Pearls before swine
Om jag verkar mindre kapabel än vanligt att stava rätt beror det på att jag är berusad och inte bloggar med mobilen som trots dess otymplighet avseende långa texter trots allt har T9 som håller koll på stavningen. Berusningen kommer troligtvis även att leda till än mindre sammanhängande text, men just nu skiter jag fullständigt i det. Det som kräks ur mina fingertoppar just nu kräks för min egen skull och ingen annans. Min narcissism är enda anledningen att andra får ta del av det. Men å andra sidan, är inte det till stor del syftet med hela den här bloggen?
Idag köpte jag en film och trodde jag skulle få se våld och sex i en pretentiös konstnärlig röra, men fick nåt helt annat. Jag fick våld och sex, men till större delen så fick jag ta del av andras tankar kring våld, sex och förnedring. En till största delen filosofisk film som behandlar människans sexualitet och hur den kan kopplas ihop med vårt behov av våld och även förnedring och dominans. Vissa behöver förnedring. Andra behöver dominera.
Våra behov och våra intressen verkar i mångt och mycket vara en strävan efter någon sorts mental balans, men var balansen uppnås är högst individuell. För min egen del är hela min kulturkonsumtion ett enda långt sökande efter balans. I en värld som på ytan ger oss Allsång på Skansen (Okej, jag hatar verkligen det konceptet), Ernst och Sommarkrysset framstår sökandet efter mörker som en livsnödvändighet. Definitivt för mig. Mitt liv skulle vara en enda lång depression om jag blev tvungen att försöka kväva de mer extrema aspekterna av mitt liv. Mycket handlar om smärta. Fysisk smärta som måste hanteras för att pryda den tomma canvas som är ens hud med konst och psykisk som letar sig långt in i de djupaste delarna av mitt psyke då litteratur, film och konst förser mig med mörker och mänskligt lidande. För vissa kanske det låter sinnesjukt, men det går inte att ignorera det faktum att vi behöver mörker i vårt liv. Om inte annat för att kunna njuta av ljuset till fullo. Gladiatorspel, skräckfilmer och dokumentärer om seriemördare fyller alla samma grundläggande funktion. Och de låter oss alla uppleva mörkret från en skyddad tillvaro där vårt eget liv inte är i fara. Gladiatorspel upplevs inte på samma sätt om man står där på arenan med ett svärd i handen och ska försvara sitt liv. Inte heller vill vi uppleva känslan av att jagas i en lång korridor av en galning för att till slut slitas i stycken långsamt.
Jag har en viss aning om att vissa av mina vänner kommer att oroa sig för mig när de läser detta, medan vissqa inte kommer att göra det. Till de som oroar sig, kan jag bara hälsa; Gör inte det. Detta är jag. Detta är samma person ni möter med jämna och ojämna mellanrum. Samma person som är glad och skämtsam och inte tar livet på särskilt stort allvar. Och jag tar inte livet på alltför stort allvar någonsin. Det är inte värt det. Däremot tar jag mina känslor på stort allvar och när saker får mig att må illa reagerar jag mot det. Kanske lite väl mycket med tanke på det där med att inte ta saker på för stort allvar, men vafan, världen består till större delen av hycklare som tycker det ena och gör det andra så varför inte bara sälla sig till de leden och inse att man i mångt och mycket också är en hycklare ibland. Hyckleri kanske är som fördomar. Alla har dem, men det som skiljer en fördomsfri människa från en fördomsfull är att den fördomsfrie är medveten om sina fördomar och vill antingen få dem bekräftade eller emotsagda. Det finns ett mått av självrannsakan och ett behov av utveckling.
Detta kan möjligtvis vara den största hög rappakalja jag någonsin skrivit, men det är jag inte rätt person att bedöma just nu utan jag måste återkomma om nån dag och läsa det igen för att se om jag gillar det eller inte. Men det känns djävligt bra att skriva om det hör just nu. Orden bara strömmar ur min hjärna och trycker ner mina fingrar i tangentbordet med en sådan hastighet att det blir felstavningar på felstavningar, men de flesta korrigeras innan det är försent och hjärnan fört en vidare mot nya mål.
I en värld av förnedring och våld är det omöjligt att inte landa i sex. Det är nästan en regel för extrema filmer att ett visst mått av sexualitet måste finnas med. Om inte direkt så åtminstone indirekt. Sex som en maktfaktor är ett grepp som är enkelt att utnyttja och som de oerhört sexuella varelser vi är så verkar vi inte ha några problem med att identifiera oss med de som utsätts för sexuellt våld och sexuell förnedring trots att vi aldrig själva upplevt det. Sexualiteten är en sån stor del av vilka vi är att även om vi aldrig förnedrats sexuellt så kan vi känna för de som blir det. Och i ärlighetens namn, har inte de flesta av oss någon gång förnedrats sexuellt? Oavsett om det skett gentemot oss av någon annan eller om vi tillåtit en förnedring av oss själva. Så att se nån uppleva en värre händelse än den vi utsatts för eller utsatt oss själva för blir en upprörande upplevelse för oss i och med att vi kommer ihåg hur smutsiga vi kände oss efteråt. Även om inget var vårt fel eller vi kanske egenligen inte borde känna skam.
Men behovet av våld och mörker för tankarna vidare i bekantskapskretsen. Vilket mörker finns i deras liv. De som verkar leva ett liv som är allt annat än destruktivt, vad försigår i deras hem? Kan en glad yta och ett glatt inre överleva som det enda existerande karaktärsdraget hos människor och isåfall, varför kan det inte det hos mig och andra i min närhet? Vilket mörker konsumerar du? Vad läser du under täcket med ficklampan på? Vilka är dina synder? Vad sker bakom din vackra ytterdörr med texten "Välkommen" och "Hem, ljuva hem"?
