Art to exploit
De stora skivbolagen är vidriga parasiter. Fast egentligen agerar de som de allra flesta storbolag. Men vad är det då som gör dem till vidriga parasiter i detta fall. För min del är det hur de ger sig in i strid om upphovsrätt och påstår sig stå på artisternas sida. Det gör de inte. Och förhoppningsvis börjar artisterna inse det. Och kanske rent utav inse att de där stora skivbolagen inte direkt är något att ha och kan förpassas till en gravplats långt ifrån allmän åtkomst.
Många var de artister som slöt upp mot den illegala nerladdningen och ställde sig bakom skivbolagens klappjakt på nedladdare. Och jag förstår artisterna. De såg en risk för att deras levebröd skulle försvinna. Men många insåg inte att det hela inte handlade i första hand om att skaparna av musiken återigen skulle få sina pinsamt små korvören för sina verk utan att storföretagen skulle får sina betydligt större summor åter.
Tjänsten Spotify är väl ett kollossalt tydligt exempel på det. De stora skivbolagen som är delägare i företaget håvar in en hel del på att tillhandahålla musik, medans artisterna får om möjligt ännu mindre korvören. Vi pratar hundradelars ören varje gång en låt spelas.
En del artister såg igenom hela den här fildelningsdebatten och ställde sig mer på fildelarnas sida än skivbolagens. De såg ett större värde att nå ut med sin musik till så många som möjligt och sedan få chansen att åka runt i världen på små turnéer och möta de människor som man nått ut till. Men det är klart, det var mycket hip hop- och hårdrocksartister som ingick i den skaran. Rätt få på stora bolag. Och det kan ju bero på att det storbolagen har att erbjuda är lättlyssnad skit som utan problem kan bytas ut mot annan lättlyssnad skit. Sån där musik och såna där fabricerade artister som i all sin ytlighet inte skapar den minsta lojalitet hos fansen. Många med lojala fans såg detta med fildelning som ett sätt att nå ut till samhällen man annars inte skulle nått ut till. Man fick en chans att turnera och träffa människor i delar av världen där köpandet av en CD-skiva ligger rätt långt ner på prioriteringslistan och överleva för dagen ligger högre.
Så frågan är vad som är anledningen att man ger sig in i musikbranschen eller någon skapande bransch överhuvudtaget. Om det är för att snabbt tjäna pengar och man inte direkt har något intressant att erbjuda, så är det klart det suger att folk laddar ner ens skiva istället för att köpa den. Speciellt som det stora skivbolaget lagt ner så mycket pengar på att marknadsföra något som absolut inte kommer att gå till historien som ett av de stora musikaliska mästerverken utan enbart är hållbart så länge som dagens 14-åringar är intresserade.
Men om man, som gitarristen i The Haunted resonerade, ser en möjlighet att nå ut med sin konst till världens alla hörn och därigenom få kontakt med människor man aldrig någonsin trott sig kunna få kontakt med och dessutom kunna spela för dem och få en inkomst därigenom, både ur monetär och ur utvecklingssynpunkt, så kanske detta med nedladdning inte är helt galet. Eller snarare att alla har möjlighet att nås av konsten, men på sina egna villkor. Det är en vacker tanke.
Om man inte försöker tjäna pengar på dagsländorna Darin eller Alexander Rybak förstås.
The end of the world as we know it
När jag var barn såg jag upp till alla vuxna runt omkring mig. Det var de som satt inne med svaren på allt. De kunde allt i mina ögon. Nu när jag själv är vuxen har jag insett att många vuxnas kunskaper kommer från erfarenhet, men inte så mycket annat. Man är smartare än ett barn helt enkelt på grund av att man upplevt mer. Det gav upphov till en liten kris hos mig då den visa vuxenvärld jag beundrat inte var så värst vis. Och sen dess har det blivit sämre och sämre med min beundran av den vuxenvärld jag nu själv är medlem av.
För vi som ska skapa en värld för våra och andras barn att leva och må bra i lyckas inte så värst bra. Och även om vi lyckas för våra barn så klarar vi inte riktigt av att tänka flera generationer framåt. Även om vi väldigt gärna vill lämna ifrån oss en bra värld inte bara för våra barn utan även för kommande generationer. Det är Darwin på en väldigt grundläggande nivå blandat med kärlek till våra barn och barnbarn. Arten får inte dö ut och vi vill inte göra illa våra efterkommande. De flesta vill i alla fall inte det.
