Du dök oväntat upp på avslutningen. På huvudet hade du inte ditt hår, men ditt ansikte hade ditt leende. Du skulle komma tillbaks till hösten och du ville ha mig som lärare.

Under sommaren blev du sämre och till hösten kom du inte tillbaks. Jag träffade dig aldrig mer, men nånting sa mig att ditt ansikte fortfarande hade ditt leende. Du ville komma förbi och träffa några av oss.

Under hösten blev du sämre och kunde inte komma förbi och träffa några av oss. Men du fick komma hem och även om skälen till det var de sämsta tänkbara så måste det också ha varit det bästa tänkbara.

När hösten tog slut och vintern började dök då och då mer information upp om dig och varje gång fruktade jag att det var information om det värsta. Efter varje gång var gråten inte långt borta, men omständigheterna gjorde det svårt att släppa fram det.

När vintern kommit och julen tagit slut så kom till sist dagen. Jag var hemma hos en god vän när jag fick meddelandet och försökte prata om dig, men det var så svårt att göra det utan att det gjorde för ont.

Under gårdagen och dagen har det kommit och gått. Det är ibland som att det inte hänt överhuvudtaget och ibland har det verkligen hänt.

Och det har hänt. Sov så gott, kära du.

En del tankar dök upp idag på en studiedag med Skolverket angående den nya gymnasieskolan som ska komma igång nästa läsår. Rent generellt handlar de i mångt och mycket om ifall jag egentligen vill vara lärare. Eller rättare sagt, jag vill var lärare enligt min definition av yrket som innebär att jag ges tid att utveckla mina lektioner, utveckla mina kunskaper, undervisa mina elever och följa upp min undervisning och försöka förbättra. Jag vill vara en gymnasielärare som får eleverna att ta ökat eget ansvar så att när de ska på första arbetsintervjun eller in på högskolan slipper ha med sig mamma eller pappa respektive kan klara av att själva ringa eller på annat sätt själva ta reda på när terminen börjar. Jag inbillar mig själv att att min roll är att förbereda eleverna för vuxenlivet.

Och i grund och botten tycker jag att man från de flesta håll håller med mig. I teorin. För i teorin är mitt uppdrag att förbereda mina elever för högskolestudier med allt vad det innebär av kritiskt tänkande, problemlösningsförmåga och kanske framförallt vikten av att kunna ta eget ansvar. Det fick jag höra idag från Skolverket dessutom. Men det var inte det enda jag fick höra.

Jag ska dessutom fokusera mycket av mitt arbete på att hålla ryggen fri. Och ofta kan det låta som att det egentligen är det viktiga. Man förutsätter att undervisningen sköts och nämner inte så mycket om det, men det där med att hålla ryggen fri är oerhört viktigt. Det handlar ur min synvinkel om att vi måste lägga ner tid på att förebygga och motkämpa det ständigt överhängande hotet att någon stor eller liten aspekt av undervisningen eller något annat som rör skolan ifrågasätts det allra minsta. För då ligger det tydligen på mig att bevisa min oskuld inför nitiska jurister och ilskna föräldrar som tycker att det är skolans ansvar att se till så att de inte skiter i sina barn. Att de ligger på de anklagande att bevisa min skuld, såsom brukar vara praxis, verkar vara ett helt barockt antagande.

Så därför måste jag anteckna. Jag måste rapportera. Jag måste få underskrifter. Jag måste ha allt skriftligt. Jag måste följa upp och se så att jag fullföljt min del av en elevåtgärd. Gör jag inte det ligger jag risigt till. Att eleven inte fullföljt sin del av åtgärden belastar inte honom eller henne nämvärt. Jag måste helt enkelt administrera. Och administrera som fan. För att tydligen föreligger alltid ett hot om varning eller en risk att någon blir missnöjd med mig eller skolan och sprider det vidare och i vår marknadsekonomiska vardag innebär det dålig PR och dålig PR innebär färre sökande och färre sökande innebär mindre pengar för elever är små pengapåsar. Det är därför man kan se vuxna personer stå i pimpade montrar och rycka i barn på gymnasiemässor.

Och av den anledningen blir ett kanske egentligen hanterbart missnöje en total katastrof som genast måste rättas till och med rättas till menas att skolan genast gör om och gör rätt för att undvika vidare konflikt. För även om man har rätt så är en pågående konflikt också dålig PR och det vet vi ju vid det här laget vad det innebär.