Ikväll är det omöjligt att hindra att tankar om sex blir tankar om död. Sex är en del av livet och dessutom det som ger liv. Livet i sin tur innehåller oundvikligen död. Något vi som människor är högst medvetna om och som kanske till den absolut största delen är det som skiljer oss från andra. Vi vet att vi ska dö, långt innan det är dags. Vi vet det från det att vi är små. Ett litet steg in i vårt liv vet vi att det ska ta slut. Och många av oss gör allt för att förhindra det. Vi är så rädda för döden att vi följer alla råd för ett längre liv. Eller försöker i alla fall. För vår destruktiva sida och vårt behov av omedelbar njutning leder oss mot droger och våghalsighet. Oavsett vetskapen om att vi ska alla dö, så verkar vi samtdigt ha en uppfattning om att vi ska leva för evigt. Vår tidsuppfattning ger oss en känsla av att odödlighet. Om 24 timmar känns såhär långt, så måste 365 dygn om året i åttio år vara om en evighet.
Men döden är nödvändig. Hur skulle vi annars veta att vi lever? Så länge som vi inte dör eller är döda så lever vi. Det är ett motsattsförhållande som är nödvändigt. Allt som inte lever är dött. Vi är inte döda, alltså lever vi. Så hur ska vi hantera livet? Hur får vi ut det mesta av det innan vi dör? Genom att konsumera och fylla våra liv med saker som det rådande samhället anser som nödvändiga för ett gott liv? En djävulskt ledande fråga kan tyckas, men jag har inga svar och om jag hade det skulle jag nog tröttna ganska fort på livet. Det kanske är just sökandet och nyfikenheten som är livet. Det är inte svaret till meningen på livet utan just frågan som är det viktiga. För var skulle vi vara om vi helt plötsligt hittade svaret? Om vi en dag vid 31 års ålder visste svaret och kunde uppfylla kraven för meningen med livet innan vi blir 40. Vad skulle vi göra med resten av livet? Så kanske är det frågan som är svaret på vad vi lever för. Som svar är det tillräckligt diffust för att räcka en hel livstid utan att någonsin besvaras. Och dessutom är det ett svar som inbjuder till tillräckligt mycket individualism för att förhindra att vi blir ett kollektiv av sökare på väg mot samma mål. En värld av samtycke kommer aldrig att utvecklas åt annat än ett redan givet håll. Nyfikenheten och spänningen vi borde känna inför en ny värld dör ut.
Så sex och liv leder till slut mot döden och innan vi vet ordet av ligger vi på vår dödsbädd. Vår tid på Jorden som verkade som en evighet när vi var unga kommer till slut att vara här. Det går inte att undvika och vad tänker vi då? Att se tillbaka på våra liv är nog oundvikligt och vad kommer vi att känna? Är vi nöjda? Missnöjda? Allt vårt sökande, alla råd vi fått, alla kollektiva trender vi hoppat på ska till slut utvärderas av enbart oss själva. Oavsett vad vår omgivning tycker om våra val, så är det vi som levt dem och vi som ska utvärdera dem. Själva. Våra nära och kära kanske tycker att vi levt ett rikt liv, men om vi inte själva ser det så, vad spelar deras åsikter för roll? Väldigt liten i sammanhanget. Vår upplevelse är högst individuell. Den är vår egen och enbart vår egen.
Och vissa kommer att ångra sina synder. Andra att de inte syndade mer.
God natt.
The saw is family
Resten av kvällen var allt annat än ensam. Jag mötte upp med några vänner och drog vidare till en lägenhetsfest med mextema. Och det innebär; tequila och sombreros. Försök vara deppig med en sombrero på huvudet. Det går bara inte. Speciellt inte med tequila i kroppen och vänner runt omkring sig. Det är som att försöka skära sig i armarna med banjomusik i bakgrunden. Det går bara inte. Till och med banjostycket ur Den sista färden (Deliverance) muntrar upp trots att man vet att den fete killen snart ska våldtas och ridas som en gris av rednecks ute i skogen.
Dagen har bedrivits på stan. Det är trevligare att ta långpromenader där. Det finns affärer att smita in i, kaféer att utforska och människor av lite fler slag att beskåda. Jag är en sån där människa som glor runt omkring mig när jag är bland folk. Det går bara inte att sitta snällt stirra rakt ut i vafan-det-nu-är-de-stirrar-ut-i. Omgivningen kommer alltid att vara mer intressant, även om den enbart består av människor som mina fördomar säger mig är tråkiga.
Ett visst behov av extrem skräck har funnits i mitt liv sen jag kom hem från Dalarna. En vecka i en atmosfär som konkretiserar allt som dansbandsmusik saknar utrymme för mörker och grymhet. Det blir överflöd på det glättiga. Det är som Allsång på Skansen 24 timmar om dygnet och dag ut och dag in.
Så dagens promenad tog mig till SubDVD och lite nya inköp av extremt våld och lite sex med. Kvällen kommer att bestå av lite våld och en kopp te. Eller våld och Jack Daniels och Cola. I vilket fall så blir det våld och det är det viktiga.
Vidare så börjar jag bli lite trött på ljudet av min akustiska gitarr och behovet av att kunna producera tyngre distat oväsen blir större och större för var dag som går. Därför har jag börjat spendera tid i musikaffärer för att försöka stilla behovet litegrann genom att åtminstone titta på gitarrer och förstärkare, drömma lite och kanske till och med inbilla mig att jag kommer att köpa nån av dem. Detta trots att jag redan kollat ut vad jag vill ha och kan köpa billigare från Tyskland. Men man vet ju aldrig. Kanske råkar man se ett paketerbjudande som inte går att motstå. Iallafall är det vad jag intalar min hjärna som då med glädje ger mig tillåtelse att gå in i butiken trots att sannolikheten för att något ska köpas är nästintill noll.
Jag tänkte göra ett litet hopp i dagens inlägg. Min hjärna vandrar åt det ena än det andra hållet nuförtiden och mina inre konversationer känns som ständigt pågående. Så pass att de ibland letar sig ner till munnen och jag kommer på mig själv med att viska tyst med mig själv.
Det som finns i mitt huvud mycket just nu är behovet av familj i den klassiska betydelsen, dvs nån att bo med och dela större delen av ett liv med. Nånstans i mitt sinne har det funnits någon sorts idé om att förr eller senare hitta någon att flytta ihop med. Men det har aldrig inträffat. Flickvänner har funnits, men inte behovet att flytta ihop med dem. Tanken på att flytta ihop har uppkommit när planer på att bosätta sig på samma ort kommit upp. Nästan som en smidig lösning på problemet att hitta två lägenheter. Eller en liten åt mig. Då flyttar man ihop istället och så är det bra med det.
