Holiday rant
Det är svårt att blogga under ledigheten, speciellt om den är av kortare art. Under sommaren är det helt omöjligt att värja sig från allt man kan störa sig på helt enkelt beroende på att man inte vill gömma sig i en grotta i Tyresö nationalpark i tio veckor. Men ett par veckor går alldeles utmärkt och om under julen så är ju desutom andra lediga så man har ändå saker att göra jämt och ständigt.
Fast en del saker fastnar ändå. Då tv:n går på oftare och dessutom ägnas äkta uppmärksamhet hos både mamma och pappa så har jag fått reda på att det är dags för en ny omgång Let's Dance om nån vecka. Det är precis vad jag behöver; ytterligare ett program att inte se på. Och det skulle vara så skönt om det stannade där. Men om man vill hålla sig någorlunda i fas med omvärlden så är det omöjligt att inte få reda på ditt och datt om tragiska c-kändisar som kämpar sig kvar i rampljuset antingen på ett dansgolv eller i en ishall. Båda gångerna i spandex och paljetter.
Tyvärr så är anledningen till att jag får mer information än jag vill ha inte att jag söker upp den utan överöses av den i jakt på riktiga nyheter. Nyheter som betyder nåt för den värld vi lever i.
Som att det börjar dra ihop sig till en riktig skitsituation nere i Israel och Palestina. Eller redan har gjort det. Vanligtvis har jag väldigt svårt för Israels agerande och har det fortfarande. De beter sig oftast som nån som jagar mygg med eldkastare. Men efter några dagars raketanfall från Gaza in på israeliskt område, så får man faktiskt förvänta sig nån sorts reaktion från Israel. Det kvittar hur frustrerad man är över den oerhört orättvisa situation som råder för palestinier; skjuter man åttio raketer in på israeliskt område på en dag ska man nog inte bli förvånad om Israel till slut skickar attackflyg. Alla handlingar ger en motreaktion. Om man ger sig i bråk med nån ska man vara beredd på att få rejält med stryk. Nånstans borde folk ha insett att väpnade konflikter på sin höjd skapar en ytlig och väldigt bräcklig lösning på problem mellan flera parter. Både israeler och palestinier borde i allra högsta grad ha insett det vid det här laget. Nu återstår dock att se om Israel tar det hela som en ursäkt för att få jämna Gaza-remsan med marken och göra bosättningar och parkeringsplatser av den.
I övrigt har jag inte så mycket koll på vad som händer ute i världen. "Ja, alltså i den stora världen utanför Sundbyberg där jag bor" för att citera Peter Dalles uppfinnare.
Jo, min mamma berättade om en snorklare som blivit ihjälbiten av en vithaj. Mamma brukar berätta sånt för mig då hon vet hur fascinerad jag är utav dem. Som nåt sorts sätt att försöka få mig att bli mer begeistrad av nåt sött och fluffigt istället.
Haj behöver fettrik mat. Haj äter därför marina däggdjur som sälar och sjölejon. Fet turist snorklar. Fet turist ser ut som fettrik säl. Nyfiken haj vill se om det verkligen där det. Nyfiken haj saknar händer att känna med. Nyfiken haj smakar på fet turist. Nyfiken haj upptäcker att det inte alls smakar säl. Nyfiken haj simmar därifrån. Fet turist blöder ibland ihjäl.
Det är tyvärr lite så det blir när vi inte är högst upp i näringskedjan och precis som med första snöfallet i Stockholm så blir vi lika förvånade varje gång det inträffar.
Addition
Nej, nog med svammel och in med motorgräsklipparen!
The road to hell is paved with good intentions
Idag hjälpte jag min inneboende att fixa ett konto på den där dejtingsidan. Speciellt med tanke på att min inneboende är av kvinnligt kön och kommer att få sin beskärda del av pervon och riktigt, riktigt ensamma män, och till viss del kvinnor, som tycker sig ha något att erbjuda henne, trots att de är på tok för gamla eller helt enkelt inte ens passar hennes preferenser.
