The saw is family
Har läst mitt eget inlägg från i lördags ett par gånger och kan inte låta bli att imponeras av det faktum att det är bloggat med min mobiltelefon på en rockklubb. Lätt berusad dessutom.
Resten av kvällen var allt annat än ensam. Jag mötte upp med några vänner och drog vidare till en lägenhetsfest med mextema. Och det innebär; tequila och sombreros. Försök vara deppig med en sombrero på huvudet. Det går bara inte. Speciellt inte med tequila i kroppen och vänner runt omkring sig. Det är som att försöka skära sig i armarna med banjomusik i bakgrunden. Det går bara inte. Till och med banjostycket ur Den sista färden (Deliverance) muntrar upp trots att man vet att den fete killen snart ska våldtas och ridas som en gris av rednecks ute i skogen.
Dagen har bedrivits på stan. Det är trevligare att ta långpromenader där. Det finns affärer att smita in i, kaféer att utforska och människor av lite fler slag att beskåda. Jag är en sån där människa som glor runt omkring mig när jag är bland folk. Det går bara inte att sitta snällt stirra rakt ut i vafan-det-nu-är-de-stirrar-ut-i. Omgivningen kommer alltid att vara mer intressant, även om den enbart består av människor som mina fördomar säger mig är tråkiga.
Ett visst behov av extrem skräck har funnits i mitt liv sen jag kom hem från Dalarna. En vecka i en atmosfär som konkretiserar allt som dansbandsmusik saknar utrymme för mörker och grymhet. Det blir överflöd på det glättiga. Det är som Allsång på Skansen 24 timmar om dygnet och dag ut och dag in.
Så dagens promenad tog mig till SubDVD och lite nya inköp av extremt våld och lite sex med. Kvällen kommer att bestå av lite våld och en kopp te. Eller våld och Jack Daniels och Cola. I vilket fall så blir det våld och det är det viktiga.
Vidare så börjar jag bli lite trött på ljudet av min akustiska gitarr och behovet av att kunna producera tyngre distat oväsen blir större och större för var dag som går. Därför har jag börjat spendera tid i musikaffärer för att försöka stilla behovet litegrann genom att åtminstone titta på gitarrer och förstärkare, drömma lite och kanske till och med inbilla mig att jag kommer att köpa nån av dem. Detta trots att jag redan kollat ut vad jag vill ha och kan köpa billigare från Tyskland. Men man vet ju aldrig. Kanske råkar man se ett paketerbjudande som inte går att motstå. Iallafall är det vad jag intalar min hjärna som då med glädje ger mig tillåtelse att gå in i butiken trots att sannolikheten för att något ska köpas är nästintill noll.
Resten av kvällen var allt annat än ensam. Jag mötte upp med några vänner och drog vidare till en lägenhetsfest med mextema. Och det innebär; tequila och sombreros. Försök vara deppig med en sombrero på huvudet. Det går bara inte. Speciellt inte med tequila i kroppen och vänner runt omkring sig. Det är som att försöka skära sig i armarna med banjomusik i bakgrunden. Det går bara inte. Till och med banjostycket ur Den sista färden (Deliverance) muntrar upp trots att man vet att den fete killen snart ska våldtas och ridas som en gris av rednecks ute i skogen.
Dagen har bedrivits på stan. Det är trevligare att ta långpromenader där. Det finns affärer att smita in i, kaféer att utforska och människor av lite fler slag att beskåda. Jag är en sån där människa som glor runt omkring mig när jag är bland folk. Det går bara inte att sitta snällt stirra rakt ut i vafan-det-nu-är-de-stirrar-ut-i. Omgivningen kommer alltid att vara mer intressant, även om den enbart består av människor som mina fördomar säger mig är tråkiga.
Ett visst behov av extrem skräck har funnits i mitt liv sen jag kom hem från Dalarna. En vecka i en atmosfär som konkretiserar allt som dansbandsmusik saknar utrymme för mörker och grymhet. Det blir överflöd på det glättiga. Det är som Allsång på Skansen 24 timmar om dygnet och dag ut och dag in.
Så dagens promenad tog mig till SubDVD och lite nya inköp av extremt våld och lite sex med. Kvällen kommer att bestå av lite våld och en kopp te. Eller våld och Jack Daniels och Cola. I vilket fall så blir det våld och det är det viktiga.
Vidare så börjar jag bli lite trött på ljudet av min akustiska gitarr och behovet av att kunna producera tyngre distat oväsen blir större och större för var dag som går. Därför har jag börjat spendera tid i musikaffärer för att försöka stilla behovet litegrann genom att åtminstone titta på gitarrer och förstärkare, drömma lite och kanske till och med inbilla mig att jag kommer att köpa nån av dem. Detta trots att jag redan kollat ut vad jag vill ha och kan köpa billigare från Tyskland. Men man vet ju aldrig. Kanske råkar man se ett paketerbjudande som inte går att motstå. Iallafall är det vad jag intalar min hjärna som då med glädje ger mig tillåtelse att gå in i butiken trots att sannolikheten för att något ska köpas är nästintill noll.
-- * --
Jag tänkte göra ett litet hopp i dagens inlägg. Min hjärna vandrar åt det ena än det andra hållet nuförtiden och mina inre konversationer känns som ständigt pågående. Så pass att de ibland letar sig ner till munnen och jag kommer på mig själv med att viska tyst med mig själv.