Men det kommer så mycket emellan. I slutändan handlar väldigt mycket för oss om nuet eller enbart den närmsta tiden. Att vi har jobb är viktigt. För då kan vi delta i samhället och i alliansens Sverige är det först då vi har ett riktigt värde. Så även om vi har ett jobb som är skadliga för vår framtida existens som art så är det viktigt att vi får behålla våra jobb. Polska kolgruvearbetare slåss för att ha jobben kvar för att kunna fortsätta vara del av nuet samtidigt som det är ett jobb som riskerar korta vår existens.
För att vara del av samhället måste vi inte bara arbeta utan vi arbetar för att kunna konsumera. För att kunna konsumera mer och mer för vart år som går. För att ta mer och mer resurser ur en planet som inte har oändligt med tillgångar. Små grupper i samhället tjänar stora pengar på att vi köper mer och mer och då de inte är intresserade av att se långsiktigt utan ser mer till egen vinning så driver de oss snabbare mot slutet trots att de verkligen skulle kunna göra en skillnad. Men det vill de inte. De satsar på att göra sina produkter miljövänligare enbart om det är en framgångsrik marknadsstrategi, men gör sällan tillräckligt, för det skulle minska deras vinster. Och att göra en vinst räcker inte utan vi har skapat ett system som kräver ökad vinst också. För att göra ett fåtal rikare, ge ett flertal jobb där pengarna som tjänas används till att göra de rika ännu rikare. Och så vidgas klyftorna.
Så vuxenvärlden var inte den representant för förnuft som jag trott. Istället är den kortsiktigt tänkande, lättpåverkad, girig och full med goda intentioner som begravs i produkter som vi bara måste ha för att de är nya, moderna eller för att de gamla gått sönder egentligen alldeles för tidigt bara för att vi ska köpa nytt så fort som möjligt.
Och i denna vuxenvärld står jag och de jag älskar och ser upp till. Kanske, förmodligen, är vi inte helt olika resten av vuxenvärlden. Men att vara medveten om sina brister kanske idag får ses som att man kommit rätt långt. Men långt ifrån tillräckligt långt. För vi ondgör oss om utarmningen av Jordens resurser och suktar med jämna mellanrum efter en ny TV trots att den hemma fungerar utan problem, vi blir glada när vi får en ny dator eller mobiltelefon trots att de gamla fortfarande går att använda och trots att vi är medvetna om vilken ofantlig mängd resurser som går åt att tillverka elektronikprylar, vi köper fler skor och kläder än vi egentligen behöver. Och när vi köper allt detta egentligen onödiga så är det det som gör att de som tillverkar allt får en lön och kan leva i vårat samhälle.
Vår nutid kräver att vi förstör vår framtid.
Kan ingen som är smartare än vad jag är komma på ett nytt system?
Det här med demokratibegreppet
Israel har en del problem. Men det är svårt att ta upp dem för Israel har ett problem som överskuggar många andra. De kan nämligen hävda att alla andra problem som tas upp antingen leder till eller är ett resultat av antisemitism. Om de är på det humöret. Nu verkar de vara det.
Yttrandefrihet är ett av de problem som Israel verkar brottas med. Deras problem går ut på att andra nationer har för stor sådan. När Israels kärnvapenprogram avslöjades av en israel i brittisk press, så ställde det till problem. För Israel hade officiellt inget sådant. Därför resulterade det i att mannen som avslöjade Israels kärnvapen hamnade i isoleringscell i elva år i sitt hemland. 2004 frigavs han, men fängslades igen 2007 då han tydligen brutit mot sina restriktioner att bland annat tala med utländska medborgare. Israel hävdar fortfarande att de inte har något kärnvapenprogram, men är ganska ensamma om det påståendet i resten av världen.
Nu är svensk yttrandefrihet ett problem. Journalisten Donald Boström skriver på kultursidorna i Aftonbladet om påstådd organstöld från dödade palestinier utförda av israelisk militär. Intervjuer med palestinska anhöriga, Israels brist på aktion gentemot illegal organhandel samt en avslöjad organsmugglingshärva involvereandes bland annat rabbiner tas upp som nåt sorts bevis tillsammans med statistik över antalet dödade palestiner som obducerats av israeliska myndigheter.
Man kan känna på sig att detta låter som något rätt konspirationsteoretiskt eller så kan man uppfatta det som att det ligger nåt bakom påståendena. Tyvärr är inte det poängen här. Poängen ligger i den israeliska statens reaktion till artikeln.