I övrigt har julen varit lugn och jag har inte haft nån direkt anledning att blogga, men jag hoppas att mina fyra läsare har överseende med det. Tro mig, det kommer att återkomma anledningar till långa inlägg och allmänt gallaspyende.
Nähäpp, dags att delta i julhelgens ytligheter och kanske sparka seriöst mycket stjärt i Singstar. Till och med Abba-låtarna.
Och min inneboende har tydligen fått kontakt. Med nån intressant. Den där platsen i helvetet börjar hänga löst igen.
Arrivederci.
Ps. Nej, jag tror egentligen inte på vare sig himlen eller helvetet, men det är skönt att intala sig själv med att man har ett mål med till och med med de allra minsta handlingarna. Eller nåt.
The Spirit of Christmas
Merry Christmas to all and to all; shut the hell up!
- Peter Griffin, Family Guy
South Park: The Spirit of Christmas (Pilot)
George Carlin - A List of People Who Ought to be Killed
Part 1 (For that special holiday atmosphere) Part 2
Picture this
Ung man med går snabbt ikapp vårt sällskap som är i Göteborg för lite julhysteri.
Med göteborgsk accent: "Är du från Stockholm?"
"Ja."
"Är du mattelärare?"
"Ja."
"Okej. Tack."
Och mannen försvinner.
Jag har aldrigt riktigt kopplat ihop Götet med surrealistiska upplevelser, men nu verkar det dags att lägga de till listan av saker man kan uppleva i västkustens hufvudstad.
Livet i övrigt är helt okej. Mor med karl och min lillasyster kom precis ner och har givetvis redan gett sig iväg för att införskaffa julnödvändigheter och julonödigheter. Så nu är det dan för dopparedan, julmat ska förberedas och Al Bundy dansar med strippor på The Nudie Bar. Och min inneboende sover till höger om mig i soffan och min bror till vänster om mig. Let the holidays begin!
Just ja, ikväll blir det A Nightmare Before Christmas också.
Bring it on.
All is well! Here's sports!
Jesus loves you, but I don't
En kvinna vill bli man. Kvinnan blir man. Mannen träffar en kvinna. De vill ha ett barn. Kvinnan kan inte få barn. Mannen blir gravid och föder nio månader senare ett friskt barn. Gud har nio månader på sig att ingripa, men gör ingenting.
Men de som anser sig följa honom och anser att i hans sons namn är kärleken störst och att man inte ska döma för då blir man själv dömd jobbar hårt i olika former av media med att sprida hat och ge sig fan på att barnet ska få ett helvete när det växer upp. De ska informera sina egna barn att ett av barnen i deras klass inte är naturligt och visst är det fel att mobba någon, men de poängterar ju bara att barnet är onaturligt. De uppmanar ju inte att mobba. Det tar deras barn hand om på egen hand.
Den dag man själv bidrar till att sprida hat och intolerans borde man förlora sin rätt att kalla sig kristen. Om man prompt vill fortsätta kalla sig något kan man alltid kalla sig värdelös. Eller trångsynt. Eller nåt liknande. Ta en synonymordlista, leta upp "värdelös" och plocka fritt bland de förslag som ges.
Nio månader och Gud gjorde inte ett skit. Kanske för att han själv var oerhört nyfiken på hur det hela skulle gå. Kanske för att han genomskådat de kristna extremisterna som antikristna för länge sedan. Kanske för att han gett oss en fri vilja och friheten att utvecklas på egen hand. Kanske för att han tror på kvinnas rätt att välja.
Eller för att han inte finns.
Origins
Tell me why
Fuck. I wish the sobbing and screaming would stop already.
What the hell do you have to lose anyway?
You've spent your entire life carefully walking down the same path as everyone else and here you are. If you had even once strayed from the path you most likely would not have ended up like this.
It's always the same. From an early age you began believing in the fariy tales told to you at bedtime by a parent who truly loved you and when they kissed you on the forehead calling you "their little princess" you took in every single little word. You were going to be a princess when you grew up with all that it meant. Even after you stopped believing in fairy tales the idea of once being treated like a princess still lingered in you mind. Without knowing it, it affected so many of the choices you made. You sat passively on a chair or in a sofa at all the parties waiting for some prince to come treat you like the princess you were, but all you got were men who liked their women passive, good looking and couldn't care less for any of your other qualities. And you deserved each and everyone of them. But somehow you never lost hope.
