Skit!
Som nu till exempel då en högt uppsatt person inom kommunen går ut och varnar för den kommande åtdragningen av svångremmen som stundar inom ett år. Det kommer att drabba skola och äldrevård, och alla måste vi hjälpas åt. Till att börja med kan man ju fundera på varför det är just skola och äldrevård -- livets marginaler -- som tas upp. Visst är det två rejält stora utgifter, men eftersom jag har en tendens att överanalysera en del saker så är det svårt att inte väcka liv i konspirationsteoretikern i mig. Valfiske och sånt.
Men det är väl egentligen inte det som upprör mest utan det är väl egentligen det faktum att denna person som meddelar åtdragningen av svångremmen för oss alla just fått en rejäl lönehöjning och håvar in 80 000 kr i månaden. På vilket sätt kommer denna kris att drabba honom? Kommer han få svårt att sätta mat på bordet? Kommer hans familj att inte kunna åka på semester? Är det inte som så att krisen egentligen inte kommer att drabba honom överhuvudtaget? Om man inte förstås ser det på det sättet att alla måste vi kanske uppoffra nånting. Han kanske bara kan spara undan 38 000 i månaden istället för 40 000 eller måste köpa en lite mindre motorbåt.
Jag lider med honom eftersom han säkert ser sig själv som drabbad av denna kris också. Precis som bankchefer som enbart får ett lönepåslag på 35% -- mer än tillräckligt för att täcka inflationen -- och ser det som en sänkning. En sänkning av lönen är att få mer än sin löneökning uppäten av inflationen. Som jag kanske får och som andra definitivt kommer att få. Och en sänkning från 100 000 till 95 000 i månaden är ju visserligen en sänkning, men jag kan inte direkt känna sympatier för de stackare som drabbas av det.
Vissa lär sig aldrig och historien upprepar sig. Men denna gång verkar både medelklass och arbetarklass sparka bakut till överklassens förvåning. År 2008 kanske det är det närmaste en revolution vi kommer.
Och helt plötsligt blev det så uppenbart varför man inte kan kommentera meddelanden på vårt interna nätverk.
Året är 1996 och Johan Johansson ger ut låten Skit!. Det skulle lika gärna kunna vara 2008.
SKIT!
DET GÅR SIRENER OCH HÖRS PRAT ATT NI HAR LEVT FÖR GOTT OCH BRA OCH HAFT DET ALLFÖR LIKADANT OCH VARIT FÖR SNÄLLA MOT VARANN EN ÖVERSOLIDARISK VÄRLD MEN JAG HAR ÄNDRAT PÅ DET DÄR JAG FICK EN FALLSKÄRM OCH BLEV RIK -NI FICK ETT LASTBILSLASS MED SKIT!
CHEFER FRÅN BÖRS OCH FOND OCH STAT OCH EN KONSULTKONSULT OCH JAG VI SPELADE MONOPOL IBLAND OCH ALLA BARA VANN OCH VANN OCH SEN NÄR ALLTING GICK OMKULL SÅ SA VI "HOPPSAN!" MED EN MUN MEN SEN SÅ KOM VI PÅ ATT NI KAN JU TA HAND OM VÅRAN SKIT!
NU ÄR DET DAGS FÖR ALLA ER! JAG, NU SKA NI FÅ VARA MED GLÖM BORT ER FOLKHEMSVÄLFÄRDSSTAT NU VILAR ANSVAR FÖR ENVAR VI KNÄCKER KÄPPEN FÖR DIN FAR VI STÄNGER DAGIS FÖR DITT BARN VI FLYTTAR ÄTTESTUPAN HIT ER NYA HUSMANKOST BLIR SKIT!
VÅR BANK GICK NÄSTAN HELT OMKULL MEN NI BETALADE VÅRAN SKULD OCH NÄR VI SÅLDE UT DEN SEN JA, DÅ BETALADE NI IGEN! JA, KARUSELLERNA GÅR RUNT TACK VARE DIG, SOM ÄR SÅ DUM ÄLSKADE TROGNA IDOIT! BON APETíT! HÄR FÅR DU SKIT!
