There's something rotten in the state of Denmark
Det verkar som att jag bygger bo alternativt förbereder för att bygga bo. Jag har klippt mig och skaffat ett jobb. Eller rättare sagt, jag har rakat av allt hår och äntligen gjort klar min examen. Min lägenhet med möbler jag ägt sen jag flyttade hemifrån börjar kännas för liten och påminner mig mer om en studentlya än min lägenhet. Så möblerna håller på att bytas ut. Ett datorbord jag ägt sedan jag var sexton har bytts ut mot ett mer funktionellt skrivbord. Kontorsstolen som jag införskaffade när jag flyttade hemifrån har gått samma öde till mötes och istället för en sunkig orange tingest rullar nu en svart skönhet obehindrat fram över parketten.
Dessutom går jag i tankar jag aldrig haft förut. Jag ska nog köpa en bostadsrätt. Inte för att jag vill ha en bostadsrätt utan för att jag vill ha någonstans att bo som inte är en etta. Och att få tag på en att hyra är ju nästintill omöjligt, så då blir det väl att köpa då. Skuldsätta sig och allt annat sånt där som hör vuxenlivet till.
Tidigare har jag alltid lyckats bortförklara sambandet utvecklingsbehov och trettioårsdag, men som sagt, nu börjar det bli svårare. Idag har jag, efter att ha haft det som ett bombnedslag på mitt skrivbord på jobbet, tagit mig i kragen och pratat med vår vaktmästare. Mitt problem löstes med hjälp av en ny bokhylla. Som jag egentligen behövt sen jag anställdes för fyra år sedan. Men nu tycker jag tydligen mer än någonsin att det behövs ordning på torpet.
Det här är konstigt. Vad händer med mig?
Nu ska jag snart hem och städa inför ett möte med mina scoutledarkollegor. Och kanske baka en blåbärskaka. Vilket har inget att göra med min nya ålder. Fråga vem som helst som känner mig.
Hej hopp, gummisnopp! (i nåt tafatt försök att visa att barnasinnet finns kvar)
Is there anybody in there?
Is there anybody out there?
Hallojsan!
Jag är glad tjej som tycker att det bästa i livet är att resa. Det här med miljö är viktigt, men om det står mellan minskade onödiga utsläpp och en överexploaterad strand i en charterhåla i Thailand så vet jag vad jag väljer. ;) *L*
Det bästa jag vet är att träna och umgås med mina vänner. Jag har ett årskort på SATS (inte Friskis & Svettis, man är väl ingen tant heller) och tränar så ofta jag hinner med. Annars fikar jag gärna länge med mina väninnor.
Jag trivs jättebra på mitt jobb inom mode och design. Det är viktigt att få utvecklas och här på kemtvätten får jag verkligen chans att göra det. Mysiga hemmakvällar med ett glas rosé är det bästa som finns tills en ny dryck blir populär, men jag kan gärna gå ut och dansa som en 20-åring. Jag vet att jag borde vara vuxen nu, men det är jag inte för jag äger ingen kombi. Men nu har jag tröttnat på att bli raggad på på krogen.
Därför tänkte jag nu testa det här med nätdejting och sitter och väntar på er här killar! Kom och charma mig! *L*
Men jag har några krav.
Jag är 1.71 och går ofta i klackar. Du måste vara längre så mina väninnor inte skrattar åt oss.
Du tycker om att klä dig snyggt och rent. En snygg skjorta och ett par jeans kommer man långt med. Jag hjälper dig gärna att plocka ut en snygg dyr skjorta som du kan ha så du försvinner i mängden.
Du måste ha humor. Det har jag. Jag är jätterolig. Mina väninnor skrattar ofta åt mig och säger att jag är så galen, nästan precis som Robert Gustafsson när han är på Skansen.
Du vet vad du vill i livet och precis som jag har du skinn på näsan. Det är viktigt att du är karriärsinriktad så jag kan få skryta om vilken bra kille jag har nästa gång jag tar en latte med mina vänner.
