It's only a movie, only a movie, only a movie... Del VII

Japansk skräckfilm är många av oss i västvärlden bekanta med nuförtiden genom dels vågen av japanska spökfilmer som sköljt över oss men även genom alla amerikanska nyinspelningar som gjorts av samma filmer. Dock finns det japanska filmer som amerikanska storbolag inte ens skulle ta i med tång, filmerna som rör sig ute i anständighetens gränsmarker och oftast på fel sida om gränsen dessutom.

Extrem japansk skräck kan ses som en motreaktion på det utåt sett ordnade japanska samhället. Ett utlopp för mycket av det som hålls tillbaka av en rådande samhällsstruktur. Det finns ett visst drag av anarki hos de filmskapare som väljer att låta unga flickor styckas upp framför våra ögon, torteras i långa utdragna scener och som i animerade filmer överfalls av rymdmonster med stora penisliknande tentakler. Troligtvis går våldet mot kvinnor även att koppla till kvinnans historiska och rådande ställning, men jag känner inte att jag har tillräckligt med kött på benen för att vidareutveckla de teorierna. Det finns det människor som kan göra bättre.

Men är det enbart extrem japansk film som kan ses som en motreaktion till det rådande samhällsklimatet eller kan liknande exempel hittas i andra kulturer? För extrem skräckfilm är inte på något sätt en japansk företeelse utan finns i alla delar av världen där film kan göras med förhållandevis enkla och lättillgängliga medel.

Ett annat land känt för sin extrema filmkultur är den italienska. Under 70- och tidigt 80-tal kom i stort sett allt uppseendeväckande från det landet. En filmindustri som mer eller mindre växte fram som en reaktion på de amerikanska storfilmerna gav oss spaghetti-westernfilmer, italienska zombiefilmer, science fiction med nästintill pinsamma latexeffekter. Om en film gjordes i USA och blev en framgång kom en rad liknande italienska filmer av sämre kvalitet. Men det är inte om där de mest extrema italienska filmerna står att finna.

Italien är ett land som präglas rätt starkt av den katolska kyrkan och det är här som man kan finna extrema filmer som är en sorts motreaktion. Det har gjorts extrema filmer av expoitationkaraktär av alla de slag, men en av de mest ökända genrerna är "nunsploitation". Som uttrycket antyder är det exploitationfilmer där fokus ligger på nunnor och inte helt oväntat på deras sexualitet.

Men innan vi går vidare med nunsploitation så kanske det är på sin plats att förklara vad en exploitationfilm är. En exploitationfilm är ursprungligen en film som nästan enbart gjordes för att tjäna pengar och därför fokuserade filmskaparna på vad det var som sålde under den tiden. Dessa filmer gjordes även ofta i en lång version som sedan kunde klippas om för att kunna släppas på så många marknader som möjligt över hela världen. Då olika länder har olika censurlagar så blev det viktigt att se till så en film som ofta rörde sig på gränsen för anständighet alltid kunde anpassas till olika marknader. Det var heller inte ovanligt att distributörer själva klippte om filmerna och ibland även lade till scener. På jakt efter det som var billigast att producera och gav mest inkomster landade till slut exploitationfilmerna i en blandning av sex och våld. Hyfsat enkelt att producera, billigt och människor verkar aldrig tröttna på våld och sex på film.

För att återgå till nunsploitationfilmerna så är de ibland våldsamma, men fokus ligger på nunnors sexualitet eller bristen på den utåt i och med kyskhetslöften. I filmerna så vill filmmakarna visa vad som egentligen händer innanför murarna och lesbiska sexscener blandas med bondage, tortyr och ibland även mord. Vårt tvivel för att någon människa klarar av att leva under total kyskhet ger oss filmer där en inneboende sexualitet till slut får sitt utlopp. Ett samhälle där många vuxit upp med nunnor och präster nära inpå sig och där de även varit en del av deras uppfostran får här se att de helgonliknande varelser som kanske kallat dem för syndare minsann inte är ett dugg bättre själv, de är till och med värre i dessa filmer.