The fairy tales from your childhood years were replaced with fairy tales from the adult world. The ones which showed you, through glossy photos and shallow stories, the path that would lead you and everyone else towards eternal happiness. They made you believe that love would last forever if you only stood next to an altar or on the steps of city hall in front of someone who had absolutely nothing to do with your love and if you promised this person that you and the person by your side would love eachother no matter what hardships would come your way and that you would stay loyal to one another, that would also be the case. That would be the truth.
And the glossy magazines kept on showing you the way. You could not for your life understand religious fundamentalists who said they followed the bible or the koran when they did bad things and yet you followed these magazines with the same fundamentalism. You wore what they told you to wear and became interested in interior decoration simply because so many of these articles were about happy couples who had built their own little nests together. And where their smiling faces were you placed yours, either outside in front of their gigantic house or on a couch with a pot of freshly boiled tea and newly lit candles burning out of focus in the background.
These successful people told you early on that you needed a career. What exactly a career meant was never really explained to you, but it seemed to have something to do with moving up a corporate ladder in pursuit of more money and more responsibility. This would preferably take place in a financial or judicial institution. Become an economist or a lawyer just like all the other successfull people. Or if you were seriously into art, you could always become an architect or a designer. But no matter what, the road to success meant that you would get alot of money. Enough to keep your children happy and they would never have to miss a single thing in the whole wide world. Except their parents of course.
Because the glossy magazines promised you time for your career, for your home, for your free time and for your beloved children, but they lied to you. Both you and your husband were so busy walking down the right path, you simply assumed that your children were happy with their lives and their possessions. How could they not be? If you only did every "right thing" you were told to do, you would have the time needed to raise your children. And you had the photos to prove it. A new family photo every Christmas with everyone smiling around the tree and next to the fire. But if you had really looked at these pictures you they could easily have been made into a simple animated cartoon where you get older, your children get bigger and for each frame their smiles slowly fade away.
And now they are all grown up, have moved out and you wonder why they don't call very often and why they are so preoccupied with their jobs and do not seem to have any time for their own families. It is always easier to see mistakes being made by someone else.
Then one day it hits you right on the head as you find out that your husband's inability to have sex with you is not only from having too much to do at work but also from having someone else to fuck on the side. Despite his promise to you and despite you having followed every advise in these magazines on how to please your husband he still found someone else to have fuck. Someone who simply looks younger than you and is more passionate than you while in bed. Passion will get you further than any advise on how to dress up ever will.
And as the house of cards that is your life and is built up of glossy photo-edited pages falls down one page at the time, so does your life and behind the pile of false hopes and promises you see more paths reveal themselves. It turns out that if you had only looked a little to the side of your path you would have seen another one and beside that one another one still and so on. And in retrospect some of them look very tempting to you and you try to jump from the one you're walking down to the one closest but it is too hard. The distance between the two is too great and as you watch further along the road you se how all the paths fork out and the distance between them becomes even greater and this is when you realise that you once in your life had the chance to choose a path more fitting for the person you truly are.
So you head out during evenings. Disillusioned you hit bar after bar after bar, not really knowing what you are looking for and that's when you meet me.
I buy you a drink and you are all too eager to tell me your life's story and I listen to you and say all the right words. With tears in your eyes I take you home to my place and here we are now. And once again you have made the wrong choice.
Heaven's burning, sacrifice!
Kanske vänder det nu. Eller också inte.
House of a 1000 Corpses The Devil's Rejects
OBS! EJ FÖR KÄNSLIGA.
Bakhtay, dö så får du bli fri!
På uppdrag av en föreningsbekant masade jag mitt lätt utarbetade arsle in till stan nu ikväll för att se Buddha föll av skam på Zita. För de som inte känner till filmen så är det en iransk film gjord av en 18-årig kvinnlig regissör och det är dessutom hennes andra film.