Du tar hand om dig själv. Vi måste se bra och vältränade ut för då ser alla redan på håll hur framgångsrika vi är.
Minst en gång om året vill jag ut och resa. Då åker vi till olika ställen och gör samma saker som vi alltid gör; dricker paraplydrinkar på en strand och prutar ner priset på fula souvenirer till exploateringsnivå.
Finns du där ute?
Jag sitter här tålmodigt och väntar. Jag är en gammaldags tjej som är totalt passiv och väntar på att killen ska ta initiativ. Men glöm inte att jag har skinn på näsan. *L*
Så kom igen nu killar! Charma mig! ;)
*P*
-------------------
STOPPA BARNPORREN PÅ INTERNET!
OM DU SER NÅGOT SÅ ANMÄL DET TILL
www.rb.se/...
DETTA BORDE ALLA HA PÅ SIN SIDA EFTERSOM
MÄNNISKOR OFTA GLÖMMER ATT ANMÄLA
BARNPORR DÅ DE SER DET.
Allt om mat
En kollega till mig är rätt upprörd över det så kallade matfusket, det vill säga att producenterna tillsätter ingredienser som inte klassas som naturliga råvaror i det som vi sen ska kalla mat. Det som diskuterades mest var vanillinet, det som man tillsätter i varor som ska smaka vanilj men inte innehålla det. Tydligen så utvinns det ur gran, men nu verkar det forskas på huruvida man kan extrahera vanillinet ur avföring. Det kanske låter motbjudande, men ur ett perspektiv som inte är etiskt så kan jag tycka att det inte gör något och kan rent utav vara bättre än att utvinna det ur ett levande trädslag.
För oavsett vad man utvinner ett ämne ur så kommer inte ursprunget med i vår mat. Vi kommer inte att få bajs i vaniljglassen, lika lite som vi fått grankottar i den. Vanillinet extraheras av ett annat företag som sen säljer enbart vanillinet till glasstilverkaren. För egen del är det intressanta i diskussionen företagens strävan efter att ersätta så många naturliga råvaror som möjligt med "onaturliga" (de existerar ju, så egentligen är väl de också naturliga). Att uppnå den balans där man kan tillverka en produkt så billigt som möjligt och få så många som möjligt att köpa den. Här kan man förstås ondgöra sig över företagens vilseledande av allmänheten som faktiskt existerar. Men även vi konsumenter har en del i det hela.
När många av oss går och handlar (undertecknad inkluderad) så innan vi kommit in i butiken kanske vi tänker nåt i stil med att vi ska plocka på oss krav-, rättvise- och miljömärkt. Med mycket fibrer. Men väl där inne blandar ett annat tänk sig i. Vi möts av skyltar med extrapriser, vi ser att en typ av vaniljglass är billigare än de andra och helt plötsligt tampas våra goda tankar med plånboken. Och många av oss går hem med billiga varor med olika tillsatser. Ibland ovetandes. Ibland vetandes. Ofta blundande.
Många av våra tillsatser har kommit till under en era då det mesta som vetenskapen kunde framställa på alternativ eller syntetisk väg sågs som något positivt för mänskligheten och skulle leda till att vi aldrig fick slut på marsansås. Så däreför kanske det inte är så konstigt att de existerar som rätt naturliga i vår tillvaro. Vi har växt upp med dem. Men nya tillsatser skapas också hela tiden och används inom det mesta vi konsumerar. De flesta av de tillsatserna hamnar i vår mat utan att vi vet om det, men vi har också ett eget ansvar som konsumenter. Tyvärr, för företagen har inte vår hälsa som högsta prioritet och makthavarna är till olika grad beroende av företagen för att behålla makten.
Vi kanske helt enkelt måste bli lite smartare. Och inse att om en vara är för billig för att vara sann, så är den troligtvis inte det heller.
