Jag är inte helt säker på om det här är en bra idé eller om det är nån idé överhuvudtaget, men den pretentiösa sidan av mig tycker att det bör finnas en årskrönika här. En Wolverine Blues som sitter i rutiga finmysbyxor i en stor fåtölj likt Claes Eriksson i En himla massa program och klurar över året som vanligt och som i alla andra årskrönikor kommer fokus att ligga på slutet av året då jag är rätt osäker på vad jag egentligen kommer ihåg och om det verkligen inträffade detta året.

Anledningen till det är främst det faktum att mitt år inte riktigt följer kalenderåret utan skolåret, så det finns stor risk att fem månader av 2008 rensades bort i och med skolavslutningen i mitten av juni. Men jag gör väl ett försök.

En snabb hjärnstorm får ihop följande händelser: finanskris, hårkris, bloggkris, boendekris och ett stilla svingande i den skånska naturen hängandes från krokar inkörda i huden.

Hårkrisen 2008 är väl främst en individuell kris, men nån kanske vill lida med mig. Mitt långa lockiga hår började se alltför mycket ut som en kombination av femtioårskris och pudelrock i mina ögon, så efter en sommar av velande fram och tillbaks blev det till slut dags med lite hjälp från en kollega som glatt påpekade att jag minsann var mig lik i alla fall då vi sågs efter sommarlovet. Av med det gamla och fram med en skallform som skulle fått den mest inbitne rasbiolog att gråta av lycka. Kan jag ju inbilla mig i alla fall. Jag trivs i det och efter flera år i skymundan kan nu mina polisonger få den uppmärksamhet de förtjänar tillsammans med mina lätt tänjda örsnibbar. Lättskött är det också.

Boendekrisen i House of Blues gick mest ut på att jag tröttnat på mitt existerande boende och ville hitta något större efter att ha spenderat hela mitt vuxna liv i ettor med sängen max en och en halv meter från soffan. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Speciellt om man vill bo själv i en tvåa och inte känner sig riktigt beredd på att lägga cirka åttatusen på att ha tak över huvudet. Dessutom spelade den verkliga boendekrisen inte mig i händerna såsom jag hade hoppats. Visserligen blev det svårare att sälja lägenheter, men de såldes till slut och inte till en spottstyver heller. Mina förhoppningar om en boendekris i stil med USA:s där jag för en minimal nästinitill symbolisk summa skulle få ta över en en tvåa med kök på Söder efter att en nygift barnfamilj blivit satt på gatan och tvingad att flytta hem till föräldrarna i Rågsved infann sig riktigt inte. Och det var väl egentligen tur det. Jag slapp i slutändan att sälja min själ i utbyte mot en lägenhet.

Men min boendekris kanske skulle ha löst sig lite bättre om jag inte sett mitt liv i den stora staden som ettårsprojekt i ett antal års tid utan satt upp mig i bostadskö och om alla som satt på hyreskontrakt gett fan i att i girighetens namn omvandla till bostadsrätter så hade de kanske kunnat lösa sig lite enklare i alla fall. Hur jag hade reagerat i en sån där omvandlingssituation vet jag inte, men jag hoppas innerligen att jag lät mitt hjärta fatta beslutet istället för min plånbok och såg till så att det åtminstone fanns en hyreslägenhet extra till alla de ungdomar som nu inte kan flytta hemifrån för att de inte har möjlighet att köpa sitt boende.