MEN FÖR MIN DEL ÄR KRISEN KLAR STOPPA NI UPP DEN NI-VET-VAR JAG HOPPAR FALLSKÄRM ÖVER SCHWEIZ UT FRÅN ETT JAS-PLAN (köpt av dig!) JAG SÄGER TACK OCH HEJ TILL ER MEN BIT IHOP NU, EUROPÉER! KÖP EUROPEISK BILLIG SPRIT ATT SKÖLJA NER ALL DENNA SKIT!
Idle hands are the Devil's playground
Och helt plötsligt hände så det som inte fick hända. Hundratals journalister från hela världen har blivit temporärt arbetslösa. Josef Fritzl har erkänt allt. En sensation som utan problem fyller dagens tidningar och morgondagens. Som fyller en halv nyhetssändning och två diskussioner i morgonsofforna. Men sen då? En av årets mest emotsedda händelser -- en incestuös österrikare med galen blick inför rätta -- exploderade helt plötsligt i ett klimax ingen hade förutsett. Som om tonartshöjningen i en melodifestivallåt kommer redan efter en minut istället för två och en halv. Sensationsjournalistens för tidiga utlösning.
Jag tror inte att Herr Fritzl riktigt insett vilket ansvar han haft inför världens media och så går han och gör på detta viset. Och precis samtidigt som storforetag och banker verkar ha insett att SEB:s strategi när det gäller att hantera lönesänkningar var värdigt endast nån med ett penntrolls intelligens och därför snällt drar in bonusprogram så fort minsta lokaltidning får nys om dem.
Så nu sitter de så där. Ett helt gäng murvlar och vet nog inte riktigt vad de ska göra. Med över ett halvår kvar till Oktoberfest i grannlandet och inga bankkonton a la Schweiz att granska återstår inte så mycket. Speciellt inte sen Jörg Haider körde ihjäl sig och lämnade efter sig ett tomrum som gör sig bäst tomt.
De kanske alla tillsammans kan ge sig ut och göra resereportage om Österrikiska skidorter, göra artiklar med titeln "Så super Svensson i Spieljochbahn" eller "Hur man lättast välter en Österrikisk fjällko" och gå i Sound of Musics fotspår.
Jag är fullt medveten om att de troligtvis kallas hem igen rätt omgående, men en rätt att spekulera tycker jag ändå att jag har. Det är ju liksom journalister vi pratar om här. Många av dem riktigt bra, vissa mindre bra, men de allra flesta av dem fast under ett lönsamhetsok. Skiten måste gå att sälja till människor som anser att Melodifestivalen är årets kulturhändelse.
Detta är Wolverine Blues, för Wolverine Blues egna pretto-blogg.
Åter till arbetet.
Hail Xenu!
Tydligen så är vår käre rymdhärskare chef över 76 planeter inklusive Jorden för 75 miljoner år sedan, vilket innebär att han bossade över bland annat dinosaurier, men även thetaner, en ras som befolkade alla planeterna och som Xenu, även han Thetan, kunde kontrollera med hjälp av telepatiska krafter.
Det hela är en härlig hög med rappakalja som hjälpt göra en del människor rika och ta kontrollen över andra.
Precis som till exempel kristendomen. Eller islam. Eller ja, nån annan organiserad religion.
För rymdhärskare Xenu är väl egentligen inte mer osannolik än Gud?
Sir Mix-A-Lot
För första gången på säkert tio år har jag sett Melodifestivalen. Inte hela jämrans spektaklet utan enbart finalen. Men det räckte gott. Jag kan inte ens börja föreställa mig vad de tittare som följt hela skiten måste ha genomlidit med tanke på vad som lyckades släpa sig till Globen i lördags. Och till er som tittat, men inte lidit; skämmes!
Fast en glad nyhet var hur fruktansvärt dåligt det gick för den gamla schlagerskatan Ingela "Pling" (Plong) Forsman. Ett enda sketet bidrag i finalen som hon dessutom blivit tvungen att lura på en sextonåring och det sliskigt smöriga alstret kommer dessutom sist. Tråkigt för tjejen som uppträdde, men skadeglatt för mig. Men tyvärr verkar det som att en ny "Pling" återuppstått ur askan. Namnet Fredrik Kempe finns med i flera av de bidrag som fanns i finalen. Dessutom det som vann.