Smaklig måltid.
Back on track
Ryssland verkar lida av samma mindervärdeskomplex som fransoserna visade prov på för några år sedan då de bara var tvungna att testa sina kärnvapen på nån stackars atoll i Söderhavet. Problemet denna gång är att Rysslands mindervärdeskomplex kan få värre konsekvenser än Frankrikes upplevda tillkortakommanden.
Som vanligt sker allt på en nivå som skulle få en sjuåring generad. Sandlåderetoriken går ut på att bete sig som småbarn och om nån trampar in på min sida så får jag slå den personen. Sen så är det väldigt viktig att flexa sina muskler jämt och ständigt då en uppenbart svag nation omedelbart blir en störres mobbingoffer. Ett litet Georgien har ingen chans mot ett gigantiskt Ryssland som visserligen är försvagat av usel ekonomi under de senaste decenniet, men som ändå aldrig kommer att bli mindre än Georgien som för övrigt inte har det så förbannat gott ställt själv. Så minsta förevändning så skickas "fredsbevarande" styrkor för att bomba och plundra. Ett hån mot allt vad fred heter.
Men Ryssland är inte ensamt om att ständigt känna ett behov av att visa sina muskler. Det där landet i väst gör sitt bästa för att se ut som en belgisk blå. Polen går med på att USA får sätta upp ett missilförsvar och det är lite för nära Ryssland för att de inte ska känna sig tvungna att slänga ur sig steroidstinna grymtningar om kärnvapenbestyckade krigsfartyg i Östersjön. Och så kommer det att eskalera så länge som två av de största staterna leds av makthungriga idioter, båda lika kåta på att bli den största mobbaren i världen.
Själva sitter vi här, inte ens tjugo år efter kallt krig, terrorbalans och stora militärpakter.
Och funderar på om de lärt sig nåt överhuvudtaget.
Går det att hoppas på en världsomfattande revolution?
Äntligen!
Den amerikanska delstaten Texas -- som gett oss underhållning i form av två presidenter Bush och avrättningar av mentalt handikappade -- har äntligen gett lärare tillåtelse att bära handeldvapen i skolan. Förutsatt att man har vapenlicens och skolans tillåtelse förstås. Det är viktigt med säkerheten.
Jag har alltid sagt sen det började bli populärt med skolskjutningar att om det är något eleverna borde vara rädda för så är det att lärarna tar med sig vapen till skolan och gör rent hus på en stökig lektion där ingen gjort läxan och läraren för tionde gången den veckan kallas hora. Och nu får ju lärarna dessutom chansen att bli hjältar om nån elev tar med sig vapen till skolan. Minsta lilla leksakspistol eller föremål som liknar ett vapen borde räcka för att åberopa självförsvar när åtta lärare skjuter en tonåring i småbitar ute i korridoren under lunchrasten.
Det är inte en dag för tidigt.
Struliga elever; be afraid, be very afraid.
Electrohead
Det är fredagkväll och den består av tvätt, disk, mikromat och troligtvis ett fånstirrande in i nån typ av skärm. en salivsträng kommer nog att vara synlig och kvällens spänningsmoment blir väl att se om den når ända ner till golvet innan den går av. Det är inte hela världen om det misslyckas. Får nog en ny chans nästa fredag.
Det har visserligen varit en rätt bra vecka. Jag har nått en ny nivå i livet. Siffermässigt alltså. Jag kan nu titulera mig trettioåring. Men i övrigt verkar inte så mycket ha ändrats. Inte inom mig i alla fall. Jag skuttar fram i korridorerna fortfarande när andan faller på och tycker fortfarande att det är kul med tecknad film (eller "animerad film" nu när jag är trettio).
