Eden Lake visades i helgen. Ett ungt, men vuxet, par spenderar en kortare semester med att campa vid en sjö och terroriseras nåt så överdjävligt av ett gäng tonåringar. Det är regelrätt tortyr och inga som helst gränser verkar finnas för den tongivande personen i gänget. Filmen har skapat en debatt i hemlandet Storbritannien som har sett ungdomsvåldet öka och blivit än mer våldsamt. Filmen blir en ung vuxengenerations förtvivlade frågetecken i debatten. För några utropstecken och lösningar kommer den inte med, precis som det inte verkar finnas några lösningar på vad som försigår i verkligheten i flera länder i världen. Empati verkar sakta ha blivit en bristvara och andra människors skada är just andra mänisskors skada och inget man man relatera till.

När några enstaka ungdomar spårar ur är det lätt att skylla på föräldrarna eller samhället närmast dem. Men när fler och fler ungdomar visar samma tendenser så bör man stanna upp och ifrågasätta samhällets syn och förväntan på dem. För ett samhälle får de medborgare det förtjänar och barn och ungdomar är inget undantag. Vi har gjort något med vår uppfostran av, vår syn och våra förväntningar på den generation som snart ska ta över.

De verkar få svårare att relatera till varandra och att se andra göra sig illa är häftigt och roligt. De vet alla att ett slag mot huvudet kan räcka för att förstöra livet för en människa, de har blivit informerade om det gång på gång, men ändå räcker det med att dra ut på YouTube för att se att våld mot huvudet i form av slag, sparkar och hopp inte alls är särskilt ovanligt när det ska bråkas.

Det känns som att det hela till viss del grundar sig i just en empatistörning och det kanske inte är så konstigt. De som är unga nu har växt upp i ett samhälle där de som enstaka individer satts i första rummet. Skolan ska se till individen och de signalerna har utan tvekan spridit sig vidare till deras föräldrar, då skolans grundläggande syn är våra folkvaldas grundläggande syn. Och det finns många fördelar med att se till elevers enskilda behov, men det går inte att blunda för att det finns faror med att sätta varje individ på en piedestal och ge den total valfrihet. Risken för att den personen kommer att sätta sig själv i första rummet på ett sätt som är negativt för samhället som kollektiv är tyvärr överhängande. Och personer som aldrig tänker på sig själva som en del av något större blir inga bra personer.

Det finns självklart andra faktorer också. Även om man är väldigt egocentrisk så säker man ändå nån sorts tillhörighet i sitt sökande efter vem man är och då är det lätt att bara se sig själv mellan benen och definiera sig själv som man eller kvinna och sen vara det. Enligt stereotypens alla regler och med tonåringens extrema vridning av det mesta. Tjejer blir söta och fnittriga, killar brölar och visar sin styrka hela tiden.

Det blev en massa osammanhängande text av detta, men jag hoppas att det går att få ut nånting av det och att det inte enbart är upprepning på upprepning. Hursomhelst är summan av det hela att vi har det samhälle vi har av en anledning. Oavsett om vi gillar det eller inte.

Vi får precis det samhälle vi förtjänar.

It was a dark and rainy night in the town where little Timmy lived with his mother in a small apartment. He was lying in his bed and thinking about his family. Little Timmy had never met his father. Mother said it could either be a truck driver, a postman or a criminal who had escaped from prison who was Timmy's dad. Timmy hoped it was the criminal and proudly told all the other children at kindergarten about all the crimes his thought his father had committed.

"My daddy once took all the money from a big bank and he killed two of the people working there with a big knife. Mummy showed the pictures to me from the newspaper and there was blood everywhere."

"And then, one other time, he stole a car and the police chased after him. They almost got him, but he turned the car and ran over two whole families that were out walking. The police car stopped because the police had to throw up because of all the blood and arms and legs and heads and even a dead dog."

Little Timmy liked stories with lots of blood in them. He thought his father was a real hero. Like Robin Hood who was also a criminal. And a fox, which he saw when he watched the DVD one night when his mother was sleeping on the sofa after a hard day's work. Timmy's mother worked a lot because she could not get a good job that would give her a lot of money, so instead she had several small jobs. She sold coffee, she packed bags and she had some other jobs too that she never told Timmy about.

