There's evil in the flesh
George W. Bush, en man att antingen snabbt radera ur historieböckerna eller plågsamt komma ihåg som ett varnande finger, vill själv bli ihågkommen som en befriare och någon som hjälpte till att åstadkomma fred. Själv skulle jag vilja bli ihågkommen som den eldsjäl som kämpade för svartas rättigheter och höll ett inspirerande tal i Washington 1963 om den dröm jag hade samt som den som skrev solot till Lynyrd Skynyrds Freebird. Jag håller tummarna. Kan "Dubya" bli ihågkommen som fredsskapare så finns det ju trots allt hopp för mig också.
För att ta ett kliv som jag skulle önska vore längre än det kanske egentligen är så har människans inneboende blodtörstan tagit upp en del av min vakna tid. Den som verkar finnas i oss alla, men som triggas av saker av varierad allvarlighet. För viss krävs väldigt lite och för andra krävs väldigt mycket. Det kan räcka med att nån tittar på en för att väcka den. Det kan krävas ett behov av hämnd för blodlusten att titta fram. Makt kan göra andra blinda inför den skada man åsamkar andra. Och hos vissa kan inte ens utdragen tortyr eller misshandel under fredliga demonstrationer locka fram det sämsta i oss.
Igår hade jag förmånen att se En kvinnas martyrium, en stumfilm från 1928 om Jeanne d'Arcs rättegång och påföljande avrättning på bålet där hon brändes till döds. Filmen ackompanjerades av levande musik vilket i sig var en mäktig upplevelse, men en annan sak som lever kvar i minnet är de kyrkans män som med illa dold förtjusning dömer Jeanne till döden. De kyrkans män som under korsets beskydd kunde utsätta andra människor för fruktansvärda kroppsstraff och inte ifrågasättas av det gudfruktiga folket. I deras ögon lyste föraktet, hatet och rädslan för att förlora sin makt inför en ung kvinna som kallats av gud utan att det gått genom dem, som sedan länge i sin maktlystnad förkastat Jesus kärleksförklaring till hela mänskligheten till förmån för mer antikristliga karaktärsdrag; girighet, avundsjuka och maktmissbruk. Jeanne helgonförklarades av franska kyrkan i början av 1900-talet. Vad som historien inte förtäljer är hur franska kyrkan ser på de franska präster som dömde deras helgon till tortyr och döden.
Medan jag satt i en biosalong och förfärades över mänsklig ondska för flera hundra år sedan ägde en märklig årligen återkommande tradition rum. Människor som kallar sig för patrioter, nationalister och i många fall åtminstone kastar ett beundrande öga mot nationalsocialismen firade Karl XII:s dödsdag. Han hyllas som hjältekonung av dessa patrioter trots att stormaktstiden dog med hans egen död. Kanske firar de att Sverige gav upp landområden som inte är lika attraktiva att härska över idag. Kanske firar de att han trots diverse nederlag var en av de mest krigiska konungar riket skådat. Nationaldemokraterna benämner honom som självuppoffrande, hjältemodig, en föredömlig regent och försvarare av vårt angripna rike. Personligen kan jag tycka att om man ska prata om självuppoffring, hjältemod och föredöme så är Gandhi mer självklar än en krigskåt monark. När ska Nationaldemokraterna marschera på Gandhis dödsdag? Eller Martin Luther Kings för den delen?
Men högtiderna för våra självutnämnda patrioter är inte slut än. Om några dagar är det hög tid för den årligen återkommande demonstrationen i Salem till minne av en av de få nynazister som slagits ihjäl av personer med utländsk härkomst. Det är en karamell extremhögern sugit på länge och lagt till mer och mer på. Demonstrationen sägs vara en protest mot det svenskfientliga våldet enligt de flygblad som delats ut i skåpen på bland annat min skola. Till att börja med så är ju bara själva begreppet "svenskfientligt våld" skrattretande och kollossalt ogenomtänkt. Ska det svenskfientliga våldet enbart begås av icke-svenskar gentemot svenskar för att får vara svenskfientligt? Och vad är isåfall en svensk och en icke-svensk? Har det med hudfärg att göra i deras ögon eller är det enbart härkomst och hur långt tillbaks i släktträdet måste man gå? Om en andra generationens invandrare med mörk hudfärg slår ner en så kallad infödd svensk, är det svenskfientligt? Om en ljushyad andra generationens invandrare med ursprung i till exempel Finland slår ner en sån där infödd, är det svenskfientligt? Om en tysk turist åker hit för att spöa på en svensk invånare, är det svenskfientligt? I det sista fallet skulle jag nog säga att det är det förutsatt att syftet med resan åtminstone delvis är att få slå ner en svensk invånare. Men jag tror inte att det är det som det ska protesteras mot här i veckan. Det kanske rent utav bara är ytterligare ett sätt för obehagliga antidemokratiska organisationer att utnyttja demokratin för att sprida sin dåligt genomtänkta propaganda till människor som känner sig utanför och därför gärna byter ut logik och sunda värderingar mot gemenskap. Oavsett hur rutten gemenskapen är.