Sexualitetens tabun är något som återkommer även i andra extrema filmer i andra kulturer. Tyskland är ett land som likt Japan har en viss atmosfär av ordning över sig och även om de verkar ha satsat mer på extrema porrfilmer (vilket även är stort i Japan) så finns det några tyska skräckfilmer som kan ses som den motreaktion mot det ordnade stela samhället som visas upp utåt.

Den tyske regissören Jörg Buttgereit gjorde 1987 och 1991 två filmer som kom att mer eller mindre revolutionera den extrema filmscenen. Buttgereit kan ses som en arthouse-regissör, vilket innebär att hans filmer inte är ren exploitation utan snarare är konstverk om än väldigt mörka och extrema sådana. De är inte gjorda för att tjäna in en snabb slant utan är en del av den konst som görs i syfte att uppröra och ifrågasätta.

Filmerna Nekromantik och Nekromantik 2 handlar båda om den sexuella dragningen till de döda, nekrofili, och kombinerar därigenom något av det mest tabubelagda inom sex och även våld. Vi som tittare blir varse att vi inte enbart ska frukta döden utan även vad som kan hända våra kroppar efter den. Buttgereit har även gjort arthouse-filmen Der Todesking där vi under en vecka får uppleva sju självmord där varje självmord blir mer extremt än det tidigare.

I kulturer där en människa tros besitta en själ som lämnar kroppen när vi dör, blir filmer som Nekromantik extra intressanta. Varför upprör det oss så mycket vad som händer med vårt tomma skal när vår själ tagit sig vidare? Finns det något tvivel bland oss att så kanske inte är fallet? Den spanske regissören Nacho Cerdà gjorde 1994 en oerhört välgjord kortfilm, Aftermath, där en obducent blir sexuellt attraherad av den döda uppsprättade kvinna som ligger på bordet framför honom. Mer än Nekromantik, så tar Aftermath upp frågan om vad som händer med våra kroppar efter at vi dött och som en film gjord i ett katolskt land, väcks återigen frågan om varför vi blir så berörda över vad som händer vårt skal när det som betyder nåt, vår själ, redan lämnat jordelivet och finns på en bättre plats.

Det amerikanska samhället är lite annorlunda när man ska titta på extrema skräckfilmer som en motreaktion till det, men de finns definitivt och har blivit fler med åren. Det är nog den marknad för extrem skräck som växer snabbast tack vare tillgängligheten till filmkameror, redigeringsutrustning och alternativa distributionskanaler som Internet.

I tidigare inlägg har den amerikanska 70-talssskräckens koppling till Vietnamkriget och det ökade utbudet av nyhetsvåld nämnts och det fortsätter även här. Men man måste dessutom titta på en annan spännande del av den amerikanska kulturen. När man pratar om amerikansk hårdrock från tidigt åttiotali genren thrash metal, så är den inspirerad av brittisk hårdrock från den tiden, men den är amerikaniserad och vad innebär då det? Jo, det innebär att den blivit mer rakt på sak och framförallt argare. Och det kan man se även i de extrema amerikanska skräckfilmer som nu produceras.

Inspirerade av extrem japansk och italiensk skräck samt amerikanska dokusåpor och en stigande våldsrapportering i media, så är de amerikanska filmerna mer våldsamma, mer arga och har dessutom en känsla av dokumentär över sig. Ingenstans är detta mer tydligt än i den ökända August Underground-triologin som precis avslutats. Där får vi följa några seriemördare när de förnedrar, torterar, lemlästar, våldför sig på och till slut dödar sin offer allt medan de filmar det. Vi ser allt genom deras filmkamera och ljudet är burkigt och bilden är grynig och ryckig. Detta trots att den filmats med rätt bra digitalkameror, men vid redigeringsbordet har smuts och störningar lagts till bilden för att öka känslan av dokumentärt berättande.

