Är det detta som är defintionen på evigt liv för en ateist? Att bärgas från den havsbotten man legat på sedan slutet av 1600-talet för att tillbringa ytterligare några livstider i en glasmonter till allmän beskådning. Ironin i det hela är väl att det finns fler som vet om denne dödes existens än min högst levande. Så vem av oss är det som egentligen existerar?

Han på bilden ovan ligger för observation på Vasamuséet. Jag har aldrig varit där förut och i ärlighetens nämn har ett museum om enbart en båt lockat särskilt mycket. Men jag hade fel. Det var mäktigt, informativt och handlade om mycket mer än bara det ingengörsmässiga snedsteg som båten var. Och så fick jag min skelettkvot uppfylld för helgen. Det får man fan inte på Astrid LIndgrens värld. Där får man inte mycket överhuvudtaget förutom att höra barn skrika över att stå i långa köer och föräldrar gråta över att spendera en betydande del av bostadsbidraget på pannkakor med sylt i nån sorts Madicken-miljö. Jag har upplevt det.

Anledningen till besöket på Vasamuséet var, som det brukar vara för oss som bor i hufvudstaden, besök av vänner utifrån. Det hela ledde till en mycket angenäm lördag där förutom Vasamuséet även mindre skivbutiker och musikinstrumentaffärer besöktes. Den sena eftermiddagen och kvällen spenderades på Söder med mat och olika sorters öl på olika sorters pubar. Ett leverne som kostar lite pengar, men som ger en hel del tillbaks. På grund av tinnitus (inte hos mig) kunde vi tyvärr inte gå och rocka av oss lite, men det gjorde inte så förbannat mycket utan åldern tog ut sin rätt och vi rasade i säng strax efter midnatt.

Så nu sitter man här en varm söndag och kanske egentligen borde ta sig ut, men mest egentligen borde man ta tag i en del arbete och det känns som att det kan gå. Bara inte just nu.