Fast så lätt har det ändå aldrig varit. I min idé om ett gemensamt boende har det alltid funnits ett behov för mig att få ha mitt egna, ett rum som jag har helt och fullständigt kontroll över vad gäller inredning och innehåll. Ett rum där mina skräckfilmer kan få hedersplats och zombies tittar ner från väggarna tillsammans med konst som fascinerar mig. Fast ska jag vara ärlig, så skulle en helt egen lägenhet nog passamig bättre.
Att ha enbart ett rum som är mitt såsom jag vill ha det och en lägenhet som i övrigt är till stor del en kompromiss vet jag inte som jag skulle trivas i. Jag vet inte om det skulle kännas som hemma. Och även om det vore ett hem för mig, så finns dessutom behovet av att kunna få bestämma själv. Om jag inte orkar och vill låta lägenheten vara sunkig så kan den få vara det och om jag tycker att det är dags att städa, så kan jag städa.
Faktum är att det bästa långa förhållande som jag haft var med en tjej som bodde på samma ort som jag, men i en egen lägenhet. Vi kunde utan problem träffas när vi kände för det och när vi behövde vara för oss själva så var det inte heller ett problem. Ärligt talat så var nog jag den som hade störst behov av att få vara för mig själv då och då, men hon accepterade det och den acceptansen av våra behov bidrog nog till stor del till att det höll så länge som det gjorde.
Så när jag tänker igenom mitt liv och mina behov börjar det mer och mer kännas främmande att bo ihop med någon. Om jag nu har detta behov av att kunna stänga om mig och leva efter mina regler, så varför inte ge mig själv tillåtelse att leva just så? Och mina tidigare upplevelser visar ju att de faktiskt går att dela ett sånt liv med någon.
Man måste bara hitta den personen. Och till att börja med, hitta personer.
Sen. Nu vill jag se våld. Och det blir fan inget te.
Det blev för jobbigt att sitta hemma, dricka och lyssna på min egna
You and me against the world
Klockan är fem över tio på morgonen och min dag är redan förstörd. Ginzas nyhetsbrev inleddes med orden ovan och kräkreflexen ville med all sin kraft bidra till diskussionen. Klämkäckheter kan människor gärna få bespara sig. Speciellt till mig.
Vad är det för behov som tillgodoses med fåniga meningar? För att inte tala om uppmaningar från relationsexperter med falska doktorsgrader? En bok i min hylla heter Hångla mer och är en sån bok. Med uppmaningar. Jag fick den som tack för att jag deltog på en läromedelskväll och utvärderade ett nytt läromedel. Bara så att ni inte tror att jag köpt den självmant. Jag fick Karin Alvtegens Skam också. Den fiktiva berättelsen har gett mig mer. Och Karin som inte ens påstår sig vara relationsexpert eller livsförbättrare. Hon är författare och människa. Tydligen räcker det. Inte författare, utan människa.
[...]
Efter en dag på stan med min far och hans kusin är vi nu åter hemma i min lilla lägenhet. Och det känns lite bättre. Bland alla semestrande människor fanns inte utrymme för löjliga visdomsord. Däremot verkade det finnas ett outsinligt behov av konsumtion. Och hemarbete. Semestern äro över och med den all denna tid som ska utnyttjas till max. Gud förbjude att man inte hinner Ernstifiera sin uteplats med något "spännande material"* innan man ska vara åter på kontoret, än mindre utvilad än innan semestern.
Det känns som att cynismen flödar fritt i mina ådror dessa tider och det är rätt angenämt. Det handlar nog egentlgen inte om att jag har blivit mera cynisk, det finns bara mer att bli cynisk kring. Kvällspressen (den som kommer ut vi elva på förmiddagen) förser min hjärna med än den ena än den andra sommartrenden och verkar som vanligt helt oförstående över de trender de SKAPAR och inte RAPPORTERAR om. Utåt sett oförstående i alla fall. Det är Allsång, det är Ernst, det är otrohetstrender, det är hästbettet Sofi Fahrman i "sexiga" underkläder, Alex Schulman som snor bloggar, författarkrig mellan kvinnorna som säljer och männen som inte gör det, Gessle är på G och låt oss för guds skull inte glömma våra stackars dokusåpastjärnor som utsätts för ditt och datt i sina tragiska försök att hänga sig kvar vid en pyttegnutta kändisskap. Vafan, kan Paris Hilton vara känd för sin brist på talang, måste väl andra kunna vara det?
Som sagt, sommarrapporteringen lämnar mycket att önska i form av innehåll, men gud förbjude att man blev tvungen att avbryta Sommartorpet för ett massmord i Angered. Men även om media till stor del skapar de trenderna de själva säger sig enbart rapportera om, så finns det ändå konsumentunderlag så det räcker för att rättfärdiga en förtielfte artikel om Ernst. Jo, jag har kanske lite svårt för den mannen.
Men jag började ju med måbra-böcker och slogans som finns i överflöd runt omkring oss. Kedjebrev på kedjebrev trillar ner i våra inboxar på jobbet med finurligheter som ska göra vår arbetsplats mycket bättre och relationen till våra nära och kära rent utav himmelsk.
Problemet är bara att alla människor är olika, men det är också det fina i kråksången. Om alla vore lika och hade samma behov att tillgodose för att må bra så skulle det ju bara finnas utrymme för en bok. Men på det stora hela så känns det som att allt går ut på en sak. Hitta den väg som passar dig och gå den.
Med andra ord; börja lyssna mer på dig själv istället för på andra. De flesta har oftast fel om dig just av den anledningen att de inte är du. Speciellt om de inte känner dig. Nära vänner och släktingar kan känna dig rätt väl och hjälpa dig på traven, utan "doktorsgrader" eller andra titlar.
Sådär, nu kan ni ta alla de pengar ni tänkt lägga ut på måbra-produkter och skicka dem till mig istället.