I ett samhälle där mer och mer visas för medborgarna och de blir mer och mer avtrubbade, så krävs mer och mer för att chockera och få igång en debatt. Efter att ha följt amerikansk nyhetsrapportering under några dagar efter exempelvis dödsskjutningar på en skola, börjar man fundera på om inte en äkta August Underground-film är vissa amerikanska nyhetsproducenters våta dröm. Det i sin tur gör inte enbart dessa filmer till en motreaktion mot samhället utan även till en satir över det.


It's only a movie, only a movie, only a movie... Del VI

Mitt skräckfilmstittande har under de år som det existerat på allvar utvecklats rätt mycket precis som mitt filmtittande i övrigt. Som tidigare nämnts så var jag som ung tonåring väldigt förtjust i amerikansk action och slukade allt som Jean-Claude van Damme, Steven Seagal och Arnold slängde åt mitt håll. Men den amerikanska actionfilmen blev våldsamt nermejad en dag av en yrkesmördare och en polis som sida vid sida sköt ner minst 30 gangsters i en kyrka. Regissören för detta monster till actionfilm - som dock hade ett djup - var kinesiske John Woo och filmen var The Killer. Ytterligare tre filmer av Woo visades på filmkanalen som pappa hade och efter det var jag fast. En lönnfet Steven Seagal hade inte en chans. Hong Kong-action blev den genre jag vände mig till för att få mitt behov av underhållningsvåld tillfredsställt.

En kväll på jakt efter filmer hittade jag en titel som jag aldrig hört talats om förut, Ringu. Nyfiken som man var så kollades den upp på IMDb.com och det visade sig att den fått väldigt höga betyg. Filmen är en japansk skräckfilm och inom västerlänska skräckfilmskretsar började det talas om de asiatiska spökfilmerna. Så en kväll satt jag mig ner i en totalt nedsläckt lägenhet och såg Ringu. De kommande fem kvällarna blev det väldigt svårt att sova.

Fler och fler japanska spökfilmer började dyka upp, även de väldigt läskiga och japanerna och till viss mån andra asiatiska folkslag fick snabbt ryktet om sig att göra de mest skrämmande filmerna. Precis som med actionfilmerna så riktades nu mitt skräckfilmsintresse österut.

För den stora massan så innebär japansk/asiatisk skräck just de spökfilmerna som nämndes ovan. Oftast är det en liten flicka med långt svart hår som vill få uppmärksamhet för någonting som drabbat henne och orsakat hennes död. Men för de som har ett genuint intresse av skräck och extrem film så finns det betydligt mörkare verk att ta del av.

En hel del japansk extrem film har flutit omkring i tape trading-kretsar under sent åttiotal och nittiotalet fram till dvd:n kom och gjorde det löjligt billigt att ge ut film jämfört med vhs-tiden. År 1991 hamnar en film hos skådespelaren Charlie Sheen där en kvinna drogas och under 40 minuter styckas upp i små bitar för att sedan bli föremål för en utställning med kroppsdelar som ska likna blommor. I tron att det är en snuff-film (en film där människor mördas på riktigt för filmens skull) meddelar han FBI som drar igång en utredning som rätt fort kommer fram till att styckmordet som filmen innehåller inte är på riktigt. Men det är bra gjort.

I mitten av åttiotalet görs två filmer på cirka 40 minuter vardera som går under namnet Guinea Pig. De får undertitlarna Flower of Flesh and Blood och Devil's Experiment. Den första filmen är den som hamnar Sheens ägo. Den andra visar hur ett gäng brottslingar med ökad grymhet torterar en kvinna till döds. Båda filmerna är filmade med videokamera och har ett väldigt sparsmakat foto. Ingen regissör nämns, inga skådespelarnamn anges utan vi ska tro att det vi ser är en snuff-film eller åtminstone en återskapning av två äkta som skickats till polisen.

