I Dawn of the Dead från 1978 befinner sig de fyra huvudpersonerna instängda i ett köpcenter med zombier utanför och till viss mån även inne i köpcentret, men i så liten skala att våra hjältar med hjälp av lite list kan ta sig till de olika butikerna. Det övergivna köpcentret blir ett himmelriket med all världens överflöd tillgängligt för våra hjältar.

Under ett par veckor frossar de glatt i delikatesser, klär sig i de dyraste kläderna och inreder sitt lilla gömställe med lyxvaror. I ett konsumtionstokigt USA i slutet av 70-talet lever de den amerikanska drömmen. Men drömmen om att vara en rik konsument är som väntat inte det lättaste i en värld där zombier håller på att ta över.

Förutsättningen för ett konsumtionssamhälle är att majoriteten av befolkningen strävar efter samma konsumtionsmål. Det finns inga fasta regler för vad som utgör en liten eller stor konsumtion utan allt baseras på jämförelse och avundsjuka. Om grannen skaffar en större tv än dig, blir du avundsjuk och vill ha en ännu större. Och så rullar konsumtionen vidare till nya och oanade höjder. Men i ett samhälle där materiell välfärd inte betyder något blir konsumenten snabbt varse om att allt han strävat efter inte fyller något syfte. Och var kan materiell värlfärd betyda mindre än i en värld som befolkas av zombier vars enda drift är att äta? Lägg till det en tillvaro där de fyra enda personerna som bryr sig om lyxkonsumtion alla har exakt samma förutsättningar  att konsumera i överflöd.

Zombierna i Night of the Living Dead och i Dawn of the Dead samt i många andra zombiefilmer har just den rollen som beskrivits ovan. De representerar ett nytt samhälle som inte bara tar över det gamla utan dessutom slukar det. I Night of the Living Dead gör zombierna ingen skillnad på svart eller vit, alla är mat eller en annan zombie. Och som enskilda monster är zombier rätt ineffektiva när det gäller att hitta mat. De är alldeles för långsamma och därför måste de arbeta i grupp och när alla är ute efter mat och inget annat blir hudfärgen obetydlig.

Det är också ett nytt samhälle som snabbt får nya anhängare, för förutom att det finns en mängd redan döda som reser sig ur sina gravar så blir de människor som enbart blir bitna efter tag även de zombier. Vi får alltså en ny samhällsordning där de som inte är med från början antingen snabbt ansluter sig eller går under. En samhällsordning där allt det ytliga är obetydligt och enbart de mest grundläggande behoven behöver uppfyllas.

Precis som i alla samhällen så sker oundvikligen en utveckling åt ett eller annat håll och Romeros zombievärld är inget undantag. Under de tre filmerna i triologin - en fjärde gjordes nyligen men det pratas fortfarande om en triologi - får vi inte enbart se hur Jorden sakta men säkert tas över av zombier utan även hur det samhälle de representerar utvecklas.

I den första filmen reser sig de döda från sina gravar och irrar planlöst omkring i jakten på kött. I den andra uppvisar de ett visst mått av medvetande då de drar sig till platser som de själva verkar ha något form av minne av, platser där de vet att människor finns. Upptäckten av ett medvetande byggs på ytterligare i den tredje filmen där en forskare letar efter ett sätt att ta kontrollen över zombierna då han insett att det inte går att döda allihopa. I sina försök att förstå den levande döda hjärnan hittar han en zombie som döps till Bub. Bub visar på ett större medvetande än de flesta och verkar ha minnen från sitt liv som militär och dessutom en känsla för rätt och fel som dock är något grumlat av hans stora behov av människokött. Den fjärde filmen ger oss zombier som i stort sett alla fungerar som Bub. De ses mekaniskt utövandes sina gamla yrken - utan att egentligen göra något - och förutom denna förhöjda medvetenhet har de även blivit mycket bättre på att samarbeta. Zombierna blir mer och mer en spegelbild av oss levande och deras mekaniska utövande av gamla färdigheter påminner oss om oss själva vi ett löpande band eller ett jobb vi bara utför och inte tycker om.

Så till slut så verkar det som att zombierna inte är levande döda ute efter att förgöra mänskligheten. De är mänskligheten. De visar oss hur ytligheten i våra socialt konstruerade liv är tämligen meningslös jämfört med våra grundläggande drifter; äta, fortplanta sig och överleva. Fortplantningen sker här genom smittan som överförs till de levande, ett mycket mer effektivt sätt än att vänta nio månader på en förlossning.

Att jag i stort sett enbart nämnt Romeros filmer i detta inlägg har sin naturliga förklaring. Det var han som skapade genren som den ser ut idag och det är hans zombievärld som är den mest genomtänkta. Han har dessutom fått möjligheten att göra flera filmer om denna värld till skillnad från de flesta andra som gör filmer inom genren. Därmed inte sagt att det inte finns andra filmer om de levande döda som är värda att se. Dock ska man vara varse om att det finns mycket skräp därute, då filmmakare enbart fokuserat på våld och naket och helt glömt det andra som genren har att erbjuda. Men det är med zombiefilmer som med alla filmer och livet i allmänhet. Att enbart fokusera på det ytliga blir en tämligen trist upplevelse.

Idag är zombiegenren i alla högsta grad levande med både nya filmer och nyinspelningar av gamla Romero-filmer. Romero själv fortsätter att utveckla sin värld av levande döda och entusiaster låter sina debutfilmer vara zombiefilmer. Det kan tyckas konstigt att ett i grunden så ineffektivt monster som en zombie har en plats i en filmvärld med mer effektiva monster som vampyrer, varulvar och rymdvarelser. Men zombier tycks vara mer mänskliga för oss än andra varelser som även de ursprungligen var människor. En zombie är en släkting som vaknat upp från de döda, en vän som blivit biten eller den där tjejen som inte tittade på dig i skolan men nu tittar på dig som om du var den enda levande personen i rummet (och det är du nog).

De är vi i vår mest grundläggande form.
Och de vill ju bara äta.