Over and out,
Dr. W. Blues
* (C) Ernst Hirschenkirschen-vafankarlnnuheter-steiger
The rules of attraction
Det har varit en hyfsad vecka här i skogarna och anledningen heter Dansbandsvecka. Så återigen kommer ironin och knackar lite försynt på dörren. Denna gång dessutom årligen. En musikstil som jag har väldigt svårt för att ta till mig blir räddningen för att göra en dryg veckas vistelse rätt okej. Alla vänner kommer tillbaks och man kan spendera en vecka på olika ställen och dricka öl med dem. Sen tar Dansbandsveckan slut och byn töms på folk och tillvaron återgår till det vanliga med tomma gator och vänner som flyr fältet.
Men en vecka här ger dock också en del tillfällen till att tänka och sakna. Fundera och älta saker som man kanske borde jobba med att göra sig av med, men som samtidigt får existera på nåt plan i alla fall genom att finnas i ens tankar. Det där med "bättre än inget". Så man ältar vidare, tänker och funderar. Vilket är det bästa sättet att hantera den här situationen? Ska man ge varandra utrymme eller ska man ta kontakt igen? Blir det jobbigt för den andra personen eller sitter den och väntar på ett telefonsamtal? Försöker vi båda glömma och gå vidare eller vad fan är det som händer egentligen?
Regler för hur man ska bete sig i olika situationer är jobbiga. Speciellt de oskrivna. Oskrivna regler är ett av mina största hatobjekt. Just för att de existerar som någon sorts idé om hur man ska bete sig, men de är i själva verket ett sånt hot mot den personliga friheten att de inte kan bli skrivna regler. Ändå existerar de som sanningar för hur man ska bete sig och reagera. Bryter man mot dem blir man genast ifrågasatt av de som ser dem som sanningar att leva efter. Gärna när det gäller valen man gör i livet.
Att gifta sig och skaffa barn när man blivit vuxen och hittat någon att dela sitt liv med är den oskrivna regel som finns i min närhet just nu. På väg mot trettio stöter man på fler och fler bekanta med ringar på fingrarna och minikopior av dem själva i terränggående barnvagnar som matchar stadsjeepen. Och det är tydligen rätt väg att gå. Den är så rätt att om man inte känner for det så måste man försvara sitt beslut vilket verkligen känns som ytterligare ett exempel på samhällets kollektiva idioti. Varför måste man försvara ett icke-handlande, men inte ett handlande? Varför behöver man inte försvara sitt beslut att gifta sig då man har oddsen emot sig och allt det där snacket om evig kärlek för de flesta enbart är skitsnack och ändå slutar med skilsmässa? Sen så kan man fundera på varför inte fler i västvärlden adopterar fler barn från områden i världen där det råder överbefolkning istället för att producera ytterligare ett? Det finns ett visst drag av narcissism i detta att skaffa barn. Men det kanske även finns en biologisk drift att föra just sina gener vidare. Men den driften finns inte hos alla, så varför agera som att den gör det?
Till syvende och sist handlar det mesta i livet om val och inte om regler. Att vara vuxen betyder inte att man skaffar barn och villa. Att vara vuxen betyder väldigt lite. Om man börjar bena i det, så kommer åtminstone jag fram till att det enda som kan skilja en vuxen från ett barn är ålder. Och med den åldern kommer mer ansvar som samhället tycker att man ska leva upp till. Men de skrivna förväntningarna är inte så många. Man ska helst arbeta eller åtminstone försöka få ett jobb, man ska betala skatt och man ska följa resten av lagarna. Resten är val. Resten är helt och hållet upp till dig. Så låt gärna bli att ifrågasätta mina val bara för att du trott att den väg du gått var obligatorisk för alla. Det var den inte.
Men för att knyta an det här med oskrivna regler till tankarna om saknad under Dansbandsveckan så handlar det väldigt mycket om hur man ska reagera när ett förhållande tar slut. Bland mina vänner i Skottland verkar det vara populärt att bli bitter, gå ut med sina vänner på en krog och prata om vilket svin personen som avslutat förhållandet är. Samma person som för en vecka sedan kanske var den underbaraste personen i världen är helt plötsligt ingenting värd. Ett val kan förändra en hel människa. Men det är klart, ilska är lättare att hantera än sorg. I ilskan finns i dess natur att någon annan bär skulden. I sorgen finns ett ältande och ifrågasättande av sig själv vilket inte är det lättaste att hantera. Men genom den kommer man nog lättare närmare sanningen till vad som hänt och kan tänka på en människa genom de positiva minnen den gett istället för som en idiot som man inte vill erkänna fanns i ens liv.
Så är det det här med kontakt igen. När ska man ta kontakt med personen igen? Kan man ringa redan nästa dag? Ska man låta det ta tid? Sitter båda och väntar på den andre för att de tänker samma saker? Den oskrivna regeln verkar säga att man ska vänta och inte verka alltför angelägen om att få kontakt igen. Men varför måste man vänta med att ta kontakt med en människa vars samtal man uppskattade för några veckor sedan och som man troligtvis kommer att uppskatta även nu? När saknaden handlar om mer än det som har med kärlek att göra, när det handlar om vänskapen också, varför kan man inte få ta kontakt i vänskapens namn? Och varför gör inte jag det? Följer jag nån oskriven regel eller är det ett aktivt val? Frågorna vandrar runt i huvudet och skapar ett virrvarr av tankar som kämpar för att hitta ett svar. Det är inte enkelt, men det är bättre än att vara bitter och arg i alla fall.
Fade to black
Återkommer med nytt inlägg när jag orkar.
Come lie next to me
Jag sitter på tåget hem mot Dalarna och har i all SJ:s Intercity-enkelhet belönats med ett vägguttag. Så då var bara frågan om man skulle se på film eller skriva lite. Men då folk i ens närhet tenderar att kolla på ens skärm så får det bli skrivandet idag. För jag vill se Zombie Flesh Eaters.
Det har blivit ett rejält resande den senaste tiden. Först mentalt från en verklighet till en annan och nu även fysiskt med festival ena stunden och tåg till Dalarna i nästa.
Arvikafestivalen var riktigt bra av flera anledningar. Dels så var det kul att få återse gamla vänner som man ser alldeles för sällan. Ibland blir man avundsjuk på de som bor på ett ställe hela sitt liv och har hela sin krets där. Men de skulle ju inte få träffa de underbara människor som jag får träffa.
