Grubblar
Det har varit släktträff. Det händer inte så ofta och senast jag var på en var 1991. Jag kommer ihåg en helstekt gris.
Min släkt på mammas sida är stor. Men för mig har den alltid varit liten. Det har kretsat kring mormor och två av hennes bröder; Henry och Torsten. Andra har förekommit sporadiskt eller enbart nämnts vid namn. Mormor dog 1998, Henry 2008 och Torsten verkar inte ha länge kvar, så han uteblev. Senast jag träffade någon av de på mammas sida var 1998 på mormors begravning.
Så min bild av släkten existerade för mig i form av bilder i ett bildspel. De andra 40 personerna var till största delen främlingar. Främlingar där jag hörde hemma. Det fanns till och med bildbevis på det. I ett släktträd hade jag satts in i ett sammanhang. Jag hör ihop med en massa personer som jag tills ikväll inte ens visste existerade. Det var en lätt surrealistisk upplevelse. Att åka upp till Umeå en fredag, spendera en lördag med okända människor jag hör ihop med och sen åka hem på söndag till det vanliga sammanhang jag existerar i. Och livet fortsätter, troligtvis oförändrat.
Men det hindrade inte att det kändes lite vemodigt i taxin därifrån. Under en stor period av mitt liv har jag inte riktigt känt att jag ens haft någon släkt förutom min familj. Visst har jag varit medveten om den på nåt abstrakt plan, men allteftersom de personer jag förknippar med den har försvunnit så verkar begreppet släkt också ha gjort det. Så att lämna en grupp okända människor man mött bara som hastigast och dessutom varit för socialt inkompetent för att kommunicera med borde inte känts särskilt hårt där i taxin.
Men det gjorde det. Jag tror jag gillade tanken på att vara med i ett sammanhang jag inte själv valt mer än jag inbillade mig. Det finns nåt vackert med att tillhöra den här gruppen hyfsat okända människor som släkten till stor del utgör och för mig är det den villkorslösa tillhörigheten. Oavsett vad, så har jag en plats där jag hör hemma.
Min släkt på mammas sida är stor. Men för mig har den alltid varit liten. Det har kretsat kring mormor och två av hennes bröder; Henry och Torsten. Andra har förekommit sporadiskt eller enbart nämnts vid namn. Mormor dog 1998, Henry 2008 och Torsten verkar inte ha länge kvar, så han uteblev. Senast jag träffade någon av de på mammas sida var 1998 på mormors begravning.
Så min bild av släkten existerade för mig i form av bilder i ett bildspel. De andra 40 personerna var till största delen främlingar. Främlingar där jag hörde hemma. Det fanns till och med bildbevis på det. I ett släktträd hade jag satts in i ett sammanhang. Jag hör ihop med en massa personer som jag tills ikväll inte ens visste existerade. Det var en lätt surrealistisk upplevelse. Att åka upp till Umeå en fredag, spendera en lördag med okända människor jag hör ihop med och sen åka hem på söndag till det vanliga sammanhang jag existerar i. Och livet fortsätter, troligtvis oförändrat.
Men det hindrade inte att det kändes lite vemodigt i taxin därifrån. Under en stor period av mitt liv har jag inte riktigt känt att jag ens haft någon släkt förutom min familj. Visst har jag varit medveten om den på nåt abstrakt plan, men allteftersom de personer jag förknippar med den har försvunnit så verkar begreppet släkt också ha gjort det. Så att lämna en grupp okända människor man mött bara som hastigast och dessutom varit för socialt inkompetent för att kommunicera med borde inte känts särskilt hårt där i taxin.
Men det gjorde det. Jag tror jag gillade tanken på att vara med i ett sammanhang jag inte själv valt mer än jag inbillade mig. Det finns nåt vackert med att tillhöra den här gruppen hyfsat okända människor som släkten till stor del utgör och för mig är det den villkorslösa tillhörigheten. Oavsett vad, så har jag en plats där jag hör hemma.
