Eden Lake visades i helgen. Ett ungt, men vuxet, par spenderar en kortare semester med att campa vid en sjö och terroriseras nåt så överdjävligt av ett gäng tonåringar. Det är regelrätt tortyr och inga som helst gränser verkar finnas för den tongivande personen i gänget. Filmen har skapat en debatt i hemlandet Storbritannien som har sett ungdomsvåldet öka och blivit än mer våldsamt. Filmen blir en ung vuxengenerations förtvivlade frågetecken i debatten. För några utropstecken och lösningar kommer den inte med, precis som det inte verkar finnas några lösningar på vad som försigår i verkligheten i flera länder i världen. Empati verkar sakta ha blivit en bristvara och andra människors skada är just andra mänisskors skada och inget man man relatera till.

När några enstaka ungdomar spårar ur är det lätt att skylla på föräldrarna eller samhället närmast dem. Men när fler och fler ungdomar visar samma tendenser så bör man stanna upp och ifrågasätta samhällets syn och förväntan på dem. För ett samhälle får de medborgare det förtjänar och barn och ungdomar är inget undantag. Vi har gjort något med vår uppfostran av, vår syn och våra förväntningar på den generation som snart ska ta över.

De verkar få svårare att relatera till varandra och att se andra göra sig illa är häftigt och roligt. De vet alla att ett slag mot huvudet kan räcka för att förstöra livet för en människa, de har blivit informerade om det gång på gång, men ändå räcker det med att dra ut på YouTube för att se att våld mot huvudet i form av slag, sparkar och hopp inte alls är särskilt ovanligt när det ska bråkas.

Det känns som att det hela till viss del grundar sig i just en empatistörning och det kanske inte är så konstigt. De som är unga nu har växt upp i ett samhälle där de som enstaka individer satts i första rummet. Skolan ska se till individen och de signalerna har utan tvekan spridit sig vidare till deras föräldrar, då skolans grundläggande syn är våra folkvaldas grundläggande syn. Och det finns många fördelar med att se till elevers enskilda behov, men det går inte att blunda för att det finns faror med att sätta varje individ på en piedestal och ge den total valfrihet. Risken för att den personen kommer att sätta sig själv i första rummet på ett sätt som är negativt för samhället som kollektiv är tyvärr överhängande. Och personer som aldrig tänker på sig själva som en del av något större blir inga bra personer.

Det finns självklart andra faktorer också. Även om man är väldigt egocentrisk så säker man ändå nån sorts tillhörighet i sitt sökande efter vem man är och då är det lätt att bara se sig själv mellan benen och definiera sig själv som man eller kvinna och sen vara det. Enligt stereotypens alla regler och med tonåringens extrema vridning av det mesta. Tjejer blir söta och fnittriga, killar brölar och visar sin styrka hela tiden.

Det blev en massa osammanhängande text av detta, men jag hoppas att det går att få ut nånting av det och att det inte enbart är upprepning på upprepning. Hursomhelst är summan av det hela att vi har det samhälle vi har av en anledning. Oavsett om vi gillar det eller inte.

Vi får precis det samhälle vi förtjänar.