Dels var det en skön urladdning att få se några av sina favoritband, vissa för första gången, andra som ett kärt återseende. In Flames gör en aldrig besviken, Pain underhåller väl och gjorde det till och med bättre än vanligt, Dark Tranquillity har äntligen blivit en erfarenhet istället för en dröm och Apoptygma Berzerk är det vackraste bandet i världen just nu. Vackra, rockiga, gotiska synthtoner har strömmat ur mina högtalare sen jag kom hem igår och nu töms de varsamt in i mina öron från hörlurarna. Vänner och musik skulle räcka gott till att göra en festival till en underbar upplevelse. Men för att verkligen ge valuta för pengarna så slutar det inte där. Att åka på festival under ett par dagar tar på krafterna rätt så rejält, men det fyller på med nya också.
Mitt liv består till väldigt stor del av informationskonsumtion av alla de slag, vare sig det är musik, litteratur, nyheter, dokumentärer, filmer eller annat. Festivallivets enkelhet och förhållandevis primitiva tillvaro ger en möjlighet till en paus från allt .
Den senaste tiden har behovet av flykt varit stort. Bort från en tomma tillvaron som ibland upplevts i min lägenhet. Bort från en ensam säng där något fattas nu när det är borta. Bort till en värld där allt man behöver finns just där och finns det inte där behöver man det inte. Bort till en värld där saknad dränks av vänner även de på flykt bort från nåt och till annat. Den uppmärksamhet och kärlek man behöver tillhandahåller de och i gengäld får de uppmärksamhet och kärlek tillbaks.
Att komma hem till en tom lägenhet var inte det lättaste. Den var om möjligt ännu tommare. Den känns ju vanlgtvis inte tom, men är man nere så gräver man gärna ner sig lite ytterligare. Så att få åka till Dalarna och träffa vänner känns inte helt fel, även om jag samtidigt gruvar mig lite. Det finns en del ångest förknippad med det liv som min gamla hembygd har att erbjuda. Eller snarare vad det inte har att erbjuda. Jag uppskattar verkligen att strosa omkring i Stockholm och bara smita in på ett kafé eller en restaurang för att äta en bit mat innan man promenerar vidare till butiker och med människor av alla de slag att beskåda runt omkring sig. Det ska sen jämföras med den byn man är uppväxt i som aldrig verkar ha något nytt att erbjuda utan istället ständigt verkar erbjuda färre saker.
En promenad ger samma vyer som de gjorde när jag gick där för tio år sedan. Människorna är inte desamma, men de ser ut som om de vore det. Den enda förändring som verkar ske är negativ och destruktiv. Ett samhälle som sakta imploderar sig självt. Och jag som med min utflyttning bidragit till destruktionen. Men jag har svårt att känna någon skam över det. Såhär i efterhand känns det som att det var en fråga om liv eller död. För det jag trodde var liv känns idag mer som död när det ställs i kontrast mot det liv jag upplevt sen jag flyttade därifrån.
Men vänner finns redan på plats eller är på väg och att få ta del av dem och deras närhet igen känns bra. Det finns som sagt problem med att ha vänner utspridda över landet och Europa med för den delen, men vad är alternativet?
Att inte ha dem alls? Skulle inte tro det.
Illamående
På sätt och vis gick jag med för att få bekräftelse på att jag var intressant nog för andra, men det hela utvecklades till att få en bekräftelse på att jag kände mig mer intressant , delvis för att jag inte fick så många besök av de människor som jag inte kunde identifiera mig med. Nu när jag loggade in senast kändes det som att jag fått nog.
I övrigt går livet vidare med sina upp- och nedgångar. Av förklarliga själ så finns det kanske fler nedgångar, men de kan jag inte göra så mycket åt. Jag kan ju inte ignorera att de existerar för det skulle vara alltför destruktivt och jag ser alltför ofta nuförtiden exempel på män - faktiskt uteslutande män - som inte vet vad de ska göra av de känslor de lärt sig att inte visa men som nu existerar i deras liv likförbannat. En del tar livet av sig, andra blir förbannade på gränsen till farliga och andra slår det helt slint för och de får tillbringa tid på sjukhus för sina psykiska besvär.
Så de jobbiga känslorna existerar i mitt liv och mer nu efter den vändning mitt liv tagit som jag inte riktigt räknat med. När ljuset plötsligt byts mot mörker blir man tagen på sängen och livet måste helt plötsligt hanteras på ett annat sätt. Det är inte lätt, men det måste göras och det måste få göra ont. Även om man försöker hitta på andra saker som dämpar de tankarna.
Det känns konstigt när minnen av glädje helt plötsligt blir jobbiga minnen. Ett brev som inte längre påminner om det man har utan det man förlorat kan förstöra en hel morgon.
Dags att tvinga sig själv till uppryckning och gå vidare med dagens måsten.
Jag får ju fly till festival imorgon vilket ska bli skitkul. Gamla vänner som man inte sett på ett tag och musik som får blåsa ut hjärnan.
Fast det kommer inte att bli lätt att se Apoptygma Berzerk på lördag natt.
In this together
Idag träffade jag en nära vän för en fika och ett långt samtal. Samma vän som fick mig att börja blogga. En del personer är bra till så mycket. Av någon anledning fick jag för mig att pröva en chai latte också. Det var faktiskt gott och nu kan jag äntligen vara cool med mina grymt coola latte-vänner. Eftersom att skummad mjölk med kaffe är häftigare än att dricka det outspätt utan socker.
Fast det var ju inte latte det skulle handla om utan nåt lite mer intressant. För mig i alla fall. Nämligen relationer. Eller snarare en viss del av dem som kanske inte är så viktiga egentligen, men som helt plötsligt blir det en dag. Jag har grubblat lite på gemensamma intressen.
Som en del av er kanske förstått så är jag till stor del intresserad av film i alla dess former, men framförallt är jag mer intresserad av extrema filmer än gemene man. Det, kroppsmodifiering och hårdrock. Sånt som man ska växa ifrån när man blir vuxen, men jag trivs med det i mitt liv så varför ge upp det?