Some of the days, Timmy had to walk home by himself from kindergarten, but he lived so close to it that he never felt scared. He would never know what days he would have to walk home by himself. It was when he saw the grown up people at kindergarten begin to clean up after the day and put their jackets on that he would know he would have to walk home on his own. He always had a key with him and small piece of paper where the code to the front-door lock was written.

This evening when Timmy came home he was surprised to see that his mother was already at home. But why had she not come to pick him up? Then he heard a strange voice from the other room. There was a man here too.

"Oh, hello Tim-boy," his mother said. "There is someone here I want you to meet."

This was nothing new to Timmy. Over the years he had met many men who wanted to be friends with his mother and him. Different kinds of men, but all with one thing in common; they all disappeared after some time.

This time the man was tall and wore a suit. His hair was almost all grey and his eyes looked friendly. He leaned down and took Timmy's hand.

"Well, hello there, young man. It is nice to finally meet you. I have waited for this moment for so long."

"What does he talk about?" Timmy thought.

"Tim-boy," his mother said, "this is your father. His name is Glenn. He came to my work one week ago and he recognized me. We talked about how we met the first time at a bar and I told him that I have you, Timmy, and that he could be your father. So we did something called a DNA test and guess what, my son? He is your daddy!"

"Wow," Timmy thought, "my daddy?"

The thought felt strange in his head. Then he smiled and opened his mouth.

"How many people have you killed, daddy?"

His father's face looked in a strange way at him.

"What did you say, Timmy?"

"How many people have you killed? Was there a lot of blood?"

"Jeez, no, no! I haven't killed anyone. Why would you think that?"

"Because my dad is a tough criminal!"

His father looked at him and said in loud voice:

"I am most certainly not! I own a store which sells new and used sofas. I have never committed a single crime in my life!"

"When I met you mum," he continued, "I was working extra as a postman in this area. One day I was delivering a package to you mum and that's when you were made."

Timmy's head felt strange and he did not know what to say at first. He felt so disappointed and tears began running down his cheeks. With a shaking body and a trembling lower lip he finally shouted:

"NO! NO! NO! YOU ARE NOT MY DADDY! MY DADDY IS A CRIMINAL! HE HAS KILLED MANY, MANY PEOPLE!"

"Tim-boy! What on Earth are you talking about," his mother yelled, "this man is your father and he has come to take care of us and you behave like this! Little man, I think it is time for you to go straight to bed."

And so here Timmy was, under his favorite blanket with all these thoughts in his head. That man out there was not his father. He was sure of it. He was just a stupid sofa-selling person and his sofas probably smelled bad. Like he did. And they looked stupid too, he was sure of that.

From the small kitchen the sounds from Glenn -- not daddy -- and Timmy's mother made their way into Timmy's room. He hated every single sound and could not sleep at all. Why could his mother not see that Glenn was not his daddy? All because of some strange dee-enn-ai test, whatever that was. The test was wrong. Didn't his mother think that he would recognize his own daddy?

As the hours passed, the sounds from the kitchen slowly disappeared and he could hear his mother and Glenn kissing as they lay down on the sofa in the living room to sleep. Glenn said something about the sofa and they both laughed. Timmy was still awake and he knew that Glenn would stay. Tears once again rolled down his cheeks and onto the pillowcase where they left dark wet stains.

Outside the rain came down and made a loud noise when it hit the windows. Cars were still driving by. Timmy could hear them drive through the puddles and he imagined how the water splashed up against the walls of the houses. He was still upset, but he was also very sleepy. His eyes were closed when he heard the sirens.

The sirens came from far away, but the sound got louder and louder and perhaps there were gunshots too? Yes, there were gunshots. Sirens were nothing strange to Timmy, but this was the first time he had heard gunshots also. They must be chasing a very tough criminal. He opened his eyes and smiled.

Glenn woke up and in the dark he could barely make out the small shadow standing by his head. As he blinked with his eyes to see better he could see how the light outside the window was reflected in a part of the shadow.

"Timmy...?" he whispered in surprise as the small shadow lifted the bread knife above its head.

The shadow looked down on him and the small teeth were visible in the smile.

"Daddy is coming home soon and he is going to sleep there."

Bloggens hem ändrade plats och utseende för ett tag sedan och det kan ju inte komma undan helt ostraffat. Inte för att det var så toppen förut, men vad har det blivit utav blogg.se egentligen?