I den afganska bergsbyn där tidigare två Buddha-statyer stod, men som sprängdes under talibanväldet, bor en liten flicka med sin mamma i en grotta precis som så många andra. Hon vill inge hellre än att gå i skolan, men det är inte det lättaste i ett samhälle som fortfarande har svårt att se kvinnor i alltför framträdande roller, men framförallt ett samhälle där till och med de minsta inköp som ett anteckningsblock och en penna kan vara för stora utgifter för en familj med få tillgångar. Den lilla flickan har med enastående envishet bestämt sig för att gå i skolan, men hennes väg dit kantas av bekymmer i form av bland annat problem med att sälja sina ägg för att kunna köpa skolmateriel och framförallt en grupp pojkar som leker talibaner, uppenbart påverkade av samhället innan kriget mot USA och under kriget.
Filmen är på inga vis ett tekniskt mästerverk, men den nästan klumpiga dramaturgin och den enkla kameran bidrar till en känsla av att få uppleva film från en kultur som fortfarande är i sina stapplande första steg mot de filmer vi är vana att se i västvärlden idag. Men på grund av den låga budgeten och sättet att filma ges filmen även en känsla av relism och den blir på sina ställen dokumentär och i sina många närbilder blir det omöjligt att inte dras in i filmen och känna empati för den lilla flickan i huvudrollen.
Att ta en stor händelse som format ett helt folk och dra ner det till individnivå för att göra det någorlunda begripligt för åskådaren är långt ifrån något nytt, men filmskaparen tar det ett steg till för att skapa satir och samhällskritik. Genom att låta barn leka lekar klart inspirerade av vuxenvärlden ger oss vuxna en chans att se absurditeten i många av våra egna beteenden. Barnen leker krig mot amerikaner, mot terrorister och leker stening och allt känns så otrevligt och ogenomtänkt som krig och stening är. Det finns alla möjliga skäl tiill krig, både ideologiska, akademiska och kulturella, men i slutändan så är det alltid en grupp idioter som leker pang-pang med en annan grupp. Fast med verkliga människoliv som insats. Inget räkna till tio och sen lever man igen.
Några av mina teorier till kvinnans ställning inom vissa muslimska kulturer baseras på det faktum att islam är ett par hundra år yngre än kristendomen och om man går ett par hundra år tillbaks i tiden inom kristendomen finner man liknande argument och åsikter gällande kvinnors roll. Och de två religionerna är nära besläktade.
Detta gjorde det omöjligt att inte dra paralleller till kvinnokampen under sent 1700- och 1800-tal i västvärlden, då kvinnliga och till viss mån manliga författare skrev om kvinnor som frigjorde sig i ett samhälle som inte på något sätt var redo för det. Att bryta mot normerna och gå sin egna väg kunde ske på olika sätt, men i slutändan krävdes ändå någon sorts konsekvens av de brott mot oskrivna och skrivna lagar som begåtts. Att fortsätta leva ett frigjort liv i ett samhälle som omöjliggör det blir en omöjlighet och det finns til slut bara två utvägar; återanpassning eller döden.
Se den om ni får chansen.
FUUUUUUUUUCK!!!
Uppsatserna glider mig ur händerna och ögonen känns som om de tyngs ner av osynliga krafter som vill att jag ska somna direkt och gärna innan jag ställt alarmet så jag får sova ut imorgon. Jag ställde alarmet. Ingen utsovning här inte.
Det är för mycket nu. På mitt jobb, på min fritid, i min hjärna. I mitt liv. Min att-göra-lista växer för var dag som går och inget har tagits bort på flera dagar. Jo, en sak nu ikväll. "Fixa tomte". Mission accomplished. En sak struken, fem tillagda idag. Det är som att vada i stelnade cement. Med elektriska ålar i.
Vissa av sakerna är av sån karaktär att de borde inte ens få chansen att existera i mitt liv även om det vore hyfsat bra och jag inte hade nåt annat att göra. Men det är väl att bita ihop. Att få små raseriutbrott på saker som inte gör som jag vill. Människor ligger aldrig i farozonen. Det gör däremot mina möbler.
Jag vill skrika tills min hals blöder, tills mina lungor är tömda på luft och mina krampaktiga hostningar kastar stora droppar av blod på golvet och mina händer. Sen vill jag rasa ihop gråtande i nåns famn och bli omhändertagen själv.