Med ett inte alltför långt hopp hamnar vi Österrike där Josef Fritzls rättegång påbörjats och hela omvärldens mediefolk följer det hela med illa dold förtjusning. Nu ska det säljas lösnummer på allt möjligt skit med en koppling till fallet. Aftonbladet.se toppar just nu med ett stort avslöjande om vad som står i den pärm Herr Josef skyler sitt ansikte med. Det sensationella scoopet är ett kontoutdrag. Där satt den. Vid nästa stora rättegång får vi reda på vad som står på tvättlappen i den jacka som den åtalade döljer sitt ansikte.
Namnet Fritzl är ju tillräckligt för att användas som epitet till allt som har med brottsmålet att göra. Det är Fritzl-källaren, Fritzl-huset och så vidare. Det är som en smaklös IKEA-reklam. Källarmöbelserien Fritzl. Men ibland räcker inte ett efternamn för att nå ut till läsarna. Metro benämnde honom "incestmonstret". Så att man inte blandar ihop honom med alla "incestänglar" som finns där ute.
Från rättegång till en grillning med en lika självsäker övergång som den mellan vädret och A-ekonomi på SVT:s morgonsändningar. Det amerikanska komedikonceptet roasting testas nu av Sveriges television. Första programmet sändes i fredags och det var så mördande tråkigt. När de så kallade grillningarna sänds i USA är det för kändisar som Hugh Hefner, Pamela Anderson eller andra komiker. Stora personer som är som framavlade för att skämta om och driva med eller komiker som kan ge igen. All heder åt Per Morberg, men någon kandidat för en grillning är han inte och det är inte nån av de kommande heller. De stora kändisarna har tackat nej i väntan på att se om det blir nåt av första säsongen och det var nog ett smart drag, för dessutom var komikerna och den grillades vänner så mördande tråkiga också.
Lenny Norman och Claes Malmberg var med och har nu dragit sig ur. De kommer inte att saknas. Vad som däremot saknas är de gamla komikerna Lenny Norman (som stal mycket av George Carlin och Bill Hicks) och Claes Malmberg som fick mig att skratta när de uppträdde på Norra Brunn i min ungdom. Men det kan likaväl ha varit formatet eller producenternas behov av att styra allt som gjorde att de var o-roliga.
Den enda som lyckades ta sig ur det hela med äran i behåll var Måns Nilsson som verkligen verkar ha fattat det här med roasting. Det kan också ha berott på att han var först ut och lade beslag på de få skämt om Per Morberg som går att skrapa ihop. Men rolig var han i alla fall. Det var till viss del även Pers vän Erik Hörstadius som i sin totala avsaknad av en äkta komikers känsla för tajming och innehåll helt enkelt körde fram som en ångvält över ett könsordslexikon. Allt annat än raffinerat men ett skönt avbrott i den tillrättalagda messtämningen som rådde under nästan hela programmet.
Jag tror inte att svenska komiker är riktigt förberedda för roasting än. Till det behövs komiker som Magnus Betnér och Mikael Torving. Även Björn Gustavsson skulle nog lämpa sig med sin tafatta naiva stil som är den enda han riktigt behärskar. Men de fanns inte med och de kan inte vara med varje vecka heller.
För att det ska bli roligt och inte en massa rövslickeri måste komikerna gå på rätt hårt, men de måste även hitta den gräns som de inte får gå över. Som Sarah Silverman när hon grillar Hugh Hefner. Även fast många nog anser att hon går för långt. Debatten om vad man får skämta om och inte går vidare. Men jag skrattar åt det här.
And justice for all
Vidare inom rättsväsendet verkar det som att genusundervisning och sånt där gammaldags hyfs inte ligger högt upp på polisens prioriteringslista. Den gamla übermanliga institutionen tycks ha svårt att hantera det här med att nu ska det in fruntimmer också. Som i militären och i kyrkan. För hur förklarar man annars att en manlig lärare tycker att det är okej att anspela på sex hela tiden som passagerare i ett rollspel med kvinnliga aspiranter. Det går att skämta om allt, men att anse sig rolig då man säger åt en kvinna (eller man för den delen) man inte känner så väl att först blåsa i alkomätaren och sen följa med upp i skogen för att blåsa i en annan trumpet.
För att stanna på temat poliser, så fick en ung man nyss sin dom för att ha nöffat åt poliser. Han fälldes och fick 200 spänn i böter. När ska poliserna i Rosengård få sin dom för allt som de kallat invandrarna där? Och när ska de som kallar unga flickor för horor få sin dom?