Det som finns i mitt huvud mycket just nu är behovet av familj i den klassiska betydelsen, dvs nån att bo med och dela större delen av ett liv med. Nånstans i mitt sinne har det funnits någon sorts idé om att förr eller senare hitta någon att flytta ihop med. Men det har aldrig inträffat. Flickvänner har funnits, men inte behovet att flytta ihop med dem. Tanken på att flytta ihop har uppkommit när planer på att bosätta sig på samma ort kommit upp. Nästan som en smidig lösning på problemet att hitta två lägenheter. Eller en liten åt mig. Då flyttar man ihop istället och så är det bra med det.
Fast så lätt har det ändå aldrig varit. I min idé om ett gemensamt boende har det alltid funnits ett behov för mig att få ha mitt egna, ett rum som jag har helt och fullständigt kontroll över vad gäller inredning och innehåll. Ett rum där mina skräckfilmer kan få hedersplats och zombies tittar ner från väggarna tillsammans med konst som fascinerar mig. Fast ska jag vara ärlig, så skulle en helt egen lägenhet nog passamig bättre.
Att ha enbart ett rum som är mitt såsom jag vill ha det och en lägenhet som i övrigt är till stor del en kompromiss vet jag inte som jag skulle trivas i. Jag vet inte om det skulle kännas som hemma. Och även om det vore ett hem för mig, så finns dessutom behovet av att kunna få bestämma själv. Om jag inte orkar och vill låta lägenheten vara sunkig så kan den få vara det och om jag tycker att det är dags att städa, så kan jag städa.
Faktum är att det bästa långa förhållande som jag haft var med en tjej som bodde på samma ort som jag, men i en egen lägenhet. Vi kunde utan problem träffas när vi kände för det och när vi behövde vara för oss själva så var det inte heller ett problem. Ärligt talat så var nog jag den som hade störst behov av att få vara för mig själv då och då, men hon accepterade det och den acceptansen av våra behov bidrog nog till stor del till att det höll så länge som det gjorde.
Så när jag tänker igenom mitt liv och mina behov börjar det mer och mer kännas främmande att bo ihop med någon. Om jag nu har detta behov av att kunna stänga om mig och leva efter mina regler, så varför inte ge mig själv tillåtelse att leva just så? Och mina tidigare upplevelser visar ju att de faktiskt går att dela ett sånt liv med någon.
Man måste bara hitta den personen. Och till att börja med, hitta personer.
Sen. Nu vill jag se våld. Och det blir fan inget te.
Jag tänkte göra ett litet hopp i dagens inlägg. Min hjärna vandrar åt det ena än det andra hållet nuförtiden och mina inre konversationer känns som ständigt pågående. Så pass att de ibland letar sig ner till munnen och jag kommer på mig själv med att viska tyst med mig själv.
Det som finns i mitt huvud mycket just nu är behovet av familj i den klassiska betydelsen, dvs nån att bo med och dela större delen av ett liv med. Nånstans i mitt sinne har det funnits någon sorts idé om att förr eller senare hitta någon att flytta ihop med. Men det har aldrig inträffat. Flickvänner har funnits, men inte behovet att flytta ihop med dem. Tanken på att flytta ihop har uppkommit när planer på att bosätta sig på samma ort kommit upp. Nästan som en smidig lösning på problemet att hitta två lägenheter. Eller en liten åt mig. Då flyttar man ihop istället och så är det bra med det.
Fast så lätt har det ändå aldrig varit. I min idé om ett gemensamt boende har det alltid funnits ett behov för mig att få ha mitt egna, ett rum som jag har helt och fullständigt kontroll över vad gäller inredning och innehåll. Ett rum där mina skräckfilmer kan få hedersplats och zombies tittar ner från väggarna tillsammans med konst som fascinerar mig. Fast ska jag vara ärlig, så skulle en helt egen lägenhet nog passamig bättre.
Att ha enbart ett rum som är mitt såsom jag vill ha det och en lägenhet som i övrigt är till stor del en kompromiss vet jag inte som jag skulle trivas i. Jag vet inte om det skulle kännas som hemma. Och även om det vore ett hem för mig, så finns dessutom behovet av att kunna få bestämma själv. Om jag inte orkar och vill låta lägenheten vara sunkig så kan den få vara det och om jag tycker att det är dags att städa, så kan jag städa.
Faktum är att det bästa långa förhållande som jag haft var med en tjej som bodde på samma ort som jag, men i en egen lägenhet. Vi kunde utan problem träffas när vi kände för det och när vi behövde vara för oss själva så var det inte heller ett problem. Ärligt talat så var nog jag den som hade störst behov av att få vara för mig själv då och då, men hon accepterade det och den acceptansen av våra behov bidrog nog till stor del till att det höll så länge som det gjorde.
Så när jag tänker igenom mitt liv och mina behov börjar det mer och mer kännas främmande att bo ihop med någon. Om jag nu har detta behov av att kunna stänga om mig och leva efter mina regler, så varför inte ge mig själv tillåtelse att leva just så? Och mina tidigare upplevelser visar ju att de faktiskt går att dela ett sånt liv med någon.
Man måste bara hitta den personen. Och till att börja med, hitta personer.
Sen. Nu vill jag se våld. Och det blir fan inget te.
Kommentarer
Trackback
