Ibland kan det räcka med att inse att man saknar inspiration för att den ska komma. Tanken på att inte ha något att skriva sätter igång andra tankar och helt plötsligt börjar man se igen. Se allt omkring sig som faktiskt är inspirationen. Se det inom sig som är inspirationen.

Min sommar har bloggledes bestått av en massa frustration. Jag har bloggat mycket mer än vad som syns här, men mina MMS publiceras inte alltid och på sistone inte alls. Jag har slitit mitt hår och jag har ryckt på axlarna och tänkt svordomar och könsord. Könsord som svordomar då.

Det är konstigt med sommar och ledighet. Det är skönt att få ta igen sig, men konstigt att hjärnan mer eller mindre går in i sparläge. Ska man behöva vara aktiv och arbeta för att få upp ögonen på det runt omkring en? På orättvisorna och på rättvisorna. Är jag ensam om att uppleva det så eller är det generellt? Är det svårare att få människor att gå med i Amnesty eller ge pengar till Röda Korset under ledigheten? Det är nog så. Nyheter tas inte in på samma sätt och det ska vara så djävla bra alltihop. Ledighet. Skygglappar på!

Inte så att jag klagar egentligen. Det är ju alltid nån som arbetar så det är kanske alltid nån som går med i Amnesty. Och i ärlighetens namn är det rätt skönt med en paus. Att bli ett pucko ett tag. Jag har knappt kunnat räkna enkel matematik. Men det blir det snart ändring på.

Sista veckan börjar imorgon. Sen är det dags att inställa sig för tjänstgöring och bli pedagogisk igen. Och kunna räkna åtminstone de enklaste talen. På med hjärnan och av med skygglapparna. Det ska också bli skönt. Världen har fått komma undan med alltför mycket från min sida under dessa varma intelligensdödande månader.

Mitt inre börjar redan sparka igång och tankarna börjar få fritt spelrum. Surrealistiska bilder flyger genom mitt sinne och det kliar i kroppen efter konstruktivt, aktivt, beteende. Passivitet är bara kul under en begränsad tid. Dessutom blir ju världen inte bättre för mig av att jag inte gör något åt den.

Nu kör vi.