De två första Guinea Pig-filmerna saknar nästan helt story och är helt enkelt en uppvisning av våld och mycket grovt sådant. Effekterna i Flower of Flesh and Blood är mycket vidrigare än de i Devil's Experiment, men den film som verkar uppröra flest, undertecknad inluderad, är just Devil's Experiment. I Flowers... får den kidnappade kvinnan en drog som gör att hon inte känner något utan verkar rätt likgiltig till att bli av med kroppsdel för kroppsdel. Devil's Experiment uppvisar inte bara våld. Den visar förnedring och psykiskt lidande.

I västvärlden skapar denna typ av filmer sällan någon uppmärksamhet annat än under videovåldsdebatter. De extrema europeiska filmer som då och då dyker upp får ingen marknadsföring och ses endast av de som verkligen är inne i genren. Men så är inte alltid fallet i Japan. Devil's Experiment marknadsfördes faktiskt i Japan (som en snuff-film dessutom). Den skapade en hel del kontrovers på hemvideomarknaden men också en hel del framgång. Så stor framgång att filmbolaget valde att släppa Flowers... också. Den gick upp på topplistorna.

Dessa två filmer fungerar väldigt bra som exempel på extrem japansk film. De visar en hel del av det som är typiskt, men även att det är en genre som faktiskt har en stor publik.

Japansk extremskräck är inte det lättaste att titta på. Till skillnad från oss i väst så har de inget som helst problem med att blanda in sexualitet i våldet. Ofta är det kvinnor som råkar illa ut, nästan uteslutande när sex blandas in. Även japanska filmer som i sig inte kan klassas som skräck kan innehålla väldigt upprörande våld mot kvinnor. Det är svårt att se och det ska vara svårt att se. Filmerna görs inte för att få tittaren att må bra eller bli upphetsad. Snarare finns ofta en viss skam blandad med fascination. Många människor vill testa sina gränser och de som gillar extrem skräck vill se hur långt de kan gå. De som gör fillmerna verkar drivas av samma behov att testa sina gränser. Vilket scenario och vilka händelser är de vidrigaste som går att komma på?

I Japan har den här typen av film en rätt stor skara anhängare. Tillräckligt stor för att hålla genren och dess subgenrer vid liv. Det produceras inte enbart enstaka filmer utan även hela serier. Guinea Pig-serien är den mest kända, men det finns exempelvis serier med så kallade seppuku/harakiri-filmer och de har blivit mer eller mindre en egen subgenre. Dessa filmer är oftast rätt korta, cirka 40 minuter, men visar för det mesta bara en sak; nämligen en kvinna som under 40 minuter skär upp sin mage och sliter ut tarmarna. Till det räcker 40 minuter mer än väl. Det är en mentalt plågsam och surrealistisk upplevelse för tittaren och avsaknaden av en berättelse ger en känsla av att det är ett konstverk man ser. Ett konstverk skapat av en galning i syfte att uppröra. Tyvärr så är det få av dessa filmer som lyckas hålla atmosfären vid liv under hela speltiden och när man vant sig vid inälvor finns ofta inte så mycket mer kvar som håller en borta från framspolningsknappen.

Men att gå igenom olika serier och dess innehåll enbart i detta inlägg riskerar att göra det till den freakshow som jag så gärna vill undvika. Innehållet till trots så finns det intressanta frågor att ställa.

I filmer där så många kvinnor råkar vidrigt illa ut, kan jag som tittare fundera på hur svårt det måste vara att hitta skådespelerskor till dessa roller. Det är det inte. Till inspelningen av Devil's Experiment till exempel rådde ingen brist på kvinnor som ville ha en roll i filmen. Självklart kan man dra paralleller till västvärldens porrfilmsbransch där det inte verkar råda någon brist på kvinnor som vill agera framför kameran, trots att det är inom en bransch som ses som kvinnoförnedrande av åtminstone en betydande del av samhället. Men likt porrfilmsbranschen så gör man det nog alldeles för lätt för sig om man man säger att det är trasiga kvinnor som söker sig dit. Man måste titta mer på samhället i övrigt.

Precis som varje konstverk så är filmer en produkt av det rådande samhället. Antingen är går de "med" det rådande samhället eller så är de en reaktion mot det.

