Det blir en påse Gott och blandat idag tror jag. Orken och motivationen att skriva ett långt inlägg om nånting infinner sig inte riktigt och ändå finns liksom viljan där.

För första gången på säkert tio år har jag sett Melodifestivalen. Inte hela jämrans spektaklet utan enbart finalen. Men det räckte gott. Jag kan inte ens börja föreställa mig vad de tittare som följt hela skiten måste ha genomlidit med tanke på vad som lyckades släpa sig till Globen i lördags. Och till er som tittat, men inte lidit; skämmes!

Fast en glad nyhet var hur fruktansvärt dåligt det gick för den gamla schlagerskatan Ingela "Pling" (Plong) Forsman. Ett enda sketet bidrag i finalen som hon dessutom blivit tvungen att lura på en sextonåring och det sliskigt smöriga alstret kommer dessutom sist. Tråkigt för tjejen som uppträdde, men skadeglatt för mig. Men tyvärr verkar det som att en ny "Pling" återuppstått ur askan. Namnet Fredrik Kempe finns med i flera av de bidrag som fanns i finalen. Dessutom det som vann.

Med ett inte alltför långt hopp hamnar vi Österrike där Josef Fritzls rättegång påbörjats och hela omvärldens mediefolk följer det hela med illa dold förtjusning. Nu ska det säljas lösnummer på allt möjligt skit med en koppling till fallet. Aftonbladet.se toppar just nu med ett stort avslöjande om vad som står i den pärm Herr Josef skyler sitt ansikte med. Det sensationella scoopet är ett kontoutdrag. Där satt den. Vid nästa stora rättegång får vi reda på vad som står på tvättlappen i den jacka som den åtalade döljer sitt ansikte.

Namnet Fritzl är ju tillräckligt för att användas som epitet till allt som har med brottsmålet att göra. Det är Fritzl-källaren, Fritzl-huset och så vidare. Det är som en smaklös IKEA-reklam. Källarmöbelserien Fritzl. Men ibland räcker inte ett efternamn för att nå ut till läsarna. Metro benämnde honom "incestmonstret". Så att man inte blandar ihop honom med alla "incestänglar" som finns där ute.

 Från rättegång till en grillning med en lika självsäker övergång som den mellan vädret och A-ekonomi på SVT:s morgonsändningar. Det amerikanska komedikonceptet roasting testas nu av Sveriges television. Första programmet sändes i fredags och det var så mördande tråkigt. När de så kallade grillningarna sänds i USA är det för kändisar som Hugh Hefner, Pamela Anderson eller andra komiker. Stora personer som är som framavlade för att skämta om och driva med eller komiker som kan ge igen. All heder åt Per Morberg, men någon kandidat för en grillning är han inte och det är inte nån av de kommande heller. De stora kändisarna har tackat nej i väntan på att se om det blir nåt av första säsongen och det var nog ett smart drag, för dessutom var komikerna och den grillades vänner så mördande tråkiga också.

Lenny Norman och Claes Malmberg var med och har nu dragit sig ur. De kommer inte att saknas. Vad som däremot saknas är de gamla komikerna Lenny Norman (som stal mycket av George Carlin och Bill Hicks) och Claes Malmberg som fick mig att skratta när de uppträdde på Norra Brunn i min ungdom. Men det kan likaväl ha varit formatet eller producenternas behov av att styra allt som gjorde att de var o-roliga.

Den enda som lyckades ta sig ur det hela med äran i behåll var Måns Nilsson som verkligen verkar ha fattat det här med roasting. Det kan också ha berott på att han var först ut och lade beslag på de få skämt om Per Morberg som går att skrapa ihop. Men rolig var han i alla fall. Det var till viss del även Pers vän Erik Hörstadius som i sin totala avsaknad av en äkta komikers känsla för tajming och innehåll helt enkelt körde fram som en ångvält över ett könsordslexikon. Allt annat än raffinerat men ett skönt avbrott i den tillrättalagda messtämningen som rådde under nästan hela programmet.

Jag tror inte att svenska komiker är riktigt förberedda för roasting än. Till det behövs komiker som Magnus Betnér och Mikael Torving. Även Björn Gustavsson skulle nog lämpa sig med sin tafatta naiva stil som är den enda han riktigt behärskar. Men de fanns inte med och de kan inte vara med varje vecka heller.

För att det ska bli roligt och inte en massa rövslickeri måste komikerna gå på rätt hårt, men de måste även hitta den gräns som de inte får gå över. Som Sarah Silverman när hon grillar Hugh Hefner. Även fast många nog anser att hon går för långt. Debatten om vad man får skämta om och inte går vidare. Men jag skrattar åt det här.