Det är kväll och ute är det mörker. Det har varit det sen det var dag. Definitionen av dag och natt fungerar inte längre som den ska. Man säger att dagarna bli kortare, men jag jobbade till fem idag också. Precis som när dagarna var längre. Så allt är bara en brist på ljus och ingen övrig anpassning.

Man skulle kunna tro att bristen på ljus är något jag skulle uppskatta, men jag lämnar det åt gotikromantikerna. För all del, så älskar jag natten och det kan vara så vackert med en stjärnklar himmel. Men inte klockan fyra på eftermiddagen. Den instängda tillvaron på jobbet berövar mig på ljuset och hela min existens blir ett mörker. Från det att jag vaknar och kanariefågeln i mig är helt och fullt övertygad om att det är rätt att sova vidare för det är ju mörkt tills det att jag har varit på jobbet ett par timmar. Sen innan jag ska hem drar mörkret igång dagens och nattens föreställning igen. Kanariefågeln gör sig påmind, men har slagit sig samman med en fladdermus. Så kanariefågelns trötthet i mörkret och fladdermusens aktivitet i mörkret sliter båda i mig och tarvar min uppmärksamhet. Resultatet blir en nästintill vandrande zombie som aldrig tar sig i säng. Trots att varje cell i min kropp skriker efter sömn, så ger kroppen bara passivitet. Stirrandes in i en datorskärm eller halvt avliden på soffan glider tiden iväg och nu är det läggdags. Men disken skulle ju göras. Det stirras vidare. Nu är jag jättetrött. Ska nog gå och lägga mig. Men disken då? Mer stirrande. Kanske görs disken sent innan jag går och lägger mig. Eller så får den vänta. Samma sak med allting annat. Uppsatser läses med två rejäla skopor sand i vardera öga, musik spelar nånstans i bakgrunden och jag inser att det är min stereo och att jag mentalt befinner mig längre bort från den än de tre meter bort som faktiskt skiljer oss åt.

Jag borde verkligen gå och lägga mig.
Men jag ska bara ta tag i disken. Sen skulle jag ju laga lite mat också. Jobbet jag skulle göra får vänta tills imorgon eftermiddag.

Klockan är elva.
Dags att fortsätta med disken.

The world is a vampire...

Det finns så mycket jag vill. Det finns så mycket jag vill åstadkomma. Det finns så mycket jag skulle vilja förändra i världen. Men jag hinner j inte. Min tidigare nämnda konspirationsteori får mer och mer belägg för var dag som går; vårt samhälle ser till att vi har så mycket att göra för att ens kunna existera i det att det inte blir tid över till att förändra det. Det är som en medveten organism som kämpar för sin överlevnad. Inte genom att förse oss med mindre saker att göra som vi kan uppröras över utan det rakt motsatta. Mer av samhället. Få oss att gilla läget. Inse att det är bra nog som det är även om det finns miljoner saker som skulle kunna göras bättre.

Resistance is futile.

Detta inläggs titel låter onekligen som en pjäs med två tunga seriösa skådespelare på en mörk scen framför en minst lika seriös teaterpublik. Kanske borde man försöka skriva en pjäs, men inte idag. Idag har titeln med annat att göra.

På det stora hela tycker jag att journalister och andra i nån sorts bevakande maktposition gör sitt bästa för att sätta dit folk som förtjänar det och ibland även folk som jag kan tycka inte förtjänar det. De gör ibland sitt bästa så till den milda grad att de verkar ha bestämt sig på förhand för att en person ska avsättas. Speciellt om det är en kvinna som glömt redovisa inköpet för en Toblerone, kämpar med sin alkoholism aller anlitat svart städhjälp. Männen brukar klara sig undan bättre och det är väl nånstans där jag vill börja mitt egentliga inlägg. Vissa tycks få vandra genom livet utan att ifrågasättas, medan andra påminner om andhonor som frenetiskt gruppvåldtas av en flock andhannar med journalistuppbådet tätt kring sig vartän de behagar stiga ut från.

Inför valet i Danmark gick Dansk Folkeparti framåt, vilket i sig är en tragedi för alla som tror på människors lika värde oavsett om de befinner sig i det land de fötts i, det land de flytt till eller det land de helt enkelt vill befinna sig i. Men det som upprör mest är att de inte ifrågasätts mer, att deras smutsiga kampanjer inte lyfts fram i ljuset och visar dem för vad de i själva verket är.

En av de valaffischer som sattes upp visade en fullsatt moské med bedjande muslimer och texten påpekade att såhär ser det ut i Sverige för att de inte har någon Pia Kjærsgaard som visar var skåpet ska stå.

Och det är i och för sig sant. Sådär kan det faktiskt få se ut i Sverige just tack vare att vi inte har någon rågblond dansk arier som är livrädd för att det nationella arvet och identiteten ska hotas av mångkultur. Men jag tror inte att det var det positiva i att vi slipper Pia Kjærsgaard som affischen syftade på.

Vad som förvånar mig är hur detta kan få tillåtas gå förhållandevis obemärkt förbi Sverige och kanske till och med i Danmark. För det blev ju i alla fall inte tillräckligt rabalder för att nyheten skulle sprida sig till Sverige annat än i nån liten notis på DN:s kultursidor.

I Sverige har vi bland annat Sverigedemokraterna som går rätt mycket framåt i södra Sverige, vilket onekligen leder till en del tankar om samhällsklimatet på den breddgraden. De ifrågasätts väldigt sällan vilket verkar vara en medveten strategi. De ska tigas ihjäl. Men de dör ju inte utan blir bara mer och mer populära. Så kanske är det bättre att visa upp dem i ljuset och lita på att de flesta människorna är intelligenta nog för att se vad det egentligen är de röstar på.

Det kan kännas som ett ofantligt och kanske upprörande hopp att ta sig från Dansk Folkeparti via Sverigedemokraterna och landa i de svenska Kristdemokraterna, men detta inlägg handlar egenligen inte om främlingsfientlighet utan om oviljan från bland annat media att bemöta hycklande och demokratifientliga åsikter.

Inför det senaste valet framgick det med all tydlighet att Kristdemokraterna inte ville ge homosexuella par samma rättigheter som heterosexuella par. Självklart var de helt främmande inför att heterosexuella par inte nödvändigtvis är så förbannat bra som man ståndfast inbillar sig då man romantiserar tanken på kärnfamiljen och höjer den till skyarna.

I min postlåda inför just valet damp det ner en broschyr från KD som stolt kungör hur partiet kämpar för människors lika värde och rättigheter. Med deras utspel i media under den tiden så var det inte utan att det faktiskt vände sig i magen på mig. Och inte blev det bättre då det blev plågsamt tydligt att partiet skulle kunna gå till val förhållandes oifrågasatta.

Tycker journalister att det är för lätt att ställa vissa makthavare mot väggen så de låter bli? Eller har samma makthavare någon hållhake på journalisterna? Ju fler gånger jag upplever att det är så, desto mer konspirationsteorier dyker upp i huvudet.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Göran Hägglund. Han leder ett parti som är beroende av anhängare från två läger. Dels människor som i sig är rätt sekulariserade men tycker att etikfrågor är oerhört viktiga. Dessa sekulariserade människors relativt icke-konservativa (observera "relativt") inställning till samhällsfrågor ska tillfredsställas samtidigt som en stor grupp religiösa väljare också ska hållas nöjda. Då kanske det behövs två budskap. Ett om människors lika värde och ett om gamla förlegade värderingar som inte har något att göra i ett öppet demokratiskt samhälle där kyrkan är skild från staten.