Det är en sån där konstig värld.
Det ska fan till en skolmatsal a
Det ska fan till en skolmatsal att lyckas panera och steka upp slem och sen servera det som fiskpinnar.
I'm a Barbie girl, in a moron world
Åsikter däremot är något som i allra högsta kan lämpa sig för geni- eller idiotförklaringar, men samma sak där för min egen del. Jag bryr mig oftast inte om vad folk har för åsikter så länge det inte är ett direkt hot mot demokratin. De flesta andras åsikter intresserar mig inte helt enkelt. Men det blir svårare och svårare där också.
Min flickvän ska på en oerhört intressant tillställning om några dagar. En tillställning som såhär i kölvattnet av den internationella kvinnodagen får en att fundera på om det inte är dags att ta bort även den dagen och en gång för alla återgå till 365 mansdagar. Jag har alltid tyckt att 364 stycken var alldeles för få i dagens samhälle. Som i gårdagens Agenda när frågan inte samhället blivit för jämställt dök upp och Gudrun Schyman tack och lov fanns i studion och kunde påpeka att det är fan inte lätt att gå för långt med något som man inte ens uppnått.
Den här tillställningen är en baby shower. Det är en gravid kvinnas motsvarighet till möhippa eller svensexa. Man ska överraska henne med presenter till det kommande barnet och göra alla möjliga gulliga saker. Än så länge har jag aldrig hört talats om en baby shower som anordnas för en blivande pappa.
Men visst, vi lever i en konsumtionsstyrd marknadsekonomi, så ytterligare en högtid att spendera pengar på får väl nån sorts fart på hjulen igen. Det är bara det att det är ett flickebarn som ska klämmas fram och därför ska hela tillställningen gå i rosa.
Rosa är bara en färg. Det vill jag slå fast en gång för alla. Så att egentligen ha en temafest där det är just en färg som är temat är väl helt okej. Men av alla färger som finns så vet vi varför man valt rosa. Och nu vet jag inte om jag orkar vara så politiskt korrekt längre, för jag kräks över tanken på att det finns kvinnor (och män, men de är inte bjudna) i detta land som är så förbannat blinda och dumma i huvudet att de vil dra igång nåt sånt här 2009.
För jag vet, och det vet ni också, att det inte enbart är färgen rosa som kommer att gå igen utan att det även kommer att köpas typiska flickkläder och flickleksaker till ungen. Typiska inte för att det är vetenskapligt belagt utan för att folk fortfarande inte inser vilken kollossal lögn de lever i. Eller snarare inte vill inse det. Det är bara en social konstruktion detta med färger, kläder och leksaker och jag tycker att alla de som anser annorlunda är totalt djävla dumma i huvudet och borde inte få ha barn.
En kjol är inte ett feminint plagg. Det är det i det västerländska samhället för att vi har känt ett stort behov att separera på könen på nåt sätt så att vi kan förtrycka det ena och höja upp det andra. I andra kulturer har man gjort på annorlunda sätt för att uppnå samma resultat. Kjolen lämpar sig ypperligt för män som inte vill ha sina testiklar i kläm utan njuter av friheten med att de får hänga fria. Då kanske det rent anatomiskt är mer försvarbart att kvinnor har byxor och inte männen dessutom.
En Barbie-docka till fickorna och en actionfigur till pojkarna visar inte upp på sanningar mellan könen utan uppfostrar dem till att inbilla sig att den ena gruppen ska vara mer fåfäng än den andra och den andra mer äventyrlig. Och vad det ena könet ska förvänta sig av det andra.
Och nånstans där dyker mitt största irritationsmoment upp. Vill föräldrar verkligen att deras barn ska vara så förbannat begränsade i sina personligheter? Vill de att deras flickor ska uppfostras till lägre stående samhällsmedborgare för att de är så söta prinsessor? Vill de att deras söner ska få härja fritt och brölande likt aphannar får bete sig illa under penisens beskydd? Är det så viktigt för dessa kvinnor som anordnar baby showern att det ska vara gulligt och rosa och att de fnyser åt min flickväns "genustjat" att de ger ett barn sämre förutsättningar än ett annat på grund av inget annat en en snippa istället för en snopp?
Isåfall är de fan dumma i huvudet. Det finns inget politiskt korrekt uttryck som fungerar längre. Jag känner ingen "oro" över samhällsläget. Jag känner bara förakt.