I början av detta läsår blev jag nerkallad till min chef som informerade mig om att en anhörig till en elev kontaktat skolan angående min blogg och förfasat sig över elevens säkerhet då jag skrivit för honom oroväckande texter och mitt största intresse verkade vara ond, bråd död. Detta ledde först till att bloggen lösenordsskyddades vilket sen ledde till att den nästan gick i graven. Tack och lov kom jag till slut till insikt och öppnade bloggen igen och känner mig mycket nöjd över det. Inte ett enda klagomål har kommit in till ledningen och jag mår mycket bättre när jag inte känner mig tvungen att censurera mig på andra grunder än mina egna. Framförallt inte på idioters grunder. För det verkligt tragiska i hela händelsen är att en anhörig till en elev skriver ett argt brev till skolans ledning och utger sig för att vara oroad för elevens säkerhet och när sen inga åtgärder vidtas från skolan -- jag jobbar kvar på samma premisser som förut och min blogg är fortfarande igång -- så gör denne anhörige ingenting mer. Allt verkar okej nu när denne person fått chansen att klaga och sprida en dålig atmosfär, trots att eleven borde sväva i samma fara som tidigare om det nu fanns några som helst grunder för oron. Det är ett konstigt sätt att bete sig, men tyvärr inte helt ovanligt har jag kommit att förstå efter att ha pratat med kollegor och vänner. Men det ledde i alla fall till min lilla text i början av bloggen som jag är rätt nöjd med.

Som något vänstervriden privatperson är det inte utan att den egentligen rätt tragiska finanskrisen får mig att dra lite på smilbanden. Inte över dess konsekvenser för alla arbetare som förlorar jobben utan för att det faktiskt lyft fram frågor kring kapitalismens och marknadsekonomins egentliga fördelar för vår värld. För det är ju trots allt en ekonomisk ideologi som bygger på ett kontinuerligt (eller gärna exponentiellt) ökat konsumerande och därigenom ett ökat producerande i en värld med ändliga resurser. Man behöver inte många gymnasiepoäng för att inse att det är ett beteende som är helt och hållet omöjligt i slutändan oavsett vad man tycker om ideologin. Och det räcker tyvärr inte med att komma på bättre sätt att återvinna och minska utsläpp, oavsett vad Svenskt näringsliv säger så för vår existens skull måste vi konsumera mindre även om vi för vår värlfärds skull måste konsumera mer. Och hur viktigt är det med välfärd när vi inte längre kan existera? Och vad finns det att bygga välfärd på då vi inte ens kommer att ha grunderna för att kunna existera?

Ett annat problem med den ovan nämnda ekonimiska ideologin är att den likt de politiska ideologierna kommunism och anarki inte fungerar. Kommunism har visat sig gång på gång inte fungera för den bygger på en människosyn som inte stämmer. Det kommer alltid att finnas människor som tarvar mer och mer makt över andra och andra människor som tarvar ledare som visar dem vägen. Anarki har inte ens varit på tapeten som samhällsbärande ideologi. Troligtvis främst för att det inom den ideologin inte finns nån stark (diktatorisk) ledare som bestämmer ens i början som det gör i kommunismen.

Tanken på att låta marknaden styra sig själv är egentligen en ekonomisk motsvarighet till kommunismen och har gång på gång visat sig behöva styras upp då det till exempel ibland varit mer frestande att bilda karteller istället för att konkurrera ner priserna. Hela systemet faller på nästan samma sak som kommunismen och det är att allt bygger på en felaktig människosyn. Människor är giriga. Människor vill ha så mycket rikedomar som möjligt till så liten ansträngning som möjligt. Och i år har det verkligen kommit upp i ljuset då storbankerna i USA vacklat och här i Sverige har Carnegie visat sin fula sanna sida. Och hur har man försökt råda bot på de problem som finansmarknaden skapat åt sig själv på grund av kvartalstänkande och girighet? Med statliga garantipaket och statliga övertaganden. Att USA:S regering blivit tvungen att göra statliga ingripanden i den heliga kapitalismens problem har roat mig mycket. Och förargat många republikaner som slits mellan omtanken för sina arbetande väljare och sin blinda tro på marknadsekonomin.

Så jag tror det är så här jag väljer att minnas 2008. Det har hänt många bra saker också, men ni vet likväl som jag att jag mest gnäller på den här bloggen så det behåller jag för mig själv och tänker tillbaks på de händelserna med ett leende.

Som sig bör avslutar jag med en av de som gått ur tiden under förra året.

God fortsättning.