Mina intressen har aldrig direkt varit något som mina flickvänner delat med mig. De kan gilla vissa aspekter av dem, som lite tyngre rockmusik eller snällare skräckfilmer. Jag vet att det finns människor av båda könen därute som delar intressen med mig, men mina flickvänner har inte delat dem med mig. Min förtjusning i att enbart klä mig i svart (och ibland lite rött) är en annan rätt stor del av mig. Sen om jag vill göra mig extra snygg förgyller jag mitt ansikte med ett lager svart kajal runt ögonen.
Självklart har jag aldrig krävt av mina flickvänner att de ska dela mina intressen, så länge de inte protesterat mot dem och de har alltid accepterat dem. Men det är just det. Jag har blivit accepterad för mina lite mer konstiga sidor för att jag har andra sidor som är viktigare för dem och som de värdesätter högre. Och det är helt okej för mig. Eller det har varit det. Nu vet jag inte om det räcker längre.
Att ha de intressen jag har och den klädstil jag har när jag närmar mig trettio ses av bland annat mina föräldrar med förvånade ögon och de verkar ibland ha förväntningar på att jag ska anamma ders bild av vuxenskapet. Men de accepterar mig och det har varit samma sak med mina flickvänner. Och som sagt, jag har aldrig haft några problem med det utan varit nöjd om jag kan se extrem skräck med mina vänner eller åka på festival och röja loss. Så länge det inte ifrågasätts. För ibland känner man sig som en vandrande freakshow bland andra vuxna och det är inte särskilt kul att känna att man blir satt till att försvara intressen istället för att enbart kunna dela med sig dem till en grupp människor med öppna sinnen. Nu är det absolut inte alltid så, men det händer. Även om det kanske inte är de här personernas direkta avsikt att ställa mig mot väggen så gör de det omedvetet.
Så när man väl får veta att man klätt sig snyggt eller att den filmen man visade var riktigt bra, så suger man i sig vartenda ord. Och när en flickvän säger det så känns det helt fantastiskt. Det är som att ytterligare en dimension förts till förhållandet. Jag känner inte att en del av mig älskas och en annan accepteras utan hela jag älskas. Självklart har vi alla dåliga sidor och sidor som andra inte kanske kan ty sig till, men ju mer av en som får uppleva att det tillhör den del som älskas desto bättre.
Tyvärr så för ett sånt förhållande med sig en del problem också. När det tar slut.
Klarar man av att ha en flickvän som återigen enbart accepterar ens intressen och kanske skrattar lite oroande då hon hittar Cannibal Holocaust i filmhyllan eller får lyssna på Murderdolls Let's Fuck? Eller är det som med droger? Nu har man blivit fast i heroin, hur fan ska man kunna nöja sig med cannabis då? Eller mer barnvänligt; hur ska man kunna köpa GB:s BigPack igen när man vet att Ben & Jerry's finns?
Framtiden får utvisa.
Men först ska jag iväg på festival och leka i leran.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del IX
Handlingen ovan är från en kortfilm som jag såg för några timmar sedan medan jag fortfarande låg i sängen och funderade på om det inte var dags att gå upp snart. Men för att komma in på min fascination med sådana filmer så tror jag att jag måste börja lite större. Varför ser jag på film? Och kanske lika intressant; varför finns det så mycket mörker i den kultur jag konsumerar?
De två frågorna hör ihop till viss del i sina svar, men om man börjar med varför jag ser på film, så finns ett svar på varför jag konsumerar kultur överhuvudtaget. En hel del av de som jag umgås med och som jag kommer i kontakt med ser film för att bli underhållna, men för de flesta handlar det om något mer än bara underhållning. Varför skulle Schindler's List annars bli populärare än Austin Powers? Definitivt inte för att judeutrotning är mer underhållande än en brittisk mods-agent med dåliga tänder. Inte för de flesta i alla fall, som tur är. Det hela handlar för mig i alla fall om att vi ser på film för att känna någonting, men sen där skiljer det sig för oss, för vilka känslor är det vi vill uppleva?
Om vi enbart skulle vara ute efter känslan av att vara roade skulle det bara finnas en eller två genrer inom litteratur, konst och film. Men det finns fler. Det finns komedier just för att roa oss, det finns draman för att vi ska kunna ta del av andras livsöden och kanske känna medkänsla, det finns action för att vi ska känna adrenalinet flöda och dessutom känna oss roade i många fall, det finns thriller för att vi ska känna en mer krypande spänning och känna lite oro och så vidare. Ibland är det känslan efter igenkännande vi är ute efter, att känna att vi inte är ensamma om våra tankar och det soom hänt i vårt liv, men oftast verkar vi vara ute efter att ta del av andras liv, andras händelser och andras känslor. Den typ av känslor som vi sjävla inte vill uppleva direkt, men som intresserar oss trots allt och vad är då bättre att vända sig till än just kulturen?
Genom film, litteraur och konst kan vi få ta del av känslor som vi är nyfikna av, men det är relativt ofarligt. Vi sätter upp en barriär mellan oss och det vi vill uppleva genom tv-rutan, papperet i boken och målarduken. Blir det jobbigt kan vi stänga av, slå ihop eller titta bort så är allt borta. Och det är inte enbart med kultur som vi utsätter oss för fara, tragedi eller adrenalinkickar under ordnade former. Går bara på ett tivoli och se all spänning under mycket kontrollerade former som erbjuds. Extrema sporter lockar många och sker ofta under stor säkerhet.
Så det verkar finnas ett allmänt behov av att uppleva känslor som kanske är kopplade till händelser som vi inte vill uppleva och vi har skapat otaliga möjligheter att får uppleva dem med så liten risk som möjligt. Det som skiljer oss åt däremot tycks vara vilka känslor vi vill uppleva.
För att fokusera på just skräckfilmer, så är de till för att tala till våra mer mörka känslor som rädsla och äckel. Men vilken grad av rädsla och äckel man vill uppleva är högst individuellt. För vissa räcker det gott och väl med en klassiker som Dracula medan det inte räcker för att tillfredställa andra människors behov. För vissa är monsterfilmer otänkbara och löjliga utan det är mänsklig grymhet som skrämmer och upprör.