George W. Bush, blodtörst, maktfullkomliga medeltida präster och självutnämnda patrioter. Det kanske kan verka som att det saknas en röd tråd i detta inlägg. Titta i så fall igen. Den finns där.
För att ta ett kliv som jag skulle önska vore längre än det kanske egentligen är så har människans inneboende blodtörstan tagit upp en del av min vakna tid. Den som verkar finnas i oss alla, men som triggas av saker av varierad allvarlighet. För viss krävs väldigt lite och för andra krävs väldigt mycket. Det kan räcka med att nån tittar på en för att väcka den. Det kan krävas ett behov av hämnd för blodlusten att titta fram. Makt kan göra andra blinda inför den skada man åsamkar andra. Och hos vissa kan inte ens utdragen tortyr eller misshandel under fredliga demonstrationer locka fram det sämsta i oss.
Igår hade jag förmånen att se En kvinnas martyrium, en stumfilm från 1928 om Jeanne d'Arcs rättegång och påföljande avrättning på bålet där hon brändes till döds. Filmen ackompanjerades av levande musik vilket i sig var en mäktig upplevelse, men en annan sak som lever kvar i minnet är de kyrkans män som med illa dold förtjusning dömer Jeanne till döden. De kyrkans män som under korsets beskydd kunde utsätta andra människor för fruktansvärda kroppsstraff och inte ifrågasättas av det gudfruktiga folket. I deras ögon lyste föraktet, hatet och rädslan för att förlora sin makt inför en ung kvinna som kallats av gud utan att det gått genom dem, som sedan länge i sin maktlystnad förkastat Jesus kärleksförklaring till hela mänskligheten till förmån för mer antikristliga karaktärsdrag; girighet, avundsjuka och maktmissbruk. Jeanne helgonförklarades av franska kyrkan i början av 1900-talet. Vad som historien inte förtäljer är hur franska kyrkan ser på de franska präster som dömde deras helgon till tortyr och döden.
Medan jag satt i en biosalong och förfärades över mänsklig ondska för flera hundra år sedan ägde en märklig årligen återkommande tradition rum. Människor som kallar sig för patrioter, nationalister och i många fall åtminstone kastar ett beundrande öga mot nationalsocialismen firade Karl XII:s dödsdag. Han hyllas som hjältekonung av dessa patrioter trots att stormaktstiden dog med hans egen död. Kanske firar de att Sverige gav upp landområden som inte är lika attraktiva att härska över idag. Kanske firar de att han trots diverse nederlag var en av de mest krigiska konungar riket skådat. Nationaldemokraterna benämner honom som självuppoffrande, hjältemodig, en föredömlig regent och försvarare av vårt angripna rike. Personligen kan jag tycka att om man ska prata om självuppoffring, hjältemod och föredöme så är Gandhi mer självklar än en krigskåt monark. När ska Nationaldemokraterna marschera på Gandhis dödsdag? Eller Martin Luther Kings för den delen?
Men högtiderna för våra självutnämnda patrioter är inte slut än. Om några dagar är det hög tid för den årligen återkommande demonstrationen i Salem till minne av en av de få nynazister som slagits ihjäl av personer med utländsk härkomst. Det är en karamell extremhögern sugit på länge och lagt till mer och mer på. Demonstrationen sägs vara en protest mot det svenskfientliga våldet enligt de flygblad som delats ut i skåpen på bland annat min skola. Till att börja med så är ju bara själva begreppet "svenskfientligt våld" skrattretande och kollossalt ogenomtänkt. Ska det svenskfientliga våldet enbart begås av icke-svenskar gentemot svenskar för att får vara svenskfientligt? Och vad är isåfall en svensk och en icke-svensk? Har det med hudfärg att göra i deras ögon eller är det enbart härkomst och hur långt tillbaks i släktträdet måste man gå? Om en andra generationens invandrare med mörk hudfärg slår ner en så kallad infödd svensk, är det svenskfientligt? Om en ljushyad andra generationens invandrare med ursprung i till exempel Finland slår ner en sån där infödd, är det svenskfientligt? Om en tysk turist åker hit för att spöa på en svensk invånare, är det svenskfientligt? I det sista fallet skulle jag nog säga att det är det förutsatt att syftet med resan åtminstone delvis är att få slå ner en svensk invånare. Men jag tror inte att det är det som det ska protesteras mot här i veckan. Det kanske rent utav bara är ytterligare ett sätt för obehagliga antidemokratiska organisationer att utnyttja demokratin för att sprida sin dåligt genomtänkta propaganda till människor som känner sig utanför och därför gärna byter ut logik och sunda värderingar mot gemenskap. Oavsett hur rutten gemenskapen är.
George W. Bush, blodtörst, maktfullkomliga medeltida präster och självutnämnda patrioter. Det kanske kan verka som att det saknas en röd tråd i detta inlägg. Titta i så fall igen. Den finns där.
Kommentarer
Trackback