Och en önskan om att införa tvångsteriliseringar igen.
Forget me - forget me not
Mickey Rourke borde ha fått en Oscar för sin porträttering av brottaren Randy "The Ram" Robinson med sina bästa dagar efter sig, men så blev det inte. Kanske för att de värderingar som gav Slumdog Millionaire åtta stycken Oscars endast gav en nominering av Rourke, men kunde inte fullfölja och ge en avskriven skådespelare spelandes en avskriven brottare filmvärldens största pris.
Det är som att han spelar sig själv och med hans förflutna i bakhuvudet blir filmen i nästan självbiografisk. Fast egentligen så kanske det är en generell självbiografi för alla som håller fast vid det enda de vill leva för långt efter att de av olika anledningar inte kan längre. Så kallade kändisar med dokusåpe-epitet till exempel. Och Linda Rosing.
Linda Rosing, denna hårt blonderade och modifierade amazon, vars tid i rampljuset förhoppningsvis drar sin sista suck i och med programmet Den rätte för Rosing. Tydligen ville en miljon män i Sverige dejta Linda Rosing enligt reklamen. Var de siffrorna kom ifrån har jag ingen aning om, men att de skulle vara fejkade är rätt troligt. Om det var en miljon män som var intresserade skulle kanske serien han några tittare. Nu har den inte det. Troligtvis för att de enda presumtiva tittarna är med och tävlar i programmet.
Under hela sin karriär från det att hon först knullade i Big Brother-soffan har hon, i likhet med många kollegor, förtvivlat hållit tag i den lilla gnutta kändisskap hon haft och under resans gång spelat in undermålig musik, festat hårt, blivit av med sina barn och dykt upp i olika mediesammanhang. Man har försökt göra dokusåpa på hennes äktenskap, men hon är helt enkelt inte en tillräckligt intressant person. Men hon fortsätter och tydligen finns det producenter som tycker att det fortfarande finns nåt att tjäna pengar på genom att ställa henne framför en kamera.
Så skulle man göra en svensk nyinspelning av The Wrestler skulle man kunna göra den om Linda Rosings liv. Daniel Alfredsson skulle kunna regissera och Mickey Rourke skulle kunna göra om sin huvudroll och kanske åtminstone kamma hem en Guldbagge. För det kanske inte enbart var livsödet som gjorde att jag drog paralleller till Linda Rosing.
It is written
Pengar, kärlek och ödet. Att pseudo-religiösa kapitalister ville slänga iväg åtta Oscar-statyetter Slumdog Millionaires håll är kanske allt annat än överraskande. Men den är dessutom väldigt bra och erbjuder mycket, mycket mer. Danny Boyle har kommit långt sen Trainspotting och 28 dagar senare, men han har inte förlorat fascinationen för och kärleken till de människor som befinner sig i ett samhälle som inte tycker att de hör hemma där. Vare sig de är knarkare i en storstad, osmittade i en smittad zombie-värld eller de lägs stående på väg upp i en samhällsklass som inte vill ha dem.
Jag missade den nästan. En extra lektion drog ut på tiden. Men jag hann. Kanske var det skrivet,
Testar om det fungerar igen.
Testar om det fungerar igen.
Auto-Non-Erotic Asphyxiation
Det är kanske det som har fått mig att tappa lite av lusten idag. Visserligen känner jag mig rätt oinspirerad nu, men det blev lite för deprimerande helt plötsligt. Men det kan bero på andra saker också.
Som att trycket på oss löntagare att acceptera lägre löner för att rädda ett system där vi kanske redan är mer offer än förövare. Och även om jag inte kommer att tvingas att gå ner i lön, så om andra gör det är det för att rädda enskilda privata företag på bekostnad av A-kassa och skatteintäkter, så kommer den senare att påverka mitt jobb ändå. Den lön jag tjänar består ju liksom av skattemedel.
Eller som att det är högsäsong för idioter just nu. Ordet "idiot" används väldigt subjektivt just i detta inlägg. Vi är mitt uppe i Melodifestivalsäsongen vilket tyvärr inte innebär att det är tillåtet att skjuta av deltagarna utan att det är tillåtet för dem att invadera så många sfärer av mitt privatliv som möjligt enbart på grund av att de kräks ur sig nonsensmelodier med tonartshöjningar. Det är inte många invigningstrubadurer och Silja Line-showare som får den chansen, men ett litet urval plockas ut år ut och år in kryddat med mediokra formbara dokusåpadeltagare och allt sätts ihop till årets musikhändelse. Att hylla det mediokra kan förvisso vara hedervärt, men när det blir den största hyllningen får det nog fan vara nog. En tävling sänd på TV400 skulle räcka gott.