Den rådande bilden av det japanska samhället är ett av ordning. Det är högteknologiskt med en stolt historia av disciplin och framgång. Den japanska samurajen lever kvar som ett ideal på ett betydligt mer framträdande sätt än våra riddare. Bilder från det japanska storstadsamhället visar ofta på välklädda personer i kostymer på väg till arbetet. Bilden av japanen i västvärlden är väldigt sällan en bild av en bullrig våldsam människa. Ett samhälle så strikt och välordnat på ytan ger oundvikligen upphov till betydligt mörkare yttringar under ytan. Och ett behov av dem.

All extrem film kan i mångt och mycket ses som en motreaktion tlll den rådande bilden av det samhälle där filmen produceras. Ju mer ordnat och högteknlogiskt utåt, desto mer kaosartat och primitivt i motreaktionen. Det verkar som att en balans måste upprätthållas. Ljus och mörker verkar sida vid sida och människor har ett behov av båda. Och ett säkert sätt att utforska sina mörkare sidor är att vända sig till kulturen.

Förhållandet mellan det japanska samhället och den extrema japanska filmen är på intet sätt unik. Den existerar över hela världen och i nästa inlägg ska jag försöka ge fler exempel på det.


It's only a movie, only a movie, only a movie... Del V

I Dawn of the Dead från 1978 befinner sig de fyra huvudpersonerna instängda i ett köpcenter med zombier utanför och till viss mån även inne i köpcentret, men i så liten skala att våra hjältar med hjälp av lite list kan ta sig till de olika butikerna. Det övergivna köpcentret blir ett himmelriket med all världens överflöd tillgängligt för våra hjältar.


Under ett par veckor frossar de glatt i delikatesser, klär sig i de dyraste kläderna och inreder sitt lilla gömställe med lyxvaror. I ett konsumtionstokigt USA i slutet av 70-talet lever de den amerikanska drömmen. Men drömmen om att vara en rik konsument är som väntat inte det lättaste i en värld där zombier håller på att ta över.


Förutsättningen för ett konsumtionssamhälle är att majoriteten av befolkningen strävar efter samma konsumtionsmål. Det finns inga fasta regler för vad som utgör en liten eller stor konsumtion utan allt baseras på jämförelse och avundsjuka. Om grannen skaffar en större tv än dig, blir du avundsjuk och vill ha en ännu större. Och så rullar konsumtionen vidare till nya och oanade höjder. Men i ett samhälle där materiell välfärd inte betyder något blir konsumenten snabbt varse om att allt han strävat efter inte fyller något syfte. Och var kan materiell värlfärd betyda mindre än i en värld som befolkas av zombier vars enda drift är att äta? Lägg till det en tillvaro där de fyra enda personerna som bryr sig om lyxkonsumtion alla har exakt samma förutsättningar  att konsumera i överflöd.


Zombierna i Night of the Living Dead och i Dawn of the Dead samt i många andra zombiefilmer har just den rollen som beskrivits ovan. De representerar ett nytt samhälle som inte bara tar över det gamla utan dessutom slukar det. I Night of the Living Dead gör zombierna ingen skillnad på svart eller vit, alla är mat eller en annan zombie. Och som enskilda monster är zombier rätt ineffektiva när det gäller att hitta mat. De är alldeles för långsamma och därför måste de arbeta i grupp och när alla är ute efter mat och inget annat blir hudfärgen obetydlig.


Det är också ett nytt samhälle som snabbt får nya anhängare, för förutom att det finns en mängd redan döda som reser sig ur sina gravar så blir de människor som enbart blir bitna efter tag även de zombier. Vi får alltså en ny samhällsordning där de som inte är med från början antingen snabbt ansluter sig eller går under. En samhällsordning där allt det ytliga är obetydligt och enbart de mest grundläggande behoven behöver uppfyllas.


Precis som i alla samhällen så sker oundvikligen en utveckling åt ett eller annat håll och Romeros zombievärld är inget undantag. Under de tre filmerna i triologin - en fjärde gjordes nyligen men det pratas fortfarande om en triologi - får vi inte enbart se hur Jorden sakta men säkert tas över av zombier utan även hur det samhälle de representerar utvecklas.