Två veckor till och sen är det jullov. Jag hoppas på en fröjdefull jul, men fruktar något annat.
En kollega kallade min personlighet för en "vårdare" för att jag bryr mig om och tar hand om de omkring mig. Fast jag har varit rätt dålig på att ta hand om mig själv tyvärr. Oftast går det att fixa med lite omprioriteringar, men jag får inte till det nu.
Kanske lite sömn hjälper en bit på vägen.
God natt.
Time to claim it back
Salemdemonstrationen ägde rum igår som planerat. Nynazister, extremnationalister och självutnämnda patrioter tågade i fackeltåg under tystnad och stora delar av innvånarna höll sig borta. Demonstrationen gick relativt lugnt till och kan ses som en framgång för till exempel polisen om det inte vore för att det en gång om året är en demokratisk rättighet för antidemokratiska krafter att stänga ner kommunikationerna till och ta över en mindre ort i Sverige.
De olika grupperna som skulle demonstrera bemöttes annorlunda. De från vänsterblocket fick tillstånd för en stillastående demonstration, inget mer. De från extremhögern fick gå i fackeltåg. Det är onekligen ett sätt att undvika konflikter, men vilka signaler sänder det egentligen? Inför nästa år ska det kämpas för enbart stillastående demonstrationer vilket känns betydligt mer lämpligt. För det går inte att komma ifrån att våldskåta idioter finns i båda blocken. Våldskåta idioter som egentligen lika gärna skulle kunna vara gängmedlemmar eller fotbollshulliganer. Det var bara det att de stötte på extremvänstern eller extremhögern först och hamnade där och fick bruka sitt älskade våld som de värdelösa människor de är. För hur stort samhällsvärde har en person som ägnar sig åt att sprida rädsla och våld bland andra människor som vill åstadkomma förändring genom intelligenta diskussioner och som känner empati för sina medmänniskor? Rätt litet skulle jag säga. I vissa fall inget alls.
Men i Salem fanns även människor som ville visa sitt missnöje och på den ointelligenta absurditeten i att demonstrera mot det så kallade "svenskfientliga våldet". Människor som i neongula västar stilla stod vid sidan av demonstrationståget hållandes skyltar med namnen på svenskar som dödats av extremhögern under de senaste tjugo åren. Så där kanske den verkliga demonstrationen mot det svenskfientliga våldet ägde rum.
Och kanske är det ett sätt att lösa problemet inför nästa år och de kommande. Precis som andra grupper i samhället har besegrat fientligheter genom att på något sätt göra dem till sina egna och på sina egna villkor, så kan 6 december i Salem varje år bli platsen där demonstrationer mot våld -- speciellt högerextremt och vänsterextremt våld -- äger rum. Ett gående demonstrationståg medan vänsterextremister och högerextremister i stilla demonstrationer får se på vilken avsky resten av samhället känner inför deras metoder att pracka på oss åsikter som vi inte vill ha.
I det gående demonstrationståget ska foton på offer för det extremistiska våldet hållas upp med namn och om de är offer för vänsterextremt våld eller högerextremt. Och på sidan om får våldsverkarna stå och stilla titta på och förhoppningsvis kommer några att skämmas över vad de är. Lika mycket som vi som ett demokratiskt samhälle skäms över vad de är.
Nästa år får vi en chans att ta över Salemdemonstrationen och göra den till vår egen. Att ta chansen är ett måste.
Show me the money!
-
There's evil in the flesh
För att ta ett kliv som jag skulle önska vore längre än det kanske egentligen är så har människans inneboende blodtörstan tagit upp en del av min vakna tid. Den som verkar finnas i oss alla, men som triggas av saker av varierad allvarlighet. För viss krävs väldigt lite och för andra krävs väldigt mycket. Det kan räcka med att nån tittar på en för att väcka den. Det kan krävas ett behov av hämnd för blodlusten att titta fram. Makt kan göra andra blinda inför den skada man åsamkar andra. Och hos vissa kan inte ens utdragen tortyr eller misshandel under fredliga demonstrationer locka fram det sämsta i oss.