På utsidan har jag väl genomgått min största förändring på flera år. Jag kan inte headbanga längre. Fast jag betvivlar att det kommer att hindra mig från att försöka. Tydligen så har jag en fin skallform enligt mina vänner/kollegor/rasbiologer så det är väl bra antar jag. Jag trivs i alla fall såhär också. Nu kanske mina polisonger kan få den uppmärksamhet jag nekat dem från och till under de senaste åren. Det kanske till och med får plats en liten tauering på nacken. Eller också inte. Vi får se. Först och främst ska mina revben smattras nästintill sönder och prydas med gråskalor.
Nu plingade mikrovågsugnen.
It's Friday and it's almost eight o'clock. Do You know where your 30-year-olds are?
This one ain't going anywhere.
In memoriam (över vad?)
Trettio år. Orkar inte se tillbaks på livet eller blicka framåt nu. Men bakåt har det varit bra och framåt tänker jag fan se till att det blir det även om folk och andra idioter kommer att försöka sätta olika käppar i hjulen för mig. Men många kommer också att finnas där för mig och hjälpa mig fram. Så det är väl som vanligt.
Ute i världen händer som alltid mystiska saker. I öster bombar självutnämnda fredsbevarande styrkor skiten ur ett litet land som mopsat upp sig. Allt sker på legala grunder enligt den store mobbaren. Och jag som uppfostrats till att inte ge mig på dem som är mindre. En uppmaning som jag modifierat till att inte ge mig på nån överhuvudtaget. Våld är vad man tillgriper när hjärnan inte räcker till. Det är en förlust för sinnet och den egna intelligensen.
Det som slår mig gång på gång med internationell politik i synnerhet men egentligen all form av diplomati är hur den blir mer och mer primitiv ju högre upp man kommer. Nånstans borde man tycka att de som ägnar sig åt hög diplomati borde verkligen kunna det här med att hitta ickevåldslösningar. Intelligenta lösningar. Istället verkar det snarare vara tvärtom.
På individnivå förväntas vi männskor att kunna prata om saker för att finna lösningar. Om vi inte gör det och tillgriper våld är det en förlust för förnuftet och dessutom ett brott som bestraffas. På nationsnivå är det sandlådans oskrivna regler som gäller. Likt små barn börjar man slåss så fort nån trampar lite för nära ens sandkakor. Att svara med bomber eller hot om våld är helt legitimt om en annan nation olovligen vistats i ens egen sandlåda. Det vi uppfostrar våra barn till kan inte våra ledare leva upp till.
Så istället för att prata om att bli vuxen (jag är vuxen och har varit det i flera år), bli äldre (alla blir äldre så länge de lever) och framförallt visa bilder på mina presenter och allt sånt där kollossalt ointressant, så tänkte jag ge bort en present till världens ledare. Till alla diplomater, politiker och företagsledare som slåss om att få skära åt sig en så stor del av kakan som möjligt.
Tack till alla er som tänkte på mig lite extra igår. Jag tänker på er med. Och älskar er.
Som utlovat, presenten till de styrande. En liten melodi från oss som tycker ni kunde ta och lära av oss. Istället för att använda oss som måltavlor.
I whisper in your ear; do you dream of me?
Just det sambandet är en av livets hyfsat stora paradoxer. Mina elever stöter på det nästan fort de blir mina före detta elever och gett sig ut i livet. Från att ha haft tiden, men inte pengarna, får de nu tillgång till pengarna men måste offra tiden. Balans är svårt att uppnå och de flesta lyckas nog aldrig.
Det är spännande att bara sätta sig ner med en vilja att skriva. Man vet inte var man hamnar nånstans. När hjärnan får vandra fritt kan den ta hyfsat oanade banor, även om den som ovan landar i bekanta ämnen. Än så länge har inläggets rubrik väldigt lite, eller rättare sagt ingenting alls, att göra med inlägget i sig. Men det kan jag leva med.