I den första filmen reser sig de döda från sina gravar och irrar planlöst omkring i jakten på kött. I den andra uppvisar de ett visst mått av medvetande då de drar sig till platser som de själva verkar ha något form av minne av, platser där de vet att människor finns. Upptäckten av ett medvetande byggs på ytterligare i den tredje filmen där en forskare letar efter ett sätt att ta kontrollen över zombierna då han insett att det inte går att döda allihopa. I sina försök att förstå den levande döda hjärnan hittar han en zombie som döps till Bub. Bub visar på ett större medvetande än de flesta och verkar ha minnen från sitt liv som militär och dessutom en känsla för rätt och fel som dock är något grumlat av hans stora behov av människokött. Den fjärde filmen ger oss zombier som i stort sett alla fungerar som Bub. De ses mekaniskt utövandes sina gamla yrken - utan att egentligen göra något - och förutom denna förhöjda medvetenhet har de även blivit mycket bättre på att samarbeta. Zombierna blir mer och mer en spegelbild av oss levande och deras mekaniska utövande av gamla färdigheter påminner oss om oss själva vi ett löpande band eller ett jobb vi bara utför och inte tycker om.


Så till slut så verkar det som att zombierna inte är levande döda ute efter att förgöra mänskligheten. De är mänskligheten. De visar oss hur ytligheten i våra socialt konstruerade liv är tämligen meningslös jämfört med våra grundläggande drifter; äta, fortplanta sig och överleva. Fortplantningen sker här genom smittan som överförs till de levande, ett mycket mer effektivt sätt än att vänta nio månader på en förlossning.


Att jag i stort sett enbart nämnt Romeros filmer i detta inlägg har sin naturliga förklaring. Det var han som skapade genren som den ser ut idag och det är hans zombievärld som är den mest genomtänkta. Han har dessutom fått möjligheten att göra flera filmer om denna värld till skillnad från de flesta andra som gör filmer inom genren. Därmed inte sagt att det inte finns andra filmer om de levande döda som är värda att se. Dock ska man vara varse om att det finns mycket skräp därute, då filmmakare enbart fokuserat på våld och naket och helt glömt det andra som genren har att erbjuda. Men det är med zombiefilmer som med alla filmer och livet i allmänhet. Att enbart fokusera på det ytliga blir en tämligen trist upplevelse.


Idag är zombiegenren i alla högsta grad levande med både nya filmer och nyinspelningar av gamla Romero-filmer. Romero själv fortsätter att utveckla sin värld av levande döda och entusiaster låter sina debutfilmer vara zombiefilmer. Det kan tyckas konstigt att ett i grunden så ineffektivt monster som en zombie har en plats i en filmvärld med mer effektiva monster som vampyrer, varulvar och rymdvarelser. Men zombier tycks vara mer mänskliga för oss än andra varelser som även de ursprungligen var människor. En zombie är en släkting som vaknat upp från de döda, en vän som blivit biten eller den där tjejen som inte tittade på dig i skolan men nu tittar på dig som om du var den enda levande personen i rummet (och det är du nog).


De är vi i vår mest grundläggande form.
Och de vill ju bara äta.


It's only a movie, only a movie, only a movie... Del IV

Efter videovåldsdebatten i under tidigt 80-tal var det inte bara Motorsågsmassakern som blev totalförbjuden. Många filmer blev det och precis som med Storbritanniens "Video Nasties" fick dessa omedelbart kultstatus och blev de mest eftersökta filmerna i kretsar som ägnade sig åt så kallad "tape trading". Denna företeelse fanns även inom hårdrockskretsar på den tiden och en inte allt för vågad gissning skulle vara att många ägnade sig åt båda genrerna, hårdrock och skräckfilm.