Sen i rätt deppiga kristider kommer så till slut ljusglimten alla väntat på. Jo, det är så det är. En ljusglimt i vår mörka tillvaro. Bland annat Reinfeldt har sagt det. Vår framavlade framtida regent och hennes pojkvän ska gifta sig. Och min uppsagda mammas tillvaro blev precis helt otroligt bra. Hon, hennes varslade kollegor och Volvos kör av permitterade arbetare kommer att boka en buss för sina sista lönepengar, åka till slottet och med de lyckligaste stämmorna kommer de, hellre än bra, att framföra Han har öppnat pärleporten, Halleluja-psalmen och avsluta med en bossanova-version av Djungelbokens Jag vill va' som du. Iförd apkostymer förstås om lönekuvertet räcker till. Nej, kära Sverige, nu vänder det nog ska ni se.
Att leta glädjeämnen i mörka tider är i grunden ingen dum idé. Man behöver påminnas att allt inte är skit och att vi förhoppningsvis har ett socialt skyddsnät som tar hand om oss någorlunda väl. Men kan man inte leta nån annastans efter ljusglimtar än i en tunna fylld med skit?
Trött och cynisk? You bet.
Fast nu känns det lite bättre.
Heaven of High
It's 6.10 in the morning already. Weren't we supposed to arrive in Stockholm at 5.54?
My sore body hurts as I push myself up and slowly drag myself towards the window of the train. The beds in the overnight train from Malmö to Stockholm are a joke, but for someone who has put his body through a two-point-suicide suspension only hours earlier there's very little to laugh about. The only way to sleep in them is on your back, but since that was out of the question, the sides of my body are now almost equally sore.
Outside the window, nothing is moving and all I see is concrete. Apparently we are next to a train platform. After bending down a little bit further I am able to see the Stockholm signs. So we have arrived and no one has bothered to tell us that. The strangers occupying two of the remaining five beds are still sleeping just as they have done throughout the entire night. No neck pains or air pockets in their backs.
At 6.30, while I'm almost packed and ready to leave the train, a voice finally provides evidence that I am not on a ghost train. It is the first voice I hear from anyone working on the train. The grumpy man on the speaker system informs me and my now awakened roommates that he was not supposed work this weekend, but since the train company somehow forgot that this particular journey was supposed to take place, he was called in on his night off to drive a train of sleeping travelers for six hours, hence the lack of communication and also the reason why the train stood still for so long in Malmö. It might be a vehicle designed to follow a railway track, but it still needs someone upfront in the driver's seat.
As I listen to the man I think about how surreal this whole train ride has been with no information, an extra hour at the station in Malmö and the bumpy, fast driving by someone who is working on his night off and also has to make up for the late departure. The surrealism of the night fitted well with the overall experience of my second suspension.
When I first was given the opportunity to suspend, the suspension and everything surrounding it had an almost spiritual atmosphere about it. It was the last warm day of the summer and the outdoors location was truly beautiful. The event took place over a whole weekend with the small group living together, eating together, sleeping together and of course suspending together. Wonderful people living close together, vegetarian food and the fresh air helped making the suspension even more memorable.
This second suspension was almost the complete opposite. It was cold outside and the location this time was an old bus garage which had been turned into some kind of a community center. But it still had that industrial feeling to it. The group this time consisted of some old faces, but several new which dropped in every now and then in accordance with the time table sent out by email earlier. Really getting to know someone here was harder, but it suited me fine. Having just come back from two weeks abroad with a group of students, the opportunity to actually have some time to myself, while the people above me in the time table suspended, was much welcomed. Some hours passed reading comic books and playing the guitar I had brought with me.
While the first suspension offered little opportunity to try some more advanced movement due to the outdoors setting, the second one offered exactly that. The beams we hung from were all very far apart so those of us who wanted to see what it was like to really swing from hooks attached to our bodies were given that chance.