De flesta vet att den typiska bloggaren är en ung tjej som skriver dagbok och då och då eller jämt och jämt lägger upp bilder på de senaste modekapen från de stora modehusen H&M, Gina Tricot, Lindex och Kappahl. Ett medium där gemene man ges möjlighet att nå ut till hela världen på ett sätt som tidigare varit förbihållet journalister används till största del till att skriva osammanhängande meningar och stycken fulla med smileys om ytlighet. Det hela är litegrann som när man släppte in privata aktörer på radionätet i hopp om att utbudet och kvalitén skulle öka. Och utbudet ökade, det är ju rätt oundvikligt, men det utbud som ökade var musikkanalerna som antingen spelar det bästa inom hip hop och r 'n' b, det bästa av gamla och nya låtar (vilket är en djävla lögn, då vare sig Beatles, Rolling Stones, Nirvana eller Led Zeppelin hörs på den kanalen), lugna favoriter, det som hör hemma på Stockholms enda dansgolv eller vad de vill (Bandit, bra att gymma till). Med samma innehållslösa skitsnack mellan låtarna vartän man vänder sig. Det verkar som att när man ger ökat utbud till genomsnittsmänniskan vill den ha mer yta. Och det får den.

Men för att återgå till blogg.se som ändrat sitt utseende och från att ha tidigare fokuserat på de senaste inläggen och de mest lästa bloggarna, så fokuserar de fortfarande på de mest lästa bloggarna, men sidan ser mer ut som ett månadsmagasin med de textstycken som erbjuds.

Överst en bild som ska länka till en blogg som handlar om veckans tv, med fokus på Let's Dance, körslaget och grammisgalan. Därefter följer en profil om veckans blogg, Sex and the Citty som knåpas ihop av moderedaktören på Finest.se och handlar enligt henne om materialism, narcissism, konsumtion och arbetsnarkomani och om man går in på hennes blogg ser man också att hon är materialist, narcissist och konsument på fotona från hennes senaste shoppingrundor med kompisarna och bilderna på kläder hon tycker om och köpt. Och här trodde jag i min enfald att bloggen inte skulle hylla de saker hon skriver om. Blåst igen. Vi går vidare.

Resten av sidan innehåller receptet på en smoothie, ett biobesök för att se Jim Carreys senaste film, fem snabba frågor om julen som till exempel det godaste på julbordet, tuggummin, en vardagsbetraktelse som cementerar fördomen om kvinnors shoppingintresse, en varning för The Curious Case of Benjamin Button av David Fincher för att den är så lång men trots allt ska ses av de modiga tittarna och slutligen en liten notis om hur mycket miljötillgångar som går åt för att tillverka ett par jeans. Så det slutar faktiskt riktigt bra. Eller också inte. Notisen slutar med att eftersom det är så miljötärande med jeans så gäller det att se till så de formar rumpan väl. Suck.

Vi fastnar återigen i det här med att man ska ge folk vad de vill ha och det är precis samma argument som hotar stora delar av kulturen då den inte är kommersiellt gångbar. Och om man hela tiden tänker i kronor och ören, så är det inte konstigt att det är ett fullt gångbart argument.

Men om man tänker på kultur och djupa texter som ett resultat av ett mer avancerat tänkande,  eller bara ett tänkande för den delen så blir det annorlunda. Den kultur och de texter vi klarar av att producera är ett direkt resultat av våra tankar och även om politiker skulle älska ett samhälle där ytan och dumheten regerar så betyder inte det att vi ska ge dem ett. Även om yta och lättsamhet är det som intresserar majoriteten.

Bloggsidor har en stort påverkan på samhället idag och de lockar till sig miljontals läsare, många unga kvinnor i jakt på tips om hur de ska vara. Tyvärr så möts de ofta av rätt kassa ledsagningar i form av vad de ska ha på sig och hur kul det är att festa och umgås med polarna. Det skulle kännas mycket bättre om alla dessa inflytelserika bloggerskor kunde hitta ett sätt att kombinera sina intressen med lite nyttigheter. Men tyvärr skulle det till rätt stor del innebära att de förlorade läsare för det är trots allt inte enbart bloggarna som styr människor hit eller dit. Det finns de med mycket mer pengar och möjligheter att nå ut till de unga som är alldeles för intresserade av att behålla strikta könsuppdelningar för att tjäna pengar på dem och uppnå makt. Men revolutioner ska startas från gräsrotsnivå, så varför inte börja bland bloggarna?

