Yttrandefrihet är ett av de problem som Israel verkar brottas med. Deras problem går ut på att andra nationer har för stor sådan. När Israels kärnvapenprogram avslöjades av en israel i brittisk press, så ställde det till problem. För Israel hade officiellt inget sådant. Därför resulterade det i att mannen som avslöjade Israels kärnvapen hamnade i isoleringscell i elva år i sitt hemland. 2004 frigavs han, men fängslades igen 2007 då han tydligen brutit mot sina restriktioner att bland annat tala med utländska medborgare. Israel hävdar fortfarande att de inte har något kärnvapenprogram, men är ganska ensamma om det påståendet i resten av världen.

Nu är svensk yttrandefrihet ett problem. Journalisten Donald Boström skriver på kultursidorna i Aftonbladet om påstådd organstöld från dödade palestinier utförda av israelisk militär. Intervjuer med palestinska anhöriga, Israels brist på aktion gentemot illegal organhandel samt en avslöjad organsmugglingshärva involvereandes bland annat rabbiner tas upp som nåt sorts bevis tillsammans med statistik över antalet dödade palestiner som obducerats av israeliska myndigheter.

Man kan känna på sig att detta låter som något rätt konspirationsteoretiskt eller så kan man uppfatta det som att det ligger nåt bakom påståendena. Tyvärr är inte det poängen här. Poängen ligger i den israeliska statens reaktion till artikeln.

Israel, som ligger rätt långt ner på Reportrar utan gränsers index över pressfrihet, uttrycker såna saker som att en tillåtelse att publicera ovan nämnda artikel "sprider skam över svensk demokrati." Det är intressant, för jag kan tycka att det är precis tvärtom.

Utmärkande för en demokrati är bland annat pressfrihet och yttrandefrihet. Pressen har rätt att skriva om vad de vill så länge det inte klassas som förtal av någon part. Och visst kan detta uppfattas som förtal av staten Israel, men artikeln presenterar fakta och kommer med ett påstående. Om det visar sig att dessa fakta är helt falska får Aftonbladet stå för det. Aftonbladet skulle kunna dras inför domstol till exempel och den upplevt förtalade sidan hade kunnat presentera klara bevis för att det som skrivs i artikeln är falskt. Men man gör inte det. Man angriper istället Sverige som demokrati. Med tanke på den begränsade pressfriheten i Israel, problemet med andra länders större yttrandefrihet och de mycket, ur människorättssynpunkt, tveksamma aktionerna på Västbanken, Gaza och Libanon så ska man vara förbannat försiktig innan man utmålar sig som en god demokrati. Risken är att man framstår som en pinsam hycklare. Och den framställningen hjälper inte direkt heller en stat att framstå som en större demokrati.

Dessutom sjunker man riktigt lågt och spelar ut antisemitkortet och påstår att artikeln kan späda på antisemitismen i världen. Och att bli kallad antisemit vill väldigt få. Knappt ens de som är det. Det är ett stigma som är svårt att tvätta av sig och precis som med alla andra beskyllningar om otrevliga ideologiska uppfattningar väldigt svårt att motbevis. Detta gör att den person, grupp eller stat som anser att den har rätt att komma med de anklagelserna har ett enormt stort ansvar att inte missbruka det för sin egen vinnings skull. Dels med omtanke för relationerna med omvärlden, men även med tanke på sin egen position i omvärlden. Om man bemöter alla påståenden och argument man inte tycker om med att kasta en antisemitstämpel tillbaks i ansiktet på den som kommer med påståendet så sjunker man till slut ganska långt ner i status i omvärldens ögon. Att föra en demokratisk och öppen diskussion blir då inte särskilt aktuellt i framtiden.

Så vad som utmärker en demokrati i mina ögon är inte en begränsning av det fria ordet utan det rakt motsatta. I ärlighetens namn tror jag att Israel också tycker att det kännetecknar en demokrati. De har ju yttrandefrihet och pressfrihet även där. Problemet är sen hur den tillämpas. Och uppenbarligen tillämpas den på ett sådant sätt att i alla fall Reportrar utan gränser tycker att de ska ligga förhållandevis långt ner på listan för att vara en demokrati.

Den svenska regeringens representanter har reagerat på detta genom att vika sig för Israel. Inget fel i det. De är i sin fulla rätt att ta avstånd från det som skrivs i svensk press. Däremot har de ingen som helst rätt att gå in och styra innehållet i det som skrivs och det gör de inte heller. Men ibland undrar jag om det inte kliar lite i fingrarna på dem.

För de vill ju nämligen ändra på yttrandefriheten. Till det sämre. Anledningen utåt är för att yttrandefriheten ska vara ungefär lika för alla inom EU och då har vi det tyvärr lite för bra i detta avlånga land. Det är lite för demokratiskt skulle man kunna säga. Men det säger de förstås inte. Och att alla andra länder i EU ska utvidga sin yttrandefrihet till vår nivå verkar inte aktuellt att slåss för heller.

Så min slutsats i den frågan är att våra folkvalda politiker gärna drar ner på vad som är okej att säga och inte säga. Man kan visserligen inte hindra tankar, men tankar består av språk så visst kan det påverka.

Och då kan man fråga sig hur mycket man egentligen kämpar för demokratin när man väl kommit till makten. För att komma dit drivs man oftast av något sorts engagemang, men när man hamnat där verkar det i många fall mest handla om hur man stannar kvar där. Till varje pris. Även om det betyder en inskränkning av demokratiska och mänskliga rättigheter.