Jag vet att inom mig och många i min närhet (troligtvis alla människor) så finns ett inneboende mörker som måste få ett utlopp på nåt sätt. Det finns ett behov av det mörka i livet likaväl som det finns ett behov av det ljusa. Mitt behov av mörker dominerar nästan all form av kultur som jag konsumerar. Jag läser böcker om seriemördare, lyssnar på musik om sorg och död och ser på filmer som är jobbigt obehagliga att se.
Men ett behov behöver inte leda till fascination och fascinerad är jag definitivt av dessa filmer. Så vad är jag fascinerad över? Den övergripande fascinationen är den mänskilga hjärnan. För även om det är monster som står för dödandet och även om det är en helt fiktiv berättelse, så kommer allting från en eller flera mänskliga hjärnor. Och det kommer inte från hjärnor som är sjuka, det kommer inte från hjärnor som är farliga. Det kommer från människor som är varma och vänliga. Människor som inte skulle göra en fluga förnär. Inter mer än gemene man i alla fall. De som är farliga för oss gör inga filmer. De har hittat ett annat, mycket mer destruktivt, utlopp för sina mörka sidor.
Ytterligare fascination ger sjävla filmskapandeprocessen mig. Speciellt specialeffekter. Att man lägger ner en ofantlig mängd tid på att göra något så realistiskt som möjligt i en film med orealistisk handling. Den kraft som läggs på att få tittaren att känna att detta rent absurda skulle kunna ske på riktigt och under 90 minuter så tror vi verkligen att det är sant, men vi är bekvämt skyddade från det och när filmen är slut tar verkligheten vid igen sånär som på nån enstaka mardröm eller sömnlös natt då man misstänksamt håller ögonen på TV:n för att ingen japansk svarthårig tjej i nattlinne ska krypa ut genom den.
Dock är det inte helt problemfritt att ta upp en fascination med skräckfilm. Idéer om våldsfilmers påverkan på vårt beteende som något negativt nästan kräver behandling. Leder våldsfilmer till riktiga våldshandlingar? Min direkta reaktion är att de inte gör det. Och det baserar jag till största delen på mig själv och mina skräckfilmsfascinerade vänner. Vår reaktion är att kulturkonsumtionen är ett enkelt - alltför enkelt - sätt att hitta förklaringar till handlingar vi inte förstår oss på. Speciellt om den typen av kultur som påträffas inte är något man själv konsumerar för att man tycker det är för skrämmande och våldsamt. Man får vatten på sin kvarn och kan visa att man minsann är frisk som valt att inte se dessa filmer eller lyssna på denna musik, för se vad som kunde ha hänt annars.
Så varför hittar man ibland skräck- och våldsfilm hemma hos mördare? I många fall hittar man nog annan film också, men det är inte så intressant att ta upp att mördaren dessutom tittade på Jurassic Park för med tanke på hur många som sett den så borde vi i så fall verkligen börja låsa om oss om kvällarna. Men filmer som inte är så spridda bland allmänheten går utmärkt att använda sig av i sina teorier om bakgrunden till en våldshandling. Det bästa är om man kan hitta en scen i filmen som påminner om tillvägagångsättet för våldshandligen. Då kan man tämligen enkelt påvisa att den ohälsosamma filmen klart inspirerat till dådet.
Men är det verkligen så enkelt? Jag har ju aldrig spetsat kvinnor på pålar, flått människor och slitit foster ur magar med bajonett. Det har däremot andra gjort under historiens gång och det utan att ha sett på skräckfilmer. Ett motargument som ofta används är det om reklamens inverkan där en amerikansk politiker menar att alla som ser en bilreklam inte går ut och köper just den bilen, men vissa gör det. Samma skulle då vara gällande för våldsfilmer och ett tillräckligt argument för att förbjuda dem helt och hållet.
Kan det inte istället vara så att de som begår våldsbrott och har våldsfilmer hemma skulle begått ett våldsbrott även om de enbart haft komedier hemma? Eller det kanske varit mer troligt dessutom? Det handlar litegrann om hönan och ägget. Vad influerar vad? Leder våldsfilmer till ett våldssamt beteende eller leder ett våldssamt beteende till en konsumtion av våldsfilmer? Min åsikt är den senare. Sexologer pratar ibland om extrema porrfilmers betydelse för att hindra människor från att leva ut de fantasierna i verkligheten. Om det är sant, så vore det kanske inte så befängt att dra en liknande parallell till våldsfilmer.
De argument som jag för fram ovan är som tidigare sagt inte alls vetenskapligt fastställda utan till stor del baserade på mitt eget liv och de som finns i dess närhet, men det måste verkligen poängteras att mina argument har lika mycket vetenskaplig grund som de som tycker motsatsen har, det vill säga mycket liten.
Så nu är vi då här, sista stycket på den den här bloggserien som blev bra mycket längre än jag trott att den skulle bli och som faktiskt till och med öppnat mina egna ögon mer för mina egna skräckfilmer nu när jag fått en chans att stilla reflektera kring dem. De källor som använts har varit väldigt få under skrivandets gång utan allt som skrivits är sådant jag samlat på mig under åren som skräckfilmsfantast, men jag skulle inte ha klarat mig utan IMDb.com för att få årtal och vissa fakta rätt. Nu ska jag äntligen ge mig i kast med etnologen Jonas Danielssons doktorsavhandling om facinationen av extrema filmer.
Nu är det slut, kära monsterdiggare.
It's only a movie, only a movie, only a movie... Del VIII
Under 70-talet och in på början av 80-talet kom den största delen av extrem film från Italien. I alla fall den extrema film som vi i västvärlden kuknde ta del av. På senare år har extrema filmer från Japan från den tidsperioden letat sig sig till Europa och USA tack vara DVD-revolutionen och Internet som tillhandahållit billiga produktionsmetoder och alternativa distributionskanaler.
Italienska regissörer som Dario Argento, Lucio Fulci och Mario Bava och genrer som giallo, inspirerade av amerikanska hårdkokta deckare och billiga italienska våldsamma kriminalromaner, såg dagens ljus och många av dagens regissörer inom skräck har influerats kraftigt av den italienska skräckvågen. En genre som kanske inte inspirerat lika direkt utan mer indirekt är en av de mest kontroversiella som uppstått, kannibalfilmen.