Israel, som ligger rätt långt ner på Reportrar utan gränsers index över pressfrihet, uttrycker såna saker som att en tillåtelse att publicera ovan nämnda artikel "sprider skam över svensk demokrati." Det är intressant, för jag kan tycka att det är precis tvärtom.
Utmärkande för en demokrati är bland annat pressfrihet och yttrandefrihet. Pressen har rätt att skriva om vad de vill så länge det inte klassas som förtal av någon part. Och visst kan detta uppfattas som förtal av staten Israel, men artikeln presenterar fakta och kommer med ett påstående. Om det visar sig att dessa fakta är helt falska får Aftonbladet stå för det. Aftonbladet skulle kunna dras inför domstol till exempel och den upplevt förtalade sidan hade kunnat presentera klara bevis för att det som skrivs i artikeln är falskt. Men man gör inte det. Man angriper istället Sverige som demokrati. Med tanke på den begränsade pressfriheten i Israel, problemet med andra länders större yttrandefrihet och de mycket, ur människorättssynpunkt, tveksamma aktionerna på Västbanken, Gaza och Libanon så ska man vara förbannat försiktig innan man utmålar sig som en god demokrati. Risken är att man framstår som en pinsam hycklare. Och den framställningen hjälper inte direkt heller en stat att framstå som en större demokrati.
Dessutom sjunker man riktigt lågt och spelar ut antisemitkortet och påstår att artikeln kan späda på antisemitismen i världen. Och att bli kallad antisemit vill väldigt få. Knappt ens de som är det. Det är ett stigma som är svårt att tvätta av sig och precis som med alla andra beskyllningar om otrevliga ideologiska uppfattningar väldigt svårt att motbevis. Detta gör att den person, grupp eller stat som anser att den har rätt att komma med de anklagelserna har ett enormt stort ansvar att inte missbruka det för sin egen vinnings skull. Dels med omtanke för relationerna med omvärlden, men även med tanke på sin egen position i omvärlden. Om man bemöter alla påståenden och argument man inte tycker om med att kasta en antisemitstämpel tillbaks i ansiktet på den som kommer med påståendet så sjunker man till slut ganska långt ner i status i omvärldens ögon. Att föra en demokratisk och öppen diskussion blir då inte särskilt aktuellt i framtiden.
Så vad som utmärker en demokrati i mina ögon är inte en begränsning av det fria ordet utan det rakt motsatta. I ärlighetens namn tror jag att Israel också tycker att det kännetecknar en demokrati. De har ju yttrandefrihet och pressfrihet även där. Problemet är sen hur den tillämpas. Och uppenbarligen tillämpas den på ett sådant sätt att i alla fall Reportrar utan gränser tycker att de ska ligga förhållandevis långt ner på listan för att vara en demokrati.
Den svenska regeringens representanter har reagerat på detta genom att vika sig för Israel. Inget fel i det. De är i sin fulla rätt att ta avstånd från det som skrivs i svensk press. Däremot har de ingen som helst rätt att gå in och styra innehållet i det som skrivs och det gör de inte heller. Men ibland undrar jag om det inte kliar lite i fingrarna på dem.
För de vill ju nämligen ändra på yttrandefriheten. Till det sämre. Anledningen utåt är för att yttrandefriheten ska vara ungefär lika för alla inom EU och då har vi det tyvärr lite för bra i detta avlånga land. Det är lite för demokratiskt skulle man kunna säga. Men det säger de förstås inte. Och att alla andra länder i EU ska utvidga sin yttrandefrihet till vår nivå verkar inte aktuellt att slåss för heller.
Så min slutsats i den frågan är att våra folkvalda politiker gärna drar ner på vad som är okej att säga och inte säga. Man kan visserligen inte hindra tankar, men tankar består av språk så visst kan det påverka.
Och då kan man fråga sig hur mycket man egentligen kämpar för demokratin när man väl kommit till makten. För att komma dit drivs man oftast av något sorts engagemang, men när man hamnat där verkar det i många fall mest handla om hur man stannar kvar där. Till varje pris. Även om det betyder en inskränkning av demokratiska och mänskliga rättigheter.
The weather's gone bad
The weather's gone bad.