Missförstå mig rätt, jag tycker att elever och föräldrar ska ha all rätt i världen att ifrågasätta min undervisning. Vad jag vill är att jag ska ha exakt samma rätt att ifrågasätta dem. Och visst man kan dra paralleller till läkaryrket som också kanske jobbar under en rädsla att bli anmäld. Men inom sjukvården finns en klar vana vid att utreda om misstag begåtts. Dessutom ska vi lärare undvika att sätta oss på samma höga piedestal som läkare. En läkares misstag kan leda till fysiskt och psykiskt lidande eller dödsfall. En gymnasielärares misstag kan i de flesta fall rättas till rätt enkelt på till exempel Komvux eller genom att tenta av kursen på en annan skola och även om det innebär mer studier och kanske en väntan på högskolestudier maximalt ett år, så är alla uttalanden i stil med att man förstört en persons liv en kollossal överdrift. Och det handlar egentligen mest om att bevisbördan ligger på mig. Att jag är skyldig tills motsatsen bevisats. Av mig.

I min och skolans strävan att alltid hålla ryggen fri uppstår ett problem. Om man undervisar heltid redan och läggs på mer administrativt, vad ska man ta den tiden av? Det är en rätt enkel fråga att besvara. Den tas av min undervisning. Så hotet från om ifrågasättande av min undervisning och annat leder till att min undervisning blir sämre och kanske i sin tur förtjänas mer att ifrågasättas. Om den ifrågasätts måste jag lägga mer tid på att bestrida det och den tar jag från min undervisning som blir ännu mer förtjänt av att ifrågasättas. Och så vidare.

Den stora konflikten i det här för eleven blir att den elev som så det förbannat högtravande pratas om som någon som ska förberedas för ansvaret inom vuxenlivet och inom högskolestudier i realiteten kanske knappt är redo för ansvaret inom gymnasiet när det är dags för studenten. För det är troligare att alla paragrafryttare anser att jag brustit i mitt ansvar som lärare än att eleven har det, vilket leder till ett grundskoleliknande curlande för att inte få skit.

Och detta är inte ett problem verkar det som.

You know you want to watch. Well, no one is going to stop you. After all, this is your death. What kind of person would deprive you of such a final request? Not me, that's for sure and since I am the pulling this whole death thing off, I guess in a way you are lucky. And perhaps even grateful. No, fuck "perhaps." You should be grateful.

Let's face it. There are so many weirdos out there. People who just kill randomly and for no apparent reason apart from "the voices" telling them to. Too damn scared to take any responsibility. If they are caught they plead insanity, fake a mental condition and try to escape what they in all actuality deserve.

But that's not me. No sir, I am fully aware of what I am doing. Ain't no voices telling me to do bad things or an evil mother who screwed up my upbringing. Hell, I have been one of the most privileged people on the planet. Once I discovered the art -- and let's face it; the amusement -- of killing I have been given every possible type of support from my folks.

Man, I remember the first one. The gardener. Apparently mom wasn't too happy with what he had done to her award-winning roses and mom, always the efficient one, put two and two together and fifteen minutes later I had the gardener tied up in my special room in the basement. I realised later that the whole thing was a bit messy, but it was the first time I had ever done anything harmful to another person, let alone strangled someone. My mom was proud though. She even videotaped the whole thing and showed to dad when he came home from the office. Oh man, that video has been shown so many times at home and to victims that the tape in the cassette has almost deteriorated. I would show it to you but I have to hurry up and finish here.

You can however trust that even though I am in a hurry, it will not be sloppy. You are tied up hard enough to be unable to move or flinch and over the years I have become quite the expert, I dare say. And that's another thing you should be grateful for. You will be easily identifiable by your family, there will be no gore or anything like that. You will not shit yourself or piss your pants. I am that good.

I know what you're thinking; "What a fucking showoff..." but it is the truth. As long as I don't want a mess there won't be a mess. And look around you, this is expensive furniture. I have not had the time to wrap it in plastic and besides, the messier it is the louder it is. Even if I do not fear to take responsibility for my actions I would like to keep doing them at least for a few more years.

So, here it is; you will be facing that mirror over there. As you can see there's a camera rigged just beside it. What do you think of it? I got yesterday from mom. She said that digital is the way to go now. This one is apparently supposed to be able to shoot in high definition, but I haven't got around to figuring out how to use that. Just so you know, it's nothing personal.

In fact, I actually kind of like you. There is something special about you that I can't seem to put my finger on. Maybe it is how you seem to have given up all hope which makes it seem as if anything that isn't a painful, messy end to your life is a godsend. Or maybe you have realised that your death will not be some random act of insanity, but at least somewhat planned and well-executed. Excuse the pun.

Either way, I am in a hurry, just like I said. I'm in town for just a few days and my plane leaves in a couple of hours. I rarely get a chance to come back to where I grew up and when I do it's always only for a short period of time. However, my bags are packed and as soon as I'm done here I have a taxi waiting outside. I figured since mom gave me that beautiful camera, I feel obliged to give her something in return. And boy, was I glad when I ran into you at the tennis club.

So, here we are. Just you, me, the mirror and the camera. And the furniture mom and dad has put down here. Since I moved out, they keep my old basement room as some sort of storage space. Who can blame them? I know I can't.

Ah well, let's get this over with then, shall we?