Men för att prata om drömmar, så har de varit rätt trista på senare år. Man kan väl ha nån sorts föreställning om att den skruvade delen av ens hjärna får sitt utlopp på annat sätt och till viss del stämmer nog det. Hjärnan matas med skräck och bilder från bodymod-bloggar, men nånstans gnager känslan att hjärnan håller på att anpassas till nåt liv där utrymmet för skruvade tankar och bilder inte har lika stor plats. Och det vore ju en katastrof. Jag skulle verkligen sakna mig själv. Och det leder till tankar om en eventuell fyrtioårskris. Ska jag också se tillbaks på mitt liv och inte känns igen den person jag blivit, göra uppror, lämna eventuell familj och finna mig själv. Ja, var skulle jag finna mig själv? Kan jag åka till Goa och droga ner mig tillsammans med 25-åringar med trettioårskris? Det känns inte som jag. Och att göra en svensk klassiker känns totalt uteslutet. En HD-semester i ett illa sittande läderställ går förhoppningsvis bort. En längre turné i Japan låter inte helt tokigt. Återupptäcka de skruvade undergroundfilmerna, besöka intressanta tatuerare och umgås med nördar av alla de slag. Ja, nåt sånt får det nog bli.
Om det verkligen kommer att behövas. Bara för att drömmarna inte är lika spännande längre betyder ju inte det att min hjärna lagt av.
Kom precis på att jag nyligen skrev en novell om två små barn som brutalt slår ihjäl en socialarbetare.
Än finns det hopp.
This film has gotten rather silly. Shall we end it then?
Att Neil Marshall älskar actionfilmer är ingen nyhet. Hans genombrottsfilm, Dog Soldiers, om soldater fast i ett hus Skottland omringade av varulvar, lånar friskt från Matrix, Rovdjuret och framförallt Aliens. Hans andra film, Descent, fortsätter i Aliens-andan med köttätande grottmänniskor som rör sig till viss del som Xenomorpherna, Alien-monstren. Så att Doomsday visade sig vara inspirerad av Flykten från New York och Mad Max-filmerna var väl inte direkt nån överraskning, utan snarare nåt som fick många av oss att bli rätt hoppfulla. Äntligen lite klassisk postapokalyps.
Tyvärr så fick vi postapokalyps gjord av Monty Python. Stulen rakt av. Den svarte riddaren fanns med. Camelot var ett "silly place" och biljakten påminde om bilfärden överdelen av en maskeradponny gjorde i en röd sportbil. På plussidan så fanns en del våld, men det kunde ha rymts i The Holy Grail eller Pythongängets Peckinpah-parodi. På minussidan fanns dessutom musiken som hörde hemma under en sten ute i ödemarken.
Så utan att överdriva allt för mycket kan jag efter två timmar konstatera att Neil Marshall inte lyckades så förbannat mycket. Kanske hade det varit annorlunda om jag förväntat mig att se brittisk svart humor eller till och med italiensk postapokalyps, som kan vara så förbannat fånig att man vrider sig i plågor.
Kände att jag behövde skriva av mig. Filmrecensioner är egentligen inte min tekopp när det gäller blogginlägg. Men här är den, är inte särskilt nöjd med den. Om jag var ni skulle jag ha läst ett annat inlägg, men det är lite sent att påpeka det nu antar jag.
Och nej, ni får inte tillbaks de fem minuterna jag just stal från ert liv. Aldrig någonsin.
Back with a vengeance
Semestern är nästan slut och jag börjar så smått starta upp min dejtingsida igen. Om det är en bra idé vet jag inte. Troligtvis inte. Men sommaren har varit så bra att jag hoppas att jag kan hantera det mörker som nätdejting kan föra med sig. Annars kanske mitt liv behöver sig en rejäl pungspark nu. Få lite perspektiv så jag inte gnäller när det bara är kul och inte skitroligt. Jag har nog blivit lite bortskämd. Den här sommaren kommer faktiskt att gå till nån slags historia. Tack alla vänner och andra som förgyllt den och hjälpt mig njuta av den till fullo. Jag älskar er.