That sentence is stolen. Francesco Dellamorte utters it when setting foot outside his home at the cemetery where he works burying the dead and then later killing them again when they come back as undead. Maybe there's something with the soil, but no one is really sure why the dead come back to life. They just do. And Dellamorte simply kills them again. The good old-fashioned shot to the head does the job and that particular zombie is finally not a problem. And so life goes on and Dellamorte's somewhat unusual occupation turns into his everyday life. Just as repetitive as most people's lives. People die, get buried, rise from the grave and are sent back. Unusual, yes, but repetitive. The working man's curse. To steal yet another sentence, this time from Trent Reznor; I believe I can see the future, because I repeat the same routine.
And outside the sun is actually shining. What would you expect from someone who kills zombies for a living and considers the phonebook a literary classic?
And what would you expect from me? Not much I hope, because this is all you are getting this time.
Jag gör ett försök
Det har varit svårt att komma igång med bloggandet efter semestern. I mångt och mycket på grund av att jag haft alldeles för många ämnen i huvudet som jag velat ta upp. Och dessutom kanske för att jag känner att jag inte direkt har tid att sätta mig och skrva. Men samtidigt finns ett behov av att få ur sig en del saker ur huvudet. Det vittnade inte minst gårdagens personalfest om som blev något av en kortvarig orgie i cynismer och pessimism mitt bland stackars föräldrar som dels vill ge sina barn en så bra uppväxt som möjligt just nu, men även hopp om framtiden och framförallt en planet som är beboelig för dem, deras barn och barnbarn.
För det är lite där problemet idag finns. Ett problem som vi måste ta tag i, men konsekvenserna av att göra så för politiker riskerar bli ett yrkesmässigt självmord. För människor kommer att förlora sina jobb. Åtminstone till en början när man gör om systemet och upptäcker att vissa typer av yrken finns det inte plats för i en värld som karaktäriseras av hållbar utveckling. För en hållbar utveckling måste innehålla en avveckling av det ohållbara. Och som min kollega påpekade igår, människor tänker väldigt kortsiktigt om man sätter det i perspektiv till den planet som vi ska kunna vistas på. Då räcker inte att tänka på sitt eget liv, eller ens ett par generationer fram heller. Och det räcker definitivt inte att göra som den stora miljöbromsklossen i samhället -- de ekonomiska makthavarna; banker, storföretag med mera -- att tänka ett eller två kvartal framåt.
Och detta vet de flesta politiker. Och de kommer inte att göra något åt det. För att de är också människor och tänker inte heller särskilt långt fram. De, likt de ekonomiska makthavarna, hör ju till de som tänker alldeles för kort. Inte i kvartal visserligen, men väl i mandatperioder. Så de som verkligen har största möjligheten att förändra systemet till ett bättre och mer hållbart är de som verkar minst lämpade för det. Den ena parten klurar på hur man ska mjölka ut så mycket pengar ur nästkommande kvartal och några kvartal framåt och den andra parten klurar på hur man behåller sin makt ytterligare en mandatperiod.
Så vi ska nog inte räkna med någon förändring som gör den skillnad den behöver göra. Utan bara den förändring mot det bättre som ger mer positiv pr och ökade inkomster samt mer makt.
Och vår art kommer att dö ut mycket snabbare än vad vi kanske egentligen skulle göra.
Och på det stora hela -- världen utanför vår egen -- så är det knappast någon direkt förlust.
Intoxication
Ja, jag vet. Man ska inte blogga berusad. Det lägger liksom ytterligare en dimension till det hela. Eller snarare två ytterligare dimensioner. Det ena är stavningen som är ungefär lika säker som en alkoholiserad apas bilförarkunskaper. Det andra är ordvalet. Jag menar; bilförarkunskaper. Det säger ju allt egentligen. En tredje dimension är ju innehållet som lätt blir antingen fånigt eller hyfsat ogenomtänkt. En fjärde dimension är att man kommer på fler dimensioner medan man skriver. Två från början, fyra nu.
Det har varit samkväm på jobbet och det är rätt trevligt. Det blir en hel del diskussioner och det är precis så jag vill ha det. Jag är välsignad med ett yrke som lockar inteeligenta personer som brinner för något. Så man umgås alltid med människor som är något av experter inom ett visst eller några områden. Detta gör att man lär sig av varandra och ständigt känner att man utvecklas.