1972 är året som de flesta anser är kannibalfilmens födelse, då Umberto Lenzi släppte sin film Man From Deep River om en vit man som tas till fånga av en infödingsstam, lär sig leva med dem och till slut även slåss vid deras sida mot en vildsint kannibalstam.
Filmer med kannibalism har existerat innan 1972, men när man pratar om denna våg av kannibalfilmer så har de väldigt utmärkande drag, så utmärkande att regissörerna skamlöst kunde plocka scener ur varandras filmer och klippa in i sina egna, vilket ger genren ytterligare drag av exploitation. Dessa filmer utespelas nästan uteslutande i Amazonas regnskog och handlar om vita människor från väst som kommer i kontakt med en eller flera stammar som aldrig tidigare mött människor från "civilisationen". Ibland sker mötena av en slump, men ofta är det avsiktligt då de vita människorna gett sig ut för att söka upp just de stammar som aldrig varit i kontakt med den utvecklade världen, som de vita ofta anser sig representera. Ibland är stammarna i sig kannibaler eller så ligger de i fejd med kannibaler, men som genrens namn anger så är ett möte med kannibaler oundviktligt.
FIlmernas fokus ligger på just den enorma kulturkrock som uppstår då de två väldigt olika världarna möts och resulterar ofta i våld och väldigt extremt sådant. Vi introduceras i en värld där djungelns lag råder och de primitiva stammarnas tro och lagar är väldigt hårda och oförlåtande. Det är en form av extrem social darwinism, där de som uppvisar någon form av svaghet - som att exempelvis vara otrogen eller bära på en sjukdom - måste på något sätt bort från stammen och regissörerna verkar inte lida någon brist på fantasi i de fallen. Människor spetsas på pålar genom anus och ut genom munnen, våldtas med fallosliknande stenar och slås ihjäl, får sitt sjuka foster utrivet och levande begravt och blir sen ihjälslagen med mera.
Men det är viktigt att poängtera att dessa primitiva människor inte enbart framställs som blodtörstiga djur för att vi ska känna oss nöjda med det samhälle som vi utvecklat i väst. Dessa stammar är människor i sin mest fundamentala form, en påminnelse om hur nära vi står andra djurarter. Allt handlar om överlevnad och presenteras ofta även med ett visst mått av beundran. Det enkla, men hårda, livet hyllas av de manliga regissörerna. Men det är just en värld för män. I alla exemplen på straff i stycket ovan är det kvinnor som utsätts för dem. De vita kvinnor som dödas våldtas ofta innan de slås ihjäl och några av de vita männen avmaskuliniseras då de får sin penis avskuren innan de dödas, ett starkt uttryck för att de inte var starka nog - manliga nog - för att överleva i den hårda djungeln.
Ett inslag som kannibalfilmerna blivit kända för är det äkta dödandet av djur, något som för de flesta som ser filmerna är ett totalt onödigt inslag. Det verkar som att nån regissör börjat och att de andra sedan följt i hans fotspår och gärna försökt göra det mer extremt. Grisar skjuts, små apor får sina skallar avhackade, en näsbjörn binds vid en påle och attackeras och äts upp av en anakonda, krokodiler och ormar sprättas upp och så vidare. Det hela kan ses som kritik gentemot västvärldens avskärmande från dödandet av den mat vi konsumerar, men enligt de flesta (mig inkluderad), så räcker det inte som argument för att döda djur för en films skull. Att det dessutom sker i en film som redan är så pass våldsam gentemot människorna i den gör att sjävla tanken på att djur dödas inte är särskilt upprörande när en kvinna just styckats upp levande och hennes bröst äts upp inför hennes ögon. Ibland har regissörerna försvarat dessa handlingar med att infödingsstammen sedan tagit till vara på de döda djuren och ätit dem, men det hindrar inte det faktum att djuren dödats främst för filmens skull och inte för att ge någon mat. Då kunde de ha slaktats utan att det hela regisserades och filmades för att vara med i filmen.
Som nämnts ovan började kannibalfilmer dyka upp redan i början och mitten av 70-talet, men det dröjde till 1980 innan genrens mest kända film skapades, Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust. Deodato hade tidigare gjort kannibalfilmen Jungle Holocaust och titlarnas referens till förintelsen av judar under Andra världskriget hjälpte titlarna att få ännu mer uppmärksamhet.
Cannibal Holocaust är en film som består av två delar. Den första delen av filmen handlar om en amerikansk forskare som beger sig till Amazonas djungler för att försöka lokalisera ett dokumentärteam som varit försvunna i ett par månader. Väl på plats kommer han i kontakt med en infödingsstam och får ta del av deras ritualer och liv. Hans sökande efter dokumentärfilmarna leder till resterna av deras lik och ett antal burkar med filmrullar som han tar med sig till New York.
Den andra delen av filmen kretsar kring filmmaterialet som dokumentärteamet lämnat efter sig. Det visar sig hur de fyra unga filmarna i sin jakt på kannibalstammar i Amazonas kommit i kontakt med en stam som sedan länge gett upp vanan att äta människokött. I sin frustation begår teamet en rad övergrepp på stammen som films och ska klippas om så det framstår som att en kannibalstam attackerat och dödat den fredliga stammen. I slutet av filmen lämnas tittaren med tankar om vilka som är de egentliga vildarna och hur civiliserade vi i väst egentligen är.
Det realistiska och dokumentära berättandet - bland annat så filmades ramberättelsen med 35mm-film och dokumentärmaterialet med 16mm-film - i Cannibal Holocaust ledde till en polisutredning gentemot Deodato och skådespelare fick lov att dyka upp vid hans rättegång för att visa att de inite dödats på riktigt. Dock blev han fälld för dödandet av en stor sköldpadda i filmen.
Cannibal Holocaust fick sedan sällskap av Umberto Lenzis Cannibal Ferox som även den ifrågasatte den västliga civilisationen och det är dessa två som är de mest populära kannibalfilmerna. Genom att ställa vårt eget samhälle mot ett annat enligt oss mer primitivt samhälle ges vi en möjlighet att iaktta oss själva genom infödingarnas ögon och kanske tänka på vår egen existens och vårt samhälles existens och hur civiliserade vi egentligen är. Och vad är civilisation? Att vara utvecklad och våldsam eller primitiv och fredlig?