Tape trading går ut på att man genom olika kontaker som vänner, fanzines (tidningar skrivna av fans för fans) och annat får tag på andra människor med samma intresse och byta film eller musik med dem. På så sätt kunde man i Sverige och Storbritannien få tag på förbjudna skräckfilmer från andra länder med en mer liberal censur, som Holland eller Grekland.

De flesta av de bannlysta och kultförklarade filmerna är i stor utsträckning skräp. De fick ett oförtjänt bra rykte genom att buntas ihop med bland annat Motorsågsmassakern och Evil Dead samt att de dessutom fått de kittlande ryktet över sig att vara dåliga för samhället.

Men bland allt skräp fanns några filmer som faktiskt höll mycket hög kvalitet. Kanske inte på det sätt som vi tänker oss en stor Hollywood-produktion, om nu de kan sägas hålla hög kvalitet, utan mer vad gäller djup.

En sån film är George A. Romeros Dawn of the Dead från 1978. Filmen är den andra i vad som kom att kallas hans "Living dead trilogy" och klassas i skräckfilmskretar som den bästa zombiefilmen någonsin. Och det är det som detta inlägg egenligen ska handla om. Den kategori av skräckfilmer som handlar om levande döda som måste äta de levande, antingen vilken kroppsdel som helst eller bara deras hjärnor.

En zombie är ursprungligen en person som väckts frå de döda av en vodoopräst för att bli dennes slav och utföra diverse ärenden och illdåd. Denna roll var precis den som zombien fick i tidiga svartvita skräckfilmer med bland annat Dracula-skådespelaren Bela Lugosi. Zombien hade dessutom inget behov utav att äta människokött utan de fanns enbart för att lyda sin herres order och hade därigenom en väldigt passiv roll. Men 1968 ändrades det.

För att få bort passiviteten hos en zombie måste man först ta bort den som kontrollerade zombien. Då har man en varelse som kan agera på egen hand, men då de mest vandrar omkring och är levande döda så behövs någonting som motiverar till en attack på människor. 1968 reste sig de döda oförklarligt ur sina gravar och började sin långsamma men väldigt effektiva jakt på människokött som de behövde för att överleva. För att göra det hela än mer skrämmande så blev alla som överlevde en attack från de döda förr eller senare också som dem.

Handlingen ovan är inledningen till George A. Romeros första film Night of the Living Dead som kom att revolutionera zombiegenren för alltid och de spelregler som sattes upp där är de som fortfarande gäller och alla zombiefilmer som väljer att frångå en eller annan regel blir kraftigt ifrågasatt av genrens anhängare.

Egentligen gjorde Romero aldrig en zombiefilm utan hans varelser kallade han sjäv för "ghouls" (gastar om jag inte har fel) som är andar eller levande döda som äter människokött. Men hans levande döda förde inte tittarnas tankar till ghouls utan till zombier. Så Night of the Living Dead blev den första zombiefilmen och den heliga grundpelare som i stort sett alla zombiefilmer sedan dess vilar på.

Reglerna som infördes var att zombierna själva reste sig från sina gravar. I Romeros filmer får vi aldrig bakgrunden till detta vilket har lämnat fältet ganska öppet. Allt från radioaktiva insektsmedel, radioaktiva och biologiska vapenexperiment till sällsynta råttapor har fått människor att dö och sedan återuppstå. En annan regel är att de är döda och rör sig följdakligen som vi skulle tro att en återuppstånden ruttnande varelse rör sig; hyfsat långsamt. Då de är döda är det väldigt få vitala kroppsdelar som egentligen är igång, så det enda sättet att få stopp på en zombie är genom att förstöra dess hjärna på något sätt. Och som nämnt ovan måste de äta människokött och alla som enbart blir bitna blir förr eller senare zombies. Men precis som alla de stora klassikerna inom genren så begår man ett misstag om man enbart ser dem som viktiga för en smal publik och en smal gren inom filmen.