Vem ger Ben Stiller tillräckligt med pengar för att göra The Deer Hunter och Apocalypse Now? Men Robert Downey Jr är definitivt en av de bästa skådespelarna någonsin. Ben Stiller är det inte, men han är i alla fall en något sämre regissör.

Rapports reporter i Washington berättade att USA:s regering som vanligt står på Israels sida, hävdar deras rätt till självförsvar och att USA skulle ha reagerat på exakt samma sätt. Så sant. Så tragiskt sant. När i deras ögon övergår självförsvar till misshandel?

På tal om reportrar så fastnade jag för ett citat från en text av Maria Urdin ur boken Hemlös angående medias rapportering kring bland annat Christer Petterssons död och hur hans liv tydligen vände till det bättre när han fick en bostad, men hur de systematiskt (enligt Maria) undviker att skriva om de hemlösa som inte misshandlat människor och misstänkts för mord som fryser ihjäl ute i kylan och i dåliga härbergen.

Kvinnor som säljer sina kroppar kallas horor. Vad ska man kalla en yrkeskår som säljer sin själ för att sälja fler lösnummer?

Och det ligger nåt i det och resten av texten är lika bra. Det måste finnas så många inom journalistkåren som går in i sitt yrke med nåt sorts hopp om att förändra världen till det bättre som den tredje statsmakt de sägs vara. Men väl på plats upptäcker de att vinstintresset överskuggar allt annat. Den tredje statsmakten och allt sånt där får komma i andra hand. Lösnummer ska säljas genom att rapportera om det vi får se på tv ikväll om vi har oturen att råka klicka förbi Idol eller Bonde söker fru, människors privatliv ska invaderas för att känslor säljer mer än fakta och i slutändan får den stora massan konsumenter precis det den vill ha. Men är det vad den borde få? Om jag som lärare gav mina elever vad de ville ha just nu på mina lektioner skulle vi få ett samhälle fyllt med idioter som vill blogga om mode, låta som aphannar och alla var kända nog för att få ligga med nån på Stureplan. Så varför är det mer okej att ge just det till konsumenterna? För att de har pengar? Jajemen. När andra bestämmer över hur pengarna ska användas finns det en hel del krav på att de ska göra nytta. När de spenderas på en själv är det okej om det blir ytterligare ett onödigt par skor eller en kvällstidning med bilder från bråket som TV4 inte vågade visa.

Jag tycks ha fastnat i ett spår i vad som skulle ha blivit ett gott-och-blandat-inlägg, men så blir det ibland antar jag. En djävla massa ostrukturerat svammel som kanske trots allt fyller nån funktion. Åtminstone för mig.

Och jag är fullt medveten om att det finns elever som vill lära sig och ställer bra krav på undervisningen. Men många vill se på film för att lära sig engelska och lovar dyrt och heligt att de lär sig språket då. Om det vore sant, borde de vara experter redan innan de kommer upp på gymnasiet. Men det är de inte. Och de lär sig fan inte att skriva genom att se en film.

Peace out, muthafuckaz...

När Hamas för nån vecka sen tyckte att det var en ypperlig idé att skicka ett rejält knippe raketer in på israeliskt territorium, kände jag lite att de får nog skylla sig själva den här gången om militärt överlägsna Israel besvarade attacken vilket tyvärr skulle innebära fara för civila. Att en grupp som Hamas, med folkligt och politiskt förtroende, ägnar sig åt att bygga provisoriska raketramper på skolgårdar är inget annat än förkastligt då det inte behövs många hjärnceller för att räkna ut konsekvenserna det får. Startar man ett slagsmål fär man fan vara beredd på att man kan råka ut för nån som gärna ställer upp och spöar skiten ur en. Men min förhoppning var också att Israel skulle nöja sig med att besvara raketattackerna och inte gå till överdrift och se det hela som en ursäkt för att jämna en viktig del av Palestina med marken. Tyvärr så infriades inte mina förhoppningar.

Efter kontinuerliga bombningar från luften och via artilleri har så nu också marktrupper gått in.
Världens stater kan delas in i mobbare och deras offer när diplomatin på internationell nivå är ungefär lika sofistikerad som ett sandlådegräl mellan två små barn.