Dessutom har jag äntligen fått båda tummarna och ena foten ur arslet och fixat ett medlemskap på BME (Body Modification Ezine) och därigenom kunnat skaffa en sida på deras community IAM där människor som gillar och ägnar sig åt frivillig kroppsmodifiering (tatuering, piercing, branding, kastrering med mera) kan samlas och snacka skit och lära känna andra över hela världen.
Mitt claim to fame är att ha startat ett nytt forum för svenska medlemmar och genom det har jag redan fått kontakt med likasinnade personer som känns spännande. De får bli min livlina när dejtingsajten riskerar att kväva mig och beröva mig på allt hopp för mänskligheten.
Ba-ba-bamp-ba ba-ba-ba-bamp-ba
I wanna be sedated
Quickies
TV4 har funnits som tv-kanal sen 1990 och har en mängd egenproducerade komediserier bakom sig. Därför tycker jag att det är extra kul att det roligaste de gjort ryms på en DVD. Det skulle kunna handla om ödmjukhet. Eller det faktum att det helt enkelt räcker gott med en DVD.
Aftonbladet arrangerade en av sina mycket vetenskapligt utformade omröstningar som vanligt. Denna gång om hurivida kvinnlig boxning skulle tillåtas på OS. Cirka 35 procent var emot. Jodå, det är nog 2008 överallt i världen. Om man nu ska låta begåvningsreserven, och aspiranter till begåvningsreserven, puckla på varandra så kanske det ska var öppet för alla idioter och inte bara hälften av dem.
Att fylla trettio har jag krisat ur mig sen flera år, så det blir mest roligt när födelsedagserbjudandena börjar trilla in. En gratis djupfryst gräddtårta på ICA och gratis middag för en på båten Patricia. Tack för att ni önskar mig en ensam trettioårsdag.
Sådär, nu ska jag återgå till att underhålla mina far och hans kusin. Kanske utfodra dem med.
Later, alligators.
Tillfälligt utbrott
Min sommar har bloggledes bestått av en massa frustration. Jag har bloggat mycket mer än vad som syns här, men mina MMS publiceras inte alltid och på sistone inte alls. Jag har slitit mitt hår och jag har ryckt på axlarna och tänkt svordomar och könsord. Könsord som svordomar då.
Det är konstigt med sommar och ledighet. Det är skönt att få ta igen sig, men konstigt att hjärnan mer eller mindre går in i sparläge. Ska man behöva vara aktiv och arbeta för att få upp ögonen på det runt omkring en? På orättvisorna och på rättvisorna. Är jag ensam om att uppleva det så eller är det generellt? Är det svårare att få människor att gå med i Amnesty eller ge pengar till Röda Korset under ledigheten? Det är nog så. Nyheter tas inte in på samma sätt och det ska vara så djävla bra alltihop. Ledighet. Skygglappar på!
Inte så att jag klagar egentligen. Det är ju alltid nån som arbetar så det är kanske alltid nån som går med i Amnesty. Och i ärlighetens namn är det rätt skönt med en paus. Att bli ett pucko ett tag. Jag har knappt kunnat räkna enkel matematik. Men det blir det snart ändring på.
Sista veckan börjar imorgon. Sen är det dags att inställa sig för tjänstgöring och bli pedagogisk igen. Och kunna räkna åtminstone de enklaste talen. På med hjärnan och av med skygglapparna. Det ska också bli skönt. Världen har fått komma undan med alltför mycket från min sida under dessa varma intelligensdödande månader.
Mitt inre börjar redan sparka igång och tankarna börjar få fritt spelrum. Surrealistiska bilder flyger genom mitt sinne och det kliar i kroppen efter konstruktivt, aktivt, beteende. Passivitet är bara kul under en begränsad tid. Dessutom blir ju världen inte bättre för mig av att jag inte gör något åt den.
Nu kör vi.