I Romeros film samlas en grupp människor på flykt från en värld där de döda rest sig från sina gravar för att äta de levande. De söker en fristad i ett hus i utkanten av en amerikansk småstad. Den typ av hus i den typ av miljö som de flesta utanför storstäderna känner till. Det tar inte lång tid för de zombier de flytt från att hitta huset och försöka ta sig in. Filmen går i stort sett ut på att dessa människor först ska skydda sig från de döda och sen när, de inser att de inte kan stanna där, försöka ta sig därifrån, något som bygger upp mot en oundviklig konfrontation med faran utanför.

De levande i filmen utgörs av en familj med dotter, en ung kvinna som just sett sin bror dödas av en zombie, ett ungt par och man som ofrivilligt blir den som leder gruppen i försöken att barrikadera sig. Det som gör denna grupp så speciell är att den som leder dem är en svart man. De andra är vita. Idag kanske det inte är så konstigt, men denna film gjordes under en tid då medborgarrättskampen fortgick i USA. För Romero var detta ett medvetet val och han gjorde det väldigt tydligt i filmens slutscener.

Efter att ha gått under en efter en återstår till slut bara den svarte mannen i huset som till slut överges av zombierna. Han vågar sig ut då han hör gevärskott, men mycket försiktigt för vid det här laget litar han inte på någon. Utanför ser han människor - vita människor - i jägarmundering som är ute och skjuter zombier. De skjuts ner under mycket stoj och glädje, samlas in med köttkrokar och läggs sedan i en stor hög där de bränns. Dessa män är ute på jakt och de får nu skjuta något de aldrig tidigare vågat drömma om att få jaga, människor. Eller åtminstone varelser som ser ut som människor.

När de närmar sig huset ser de något som rör sig därinne och en jägare skjuter in i huset utan att tänka efter om det är en levande eller död som skjuts och vår hjälte dör. Vad som följer är en serie stillbilder som för tankarna åt två håll som inte nödvändigtvis är så olika. Vi får se stolta vita män posera kring de döda och hur de inte vill röra vid den svarte mannen utan sätter köttkrokar i honom för att dra ut honom till elden. Svartvita bilder som för tankarna tillbaks till en mörk tid i USA då stora grupper vita lynchade svarta som begått i stort sett vilket brott som helst. Men även svartvita bilder som för tankarna till kriget i Vietnam där unga amerikanska soldater kan ses lyfta döda nordvietnameser med vad som helst utom händerna. Krokar och telefonkablar får fungera som instrument för att lägga den döda fienden på högen med fler döda fiender.

Så medan Night of the Living Dead är ett resultat av en tid då svarta kämpade för sin rätt och unga amerikaner åkte till ett land i fjärran Asien för att kriga mot ett annat folk, så är uppföljaren lika mycket en produkt av det sena sjuttiotalet.

Fans av Night of the Living Dead fick vänta tio år innan de fick se Romeros nästa bidrag till genren han mer eller mindre skapat. Under de tio åren hade många andra filmskapare hoppat på zombievågen och gett ut en rad filmer om levande döda som återuppstår av en eller annan anledning. Min favorit från den tiden är Let Sleeping Corpses Lie (eller The Living Dead at Manchester Morgue som den också är känd som) där ett försök att slå ut skadeinsekter med ultraljudsvågor råkar ha som sidoeffekt att de döda vaknar till liv.

I slutet av 70-talets USA var Vietnamkriget slut, lågkonjunkturen borta och punken hade ersatts av discomusiken. USA blev ett konsumtionssamhälle, man åkte på rullskridskodiskon och alla lyssnade på The BeeGees. Människans tro på konsumtionen som livets andliga höjdpunkt blev utgångspunkten för Dawn of the Dead.

I Dawn of the Dead från 1978 har zombieepidemin spridit sig mycket mer och människor flyr storstäderna. Vi får följa fyra personer som med hjälp av helikopter flyr och tvingas nödlanda på taket till ett stort köpcenter. Väl där inne blir de snabbt varse om att de kan röra sig tämligen fritt och ta del av all den lyx som affärerna har att erbjuda.

Fortsättning följer i nästa inlägg.


RSS 2.0