There were a couple of first-timers, and I could recognize myself in them as I watched them being pulled up. The pain, the nervousness and the worried excitement, which was exchanged for happiness, pride and an excitement anything but worried reminded me of myself hanging from a tree on that warm summer day. But even though this was going to be my second time, I could not help feeling a little nervous and worried. Since all had gone so well the first time, maybe I had set my hopes too high this time. When you feel like there is nothing to worry about, you can always worry about not worrying enough. Are you setting yourself up for disappointment?
I arrived at the community centre at eleven in the morning and my suspension was scheduled for six in the evening, but the day went quickly and all of a sudden the darkness of the late winter day reminded me that it would soon be my turn. I changed into another pair of pants - tartan ones with zippers all over the legs - and carefully placed my guitar so that it would be visible in case I felt like incorporating it into my plans.
Lying on the bench with my back facing upwards along with the smell of disinfectant brought back memories. The feeling of being completely in someone else's hands can be very calming when you trust that person as much as I did. She had placed one of my hooks the first time and the other person was someone I knew though his work in the body modification community. Deep breath. Then another. And the hooks went in. And the tips of them went out again.
It hurt. That must be admitted, but just like last time, the pain was something I could stand and the professionalism of the two people working on me made it all easier.
It turns out there are more things you can do to ease the pain when suspending indoors and having a larger area to move in. As the hooks are tied to the ropes and the ropes are slowly pulled, my stretching skin hurts just as bad as I remember it and I wonder if I will vomit or pass out like I almost did the first time. But I don't and while walking back and forth in order to help accommodate the skin, things do feel a little better than in my memories.
Human contact can be powerful. Just the feeling of hands, or only warm skin for that matter, will give a body in distress a chance to calm down. The woman responsible for my right hook is there for me this time as well. When I almost vomited and passed out last time, her calm voice and her hug helped tremendously. Now she tells me to move back and forth. She seems more confident that all will go well this time. That it will be easier for me. And she is right.
As my feet lift from ground that feeling of nausea comes back, but not as bad this time around. My worries that I might have to be lowered to start over are this time met with the suggestion to swing instead. She tells me that swinging actually helps. So she gives me a little push and as I drift away from her it still hurts, but not as much.
Fascinated by both the fact that the pain becomes quite manageable and my body's ability to actually let me swing from two hooks in my back I move my legs and body to try to swing more and it almost works, but for some reason my body spins instead of swings. Luckily I am among friends and with their help I am soon swinging from side to side and by now I have almost forgotten that I am actually hanging from hooks. This is so much fun.
After swinging for some time, the idea I once felt was a bit silly seems more and more like a good one. The person standing next to me with my camera goes to fetch my guitar.
I have been practicing on playing the guitar for two years and I try to take it with me wherever I travel and whenever I get the chance you will see me with the instrument in my lap, strumming the chords to whatever song I'm trying to play. I love playing it and the opportunity to combine one interest with another is too tempting.
I manage to hang the strap around my neck, not in the way it is supposed to hang, but there are hooks in the way so just letting it hang from my neck will do just fine. Now, will I be able to lift my hands enough to play?
It does hurt a bit, but the left hand manages to grip the neck and the fingers are placed on the frets to play a G major. The right hand strums and the sound from the guitar draws the attention of the others. When I first suspended I was told that I could bring my own mp3 player if there was something special I wanted to listen to while suspending. I remember wanting to listen to the song Heaven of High by Tiamat, but I decided that since we were supposed to be outdoors, I wanted my suspension to be as close to nature as possible. So I never listened to the song. Now I am playing it instead.
To me, my first suspension was a spiritual experience with its nature setting, living together with a group of people and staying off alcohol and only eating organic vegetarian food. And my second one was an industrial one with its indoors setting, people coming in to be suspended and then leaving, spending time on my own while waiting for my turn and having a fast-food chicken pizza, halal but not organic and definitely not vegetarian.
So the fact that the whole thing was ended by an almost industrial-like overnight train ride fitted well into the overall experience of the weekend. A great experience this time as well. Different, but equally great.
At 6.40 in the morning I am standing on the platform at the Stockholm central station. My back hurts, but not as bad as my neck. The guitar on my back pulls my shoulders backwards and makes them hurt a little bit more and the bag in my hands does not really help things either.
The cold, but fresh, morning air helps me awaken a bit more and I walk towards the metro.