Sen finns ju en femte dimension (djävla dimensionshelveten), nämligen att man lätt tappar fokus. Som när Spotify går över i nån av sina oerhört pinsamt dåliga reklamsnuttar. Det ska uppenbarligen vara "block-party" på Skånegatan med nån pinsam artist som inleder reklamsnutten med "word up, Stockholm" för att visa att man är cool nog för att inte använda "What's up", men tillräckligt korkad för att tycka att det mest grundläggande i svart amerikansk 70-talsslang ger förbannat mycket cred. Det gör det inte. Eller så gör det det. För andra som ligger på What's up-nivån. Antagligen är det bara lärare och andra nördar som sitter och småler åt miffona.
Så då är det väl lika bra att gå och lägga sig. God natt då, för fan.
Morons
Efter att ha läst ett antal debattartiklar, kolumner och tillhörande kommentarer den senaste tiden har jag ur all rappakalja kommit fram till en åtminstone en slutsats.
Vi är alla idioter.
I nåns ögon i alla fall. Så fort vi gör något i det offentliga rummet blir idioter. Från att ha varit ingenting för någon blir vi åtminstone det.
Summer's End
Sista veckan innan det ska tillbaks till jobbet och det har ju som kanske bekant inte bloggats så mycket förutom enstaka mms som jag tydligen tyckt att jag velat delat med mig. Men liksom för andra som publicerar saker, nyhetsmedier osv, så är sommaren lite av en händelselös period. Det är ju bara att kolla på gårdagens Metro som toppade med att många skilda par i själva verket kan vara gifta då myndigheterna inte fixat till den lilla detaljen. Det känns sådär lagom upprörande och egentligen rätt ointresssant såtillvida inte det hinner fixas till innan ena parten dör och det blir nån konstig arvstvist.
I de större skvallermedierna har två nyheter varvats om varandra på ett sätt som fått en att tro att det har varit två sommarvikarier på redaktionerna; SMHI och kaliforniska nöjesjournalister. Om man inte lyckats få ut nåt nytt foto från Michael Jacksons dödsbo, ambulansen han åkte till sjukhuset med, tårarna på hans barn så har SMHI ryckt ut och vi har inbillats att tro att värdet varit speciellt nyckfullt just i år. Men det har det inte. Jag råkar minnas flera somrar då det varit ömsom regnigt, molnigt och soligt. Faktum är att det gäller alla somrar jag kan minnas. Och jag är rätt säker på att det gäller även de jag inte kan minnas.
Så nyheter och tv-utbud är som vanligt bara repriser. Och när de som har betalt för att förse oss med nåt sorts innehåll inte orkar, varför ska då jag? Jag vet, det är en fånig ursäkt och egentligen borde jag väl inte ursäkta mig. Men snart är det slut på ledigheten och då ska hjärnan slås på igen. Och fan vad det ska gnällas eftersom jag tillhör släktet gnällrövar enligt en kollega till mig som gjorde en spännande uppdelning av människosläktet i två läger strax innan sommarlovet.
I de större skvallermedierna har två nyheter varvats om varandra på ett sätt som fått en att tro att det har varit två sommarvikarier på redaktionerna; SMHI och kaliforniska nöjesjournalister. Om man inte lyckats få ut nåt nytt foto från Michael Jacksons dödsbo, ambulansen han åkte till sjukhuset med, tårarna på hans barn så har SMHI ryckt ut och vi har inbillats att tro att värdet varit speciellt nyckfullt just i år. Men det har det inte. Jag råkar minnas flera somrar då det varit ömsom regnigt, molnigt och soligt. Faktum är att det gäller alla somrar jag kan minnas. Och jag är rätt säker på att det gäller även de jag inte kan minnas.
Så nyheter och tv-utbud är som vanligt bara repriser. Och när de som har betalt för att förse oss med nåt sorts innehåll inte orkar, varför ska då jag? Jag vet, det är en fånig ursäkt och egentligen borde jag väl inte ursäkta mig. Men snart är det slut på ledigheten och då ska hjärnan slås på igen. Och fan vad det ska gnällas eftersom jag tillhör släktet gnällrövar enligt en kollega till mig som gjorde en spännande uppdelning av människosläktet i två läger strax innan sommarlovet.
Amorphis - Summer's End
Dessutom kan det även hända att de
Dessutom kan det även hända att den botar cancer, ebola och förstoppning. Det kan även vara en placeboeffekt. Det kan även vara ingen effekt alls annat än att det gör lite ont. Det kan även hända att du upptäcker en smärtfetisch hos dig själv. Det kan även handla om vilseledande marknadsföring värdig en kvacksalvare.
