En del tankar dök upp idag på en studiedag med Skolverket angående den nya gymnasieskolan som ska komma igång nästa läsår. Rent generellt handlar de i mångt och mycket om ifall jag egentligen vill vara lärare. Eller rättare sagt, jag vill var lärare enligt min definition av yrket som innebär att jag ges tid att utveckla mina lektioner, utveckla mina kunskaper, undervisa mina elever och följa upp min undervisning och försöka förbättra. Jag vill vara en gymnasielärare som får eleverna att ta ökat eget ansvar så att när de ska på första arbetsintervjun eller in på högskolan slipper ha med sig mamma eller pappa respektive kan klara av att själva ringa eller på annat sätt själva ta reda på när terminen börjar. Jag inbillar mig själv att att min roll är att förbereda eleverna för vuxenlivet.

Och i grund och botten tycker jag att man från de flesta håll håller med mig. I teorin. För i teorin är mitt uppdrag att förbereda mina elever för högskolestudier med allt vad det innebär av kritiskt tänkande, problemlösningsförmåga och kanske framförallt vikten av att kunna ta eget ansvar. Det fick jag höra idag från Skolverket dessutom. Men det var inte det enda jag fick höra.

Jag ska dessutom fokusera mycket av mitt arbete på att hålla ryggen fri. Och ofta kan det låta som att det egentligen är det viktiga. Man förutsätter att undervisningen sköts och nämner inte så mycket om det, men det där med att hålla ryggen fri är oerhört viktigt. Det handlar ur min synvinkel om att vi måste lägga ner tid på att förebygga och motkämpa det ständigt överhängande hotet att någon stor eller liten aspekt av undervisningen eller något annat som rör skolan ifrågasätts det allra minsta. För då ligger det tydligen på mig att bevisa min oskuld inför nitiska jurister och ilskna föräldrar som tycker att det är skolans ansvar att se till så att de inte skiter i sina barn. Att de ligger på de anklagande att bevisa min skuld, såsom brukar vara praxis, verkar vara ett helt barockt antagande.

Så därför måste jag anteckna. Jag måste rapportera. Jag måste få underskrifter. Jag måste ha allt skriftligt. Jag måste följa upp och se så att jag fullföljt min del av en elevåtgärd. Gör jag inte det ligger jag risigt till. Att eleven inte fullföljt sin del av åtgärden belastar inte honom eller henne nämvärt. Jag måste helt enkelt administrera. Och administrera som fan. För att tydligen föreligger alltid ett hot om varning eller en risk att någon blir missnöjd med mig eller skolan och sprider det vidare och i vår marknadsekonomiska vardag innebär det dålig PR och dålig PR innebär färre sökande och färre sökande innebär mindre pengar för elever är små pengapåsar. Det är därför man kan se vuxna personer stå i pimpade montrar och rycka i barn på gymnasiemässor.

Och av den anledningen blir ett kanske egentligen hanterbart missnöje en total katastrof som genast måste rättas till och med rättas till menas att skolan genast gör om och gör rätt för att undvika vidare konflikt. För även om man har rätt så är en pågående konflikt också dålig PR och det vet vi ju vid det här laget vad det innebär.

Missförstå mig rätt, jag tycker att elever och föräldrar ska ha all rätt i världen att ifrågasätta min undervisning. Vad jag vill är att jag ska ha exakt samma rätt att ifrågasätta dem. Och visst man kan dra paralleller till läkaryrket som också kanske jobbar under en rädsla att bli anmäld. Men inom sjukvården finns en klar vana vid att utreda om misstag begåtts. Dessutom ska vi lärare undvika att sätta oss på samma höga piedestal som läkare. En läkares misstag kan leda till fysiskt och psykiskt lidande eller dödsfall. En gymnasielärares misstag kan i de flesta fall rättas till rätt enkelt på till exempel Komvux eller genom att tenta av kursen på en annan skola och även om det innebär mer studier och kanske en väntan på högskolestudier maximalt ett år, så är alla uttalanden i stil med att man förstört en persons liv en kollossal överdrift. Och det handlar egentligen mest om att bevisbördan ligger på mig. Att jag är skyldig tills motsatsen bevisats. Av mig.

I min och skolans strävan att alltid hålla ryggen fri uppstår ett problem. Om man undervisar heltid redan och läggs på mer administrativt, vad ska man ta den tiden av? Det är en rätt enkel fråga att besvara. Den tas av min undervisning. Så hotet från om ifrågasättande av min undervisning och annat leder till att min undervisning blir sämre och kanske i sin tur förtjänas mer att ifrågasättas. Om den ifrågasätts måste jag lägga mer tid på att bestrida det och den tar jag från min undervisning som blir ännu mer förtjänt av att ifrågasättas. Och så vidare.

Den stora konflikten i det här för eleven blir att den elev som så det förbannat högtravande pratas om som någon som ska förberedas för ansvaret inom vuxenlivet och inom högskolestudier i realiteten kanske knappt är redo för ansvaret inom gymnasiet när det är dags för studenten. För det är troligare att alla paragrafryttare anser att jag brustit i mitt ansvar som lärare än att eleven har det, vilket leder till ett grundskoleliknande curlande för att inte få skit.

Och detta är inte ett problem verkar det som.