På Dinners mellan Enköping och Stockholm kan man, förutom att läsa rasistiska uppmaningar, även få sällskap av ingen mindre än sig själv när man sitter och uträttar sina behov tack vare en strategiskt placerad spegel som täcker in området mellan knä och panna. En sevärdhet så god som någon i 2009 års upplaga av Sommarsverige.

Still not in Kansas... but closer to Stockholm this time. Still as sad though.

We're not in Kansas anymore...

Ja, den fick mig att skratta lite för mig själv.

En artikel i DN och efterföljande kommentarer gör det hela så uppenbart. En artikel om näthat utgår från Carolina Gynnings beslut att lägga ner sin blogg på Stureplan.se. Hur man känner för att Gynning lägger ner sin blogg är upp till var och en. Personligen kommer jag inte att sakna den då jag inte ens visste om att den existerade och Gynning är dessutom inte en person som intresserar mig tillräckligt för att jag skulle vilja läsa nåt som hon skriver. Men det handlar inte om det utan om anledningen till varför hon lägger ner. Hon har helt enkelt tröttnat på det näthat som hon drabbats av. Och det är rätt elaka saker och hennes familj nämns i samband med det. Tyvärr är det inget som enbart drabbar henne utan väldigt många personer i alla möjliga forum på Internet får utstå trakasserier och glåpord för minsta lilla sak från människor som anser sig ha rätten och dessutom viljan att såra så fort chansen uppstår.

Det som i artikeln gör det hela så uppenbart är det faktum att den handlar inte om just Gynning. Hon tas bara upp som ett exempel på hur näthat i större utsträckning verkar drabba kvinnliga bloggare. Huruvida så är fallet eller inte tänker jag inte debattera. Jag är inte tilräckligt insatt i ämnet, men att fler kvinnor än män drabbas förefaller självklar då betydligt fler kvinnor bloggar. Däremot hur det ser ut rent procentuellt med näthatet vet jag inte. Men i vilket fall så handlar egentligen inte artikeln som sagt om Gynning i första hand. Men det gör däremot kommentarerna till artikeln.

En stor andel, för att inte säga majoriteten, av alla kommentarerna handlar på något sätt om Gynning som person. Hur hon får skylla sig själv som inte har någon krediblititet då hon vikt ut sig och valt den väg hon gått för att bli Carolina Gynning med hela Sverige. Så artikeln gav alltså återigen personer chansen att få hoppa på henne. Och de tog den direkt.

För att klargöra så är jag inte på något sätt på väg mot argument som förespråkar censur eller begränsning av Internet. Vad jag däremot förespråkar är empati. Ökad sådan. För nåt har hänt det senaste decenniet. Vi bryr oss så lite om människor vi inte känner att vi gladeligen ser dem förnedras på tv på alla möjliga sätt. Det har till och med blivit ett sätt för skapa kändisar, däribland Gynning. Argumentet för denna form av underhållning är att människor får skylla sig själva. Och det är sant. Vi har alla till syvende och sist ett personligt ansvar för vad vi utsätter oss själva för. Så visst kan vi få skylla oss själva, men varför blir det argumentet automatiskt ett rättfärdigande för åskådarna att underhållas av det?

Tyvärr så är det argumentet inte på något sätt ett rättfärdigande av att underhållas av förnedring. Det är bara en ursäkt för att rättfärdiga för sig själv och andra som gör samma sak. Av nån anledning är andra människor inget annat än statister och att se dem bli förnedrade i dokusåpor, slagna av klasskamrater på YouTube eller bli mottagare av oproportionerligt mycket skit på sina bloggar är helt okej för de verkar inte existera som människor. I alla fall inte som de människor som finns i vår närhet. För skulle nån av våra nära och kära drabbas av näthat, misshandlas eller utsättas för någon annan orätt skulle det uppröra oss och inte underhålla oss.

Och ändå fortsätter vi som samhälle att roas av iscensatta fylleslag med efterföljande skandaler och misshandlade tonåringar. Och ingenstans är bristen på empati så förbannat synlig som på Internet. Där känns det som att det finns människor på varje hemsida som bara väntar på att nån ska säga nåt fel, uttrycka en åsikt eller komma från en speciell bakgrund för att direkt anfalla. Inte med intelligenta och genomtänkta kommentarer eller motargument utan rent hat. Rent ointelligent hat. Den typen av inlägg som säger betydligt mer om den som skriver det än den som det är riktat till. Som säger att man är en bitter, ointelligent, rätt värdelös person som inte på något sätt bidrar till att göra nåt bättre. Man vill bara spy galla och sen när man spytt klart drar man vidare i jakt på nästa möjlighet för ointelligent uppkastning. Må det vara ett stavfel, ett litet faktafel eller en person som har en annan bakgrund och lyckats bättre än en själv i livet. Det kvittar, bara man får spy ur sig mer.

Och jag är medveten om att även jag kan känna en djävulsk upprördhet över allt möjligt och att det är saker som kanske inte alla tycker är värt att gnälla över, så om jag nån gång anses befinna mig bland de ointelligenta näthatarna hoppas jag någon säger till mig. Men jag strävar i alla fall efter att gnälla så genomtänkt som möjligt. Det kanske näthatarna också gör, men de kan inte skapa nåt mer genomtänkt än så.

Hoppsan.

Chimaira - Pure Hatred