De som känner mig vet att jag älskar film. Jag kallar mig gärna cineast, andra kallar mig filmnörd och vad cineasterna kallar mig vet jag inte, men de brukar vanligtvis fnysa åt många av de filmer som jag avnjuter och gärna reflekterar kring. Men lika ofta som jag hamnar framför japanska filmer med avhuggna kroppsdelar och blodfontäner, lika ofta får min hjärna ta del av långsamma filmer om tillsynes ingenting men ändå allting. Ofta stöpt i en halvsvår melankolisk form.

På uppdrag av en föreningsbekant masade jag mitt lätt utarbetade arsle in till stan nu ikväll för att se Buddha föll av skam på Zita. För de som inte känner till filmen så är det en iransk film gjord av en 18-årig kvinnlig regissör och det är dessutom hennes andra film.

I den afganska bergsbyn där tidigare två Buddha-statyer stod, men som sprängdes under talibanväldet, bor en liten flicka med sin mamma i en grotta precis som så många andra. Hon vill inge hellre än att gå i skolan, men det är inte det lättaste i ett samhälle som fortfarande har svårt att se kvinnor i alltför framträdande roller, men framförallt ett samhälle där till och med de minsta inköp som ett anteckningsblock och en penna kan vara för stora utgifter för en familj med få tillgångar. Den lilla flickan har med enastående envishet bestämt sig för att gå i skolan, men hennes väg dit kantas av bekymmer i form av bland annat problem med att sälja sina ägg för att kunna köpa skolmateriel och framförallt en grupp pojkar som leker talibaner, uppenbart påverkade av samhället innan kriget mot USA och under kriget.

Filmen är på inga vis ett tekniskt mästerverk, men den nästan klumpiga dramaturgin och den enkla kameran bidrar till en känsla av att få uppleva film från en kultur som fortfarande är i sina stapplande första steg mot de filmer vi är vana att se i västvärlden idag. Men på grund av den låga budgeten och sättet att filma ges filmen även en känsla av relism och den blir på sina ställen dokumentär och i sina många närbilder blir det omöjligt att inte dras in i filmen och känna empati för den lilla flickan i huvudrollen.

Att ta en stor händelse som format ett helt folk och dra ner det till individnivå för att göra det någorlunda begripligt för åskådaren är långt ifrån något nytt, men filmskaparen tar det ett steg till för att skapa satir och samhällskritik. Genom att låta barn leka lekar klart inspirerade av vuxenvärlden ger oss vuxna en chans att se absurditeten i många av våra egna beteenden. Barnen leker krig mot amerikaner, mot terrorister och leker stening och allt känns så otrevligt och ogenomtänkt som krig och stening är. Det finns alla möjliga skäl tiill krig, både ideologiska, akademiska och kulturella, men i slutändan så är det alltid en grupp idioter som leker pang-pang med en annan grupp. Fast med verkliga människoliv som insats. Inget räkna till tio och sen lever man igen.

Några av mina teorier till kvinnans ställning inom vissa muslimska kulturer baseras på det faktum att islam är ett par hundra år yngre än kristendomen och om man går ett par hundra år tillbaks i tiden inom kristendomen finner man liknande argument och åsikter gällande kvinnors roll. Och de två religionerna är nära besläktade.

Detta gjorde det omöjligt att inte dra paralleller till kvinnokampen under sent 1700- och 1800-tal i västvärlden, då kvinnliga och till viss mån manliga författare skrev om kvinnor som frigjorde sig i ett samhälle som inte på något sätt var redo för det. Att bryta mot normerna och gå sin egna väg kunde ske på olika sätt, men i slutändan krävdes ändå någon sorts konsekvens av de brott mot oskrivna och skrivna lagar som begåtts. Att fortsätta leva ett frigjort liv i ett samhälle som omöjliggör det blir en omöjlighet och det finns til slut bara två utvägar; återanpassning eller döden.

Se den om ni får chansen.