsatser utifrån det jag iakttar och upplever. Och banne mig om det som tidigare sagt inte är som så att människorna blir mer lika varandra. Alla är unika på samma sätt. Alla vill ha äventyr och alla vill ta det lungt. Alla vill festa och alla vill ha en lugn hemmakväll. Alla tycker om att resa. Precis som alla andra.

Så vi får se hur länge jag blir kvar. Det känns i ärlighetens namn lite olustigt. Dock bör det påpekas att det fortfarande finns en del intressanta människor där, men jag tycker nog att de blivit färre.

Ibland funderar man vad fan man utsätter sina elever för. Efter att ha vaktat dem i fyra timmar på ett nationellt prov var jag helt slut och tanken på att övervaka ytterligare provsituationer den dagen fick det att vända sig i magen. Så det var synd om mig tyckte jag. Men kanske inte lika mycket som de elever som faktiskt skrev provet under fyra timmar och sen gick vidare till andra lektioner. Det finns gånger då de är små stålmän och -kvinnor. Stålpersoner. Och allt gnäll från mig och mina kollegor till trots så är flera av dem riktigt beundransvärda människor. Det är bara synd att de så ofta hamnar i skymundan av skitungarna. De som inte kan ta hand om sig själva trots att de är arton år gamla och de som fortfarande tror att de är de enda som existerar i världen och att alla andra enbart är statister i deras universum. Jag ska bli en bättre lärare genom att skita mer i de som skiter i att ta eget ansvar och lyfta de som hjälper till att lyfta.

Livet i övrigt tickar på trots en del stora förändringar, men det verkar vara hanterbart och gitarrens former får finna sig i att bli smekta lite hårdare och oftare. Efter att ha spelat i över ett år så börjar jag känna mig rätt bra. Det känns som att det i ungefär ett halvårs tid skett väldigt få framsteg jämfört med då jag började spela i januari förra året, men nu har det rasslat till lite. De förbannade barréackorden börjar sitta och låtar som jag spelat hellre än bra tidigare börjar banne mig låta bra.

Ett annat tecken på framsteg är att jag lyckats ta ut mina första två låtar utan hjälp av tabulatur och annat. Enbart låten och gitarren. Det var med stor stolthet som ackord till två Tiamat-låtar laddades upp på Ultimate-Guitar.com. Berömmet från min gitarrspelande lillasyster gjorde ju inte saken mindre njutningsbar. Det är verkligen en underbar ventil att få skapa. Även om man inte skapar egna verk, så skapar man ljud och man översätter musikens språk till ett bokstavsspråk. Det blir uppenbart att ett liv utan kultur med enbart arbete och konsumtion är ett väldigt tomt liv. Om det ens är ett liv.

Sedan fredag eftermiddag har Tiamats nya skiva gått i spelaren och denna kväll är inget undantag. Men för att inte lyssna sönder den så varvar jag med min nyinköpta Tiamat-DVD som gjordes innan nya skivan. Så det blir lite annan musik. Till de som vågar sig på lite tyngre musik, men även vacker och mörk musik kan jag bara säga åt er att skaffa Amanethes omgående. Om jag kunde göra mer än bara säga det till er skulle jag göra det. Men jag har inte tid att gå runt som ett Lucifers Vittne klädd i svart och knacka dörr med syfte att sprida evangeliet enligt Belsebub, Pan, Dionysos och Afrodite. Sen så är jag ju också en hängiven anhängare till Guds elfte bud enligt George Carlin:

"Keep thine religion to thyself!"

Nu smeker Amanitis mina högtalare. Dags att plocka fram gitarren igen.

Sleep tight, don't let the bedbugs bite...

Det gör ont när knoppar brister och det smärtar när gamla mästare faller från sin tron. Dario Argento har avslutat sin La Tre Madre-triologi med Mother of Tears och även om den första filmen, Suspiria, inte är någon av mina favoriter så är det ändå en okej film med oerhört vacker foto och mycket bra musik. Tyvärr kunde Mother of Tears inte erbjuda något överhuvudtaget. Idéer som på papperet säkert verkat bra lyckas inte realiseras och storyn spretar åt alla olika håll och så mycket ska klämmas in på 95 minuter att det blir som en sketchfilm. En splatter-Yrrol där man tyvärr kan hålla sig för skratt. En massa bröst, en omotiverad lesbisk scen och Argentos lätt oroväckande behov att visa sin dotter naken. Det var plågsamt att se. Kvar av den forne Argento finns bara en man med känsla för jobbiga dödsscener.

Dagen i övrigt har delat med sig av mycket trevligt. Rockabilly-butiken/caféet Sivletto på Söder var nog dagens höjdpunkt. Jag attraheras mer och mer av den mer skruvade och mörka delen av 50-talsestetiken. Den som blandats med punken, skräckfilmerna och tatueringskonsten och resulterat i psychobilly.

Imorgon drar Week of Hell igång. Eller rättare sagt, den vecka som kommer att leda till majhelvetet som drabbar gymnasielärare varje år. Ett helt gäng nationella prov ska genomföras och de innebär att ett helt gäng prov ska rättas också. Lägg till det uppsatser och annat smått och gott som ska bedömas. Kanske ska man kalla det Week of Purgatory, men det är egentligen inte heller rätt. Himlen finns inte med som en möjlighet efter denna skärseld.

Som tur är har jag gott sällskap. Tiamats efterlängtade Amanethes går varm i mina högtalare. Mycket talar för att den är årets bästa skiva. Tungt, snabbt, skränigt, lugnt, vackert, harmoniskt, men alltid förtrollande mörkt.

Kvällen drar sig mot sitt slut och natten gör sig redo att ta över. Jag tror jag möter den med penna i hand och matematiska formler på mitt papper. För de invigda; skönhet. För de utomstående; svartkonst.

Dags att sluta innan det här spårar ur.

Until the hellhounds sleep again.