Igår hade jag förmånen att se En kvinnas martyrium, en stumfilm från 1928 om Jeanne d'Arcs rättegång och påföljande avrättning på bålet där hon brändes till döds. Filmen ackompanjerades av levande musik vilket i sig var en mäktig upplevelse, men en annan sak som lever kvar i minnet är de kyrkans män som med illa dold förtjusning dömer Jeanne till döden. De kyrkans män som under korsets beskydd kunde utsätta andra människor för fruktansvärda kroppsstraff och inte ifrågasättas av det gudfruktiga folket. I deras ögon lyste föraktet, hatet och rädslan för att förlora sin makt inför en ung kvinna som kallats av gud utan att det gått genom dem, som sedan länge i sin maktlystnad förkastat Jesus kärleksförklaring till hela mänskligheten till förmån för mer antikristliga karaktärsdrag; girighet, avundsjuka och maktmissbruk. Jeanne helgonförklarades av franska kyrkan i början av 1900-talet. Vad som historien inte förtäljer är hur franska kyrkan ser på de franska präster som dömde deras helgon till tortyr och döden.
Medan jag satt i en biosalong och förfärades över mänsklig ondska för flera hundra år sedan ägde en märklig årligen återkommande tradition rum. Människor som kallar sig för patrioter, nationalister och i många fall åtminstone kastar ett beundrande öga mot nationalsocialismen firade Karl XII:s dödsdag. Han hyllas som hjältekonung av dessa patrioter trots att stormaktstiden dog med hans egen död. Kanske firar de att Sverige gav upp landområden som inte är lika attraktiva att härska över idag. Kanske firar de att han trots diverse nederlag var en av de mest krigiska konungar riket skådat. Nationaldemokraterna benämner honom som självuppoffrande, hjältemodig, en föredömlig regent och försvarare av vårt angripna rike. Personligen kan jag tycka att om man ska prata om självuppoffring, hjältemod och föredöme så är Gandhi mer självklar än en krigskåt monark. När ska Nationaldemokraterna marschera på Gandhis dödsdag? Eller Martin Luther Kings för den delen?
Men högtiderna för våra självutnämnda patrioter är inte slut än. Om några dagar är det hög tid för den årligen återkommande demonstrationen i Salem till minne av en av de få nynazister som slagits ihjäl av personer med utländsk härkomst. Det är en karamell extremhögern sugit på länge och lagt till mer och mer på. Demonstrationen sägs vara en protest mot det svenskfientliga våldet enligt de flygblad som delats ut i skåpen på bland annat min skola. Till att börja med så är ju bara själva begreppet "svenskfientligt våld" skrattretande och kollossalt ogenomtänkt. Ska det svenskfientliga våldet enbart begås av icke-svenskar gentemot svenskar för att får vara svenskfientligt? Och vad är isåfall en svensk och en icke-svensk? Har det med hudfärg att göra i deras ögon eller är det enbart härkomst och hur långt tillbaks i släktträdet måste man gå? Om en andra generationens invandrare med mörk hudfärg slår ner en så kallad infödd svensk, är det svenskfientligt? Om en ljushyad andra generationens invandrare med ursprung i till exempel Finland slår ner en sån där infödd, är det svenskfientligt? Om en tysk turist åker hit för att spöa på en svensk invånare, är det svenskfientligt? I det sista fallet skulle jag nog säga att det är det förutsatt att syftet med resan åtminstone delvis är att få slå ner en svensk invånare. Men jag tror inte att det är det som det ska protesteras mot här i veckan. Det kanske rent utav bara är ytterligare ett sätt för obehagliga antidemokratiska organisationer att utnyttja demokratin för att sprida sin dåligt genomtänkta propaganda till människor som känner sig utanför och därför gärna byter ut logik och sunda värderingar mot gemenskap. Oavsett hur rutten gemenskapen är.
George W. Bush, blodtörst, maktfullkomliga medeltida präster och självutnämnda patrioter. Det kanske kan verka som att det saknas en röd tråd i detta inlägg. Titta i så fall igen. Den finns där.
