Det måste vara nåt fel på ventilationen på min arbetsplats. Luften känns som att den står still och varje andetag är påfrestande. Men man är ju så illa tvungen. Kanske inte att jobba egentligen, men att andas. Fast jag känner mig rätt tvungen att jobba också.

Det är kanske det som har fått mig att tappa lite av lusten idag. Visserligen känner jag mig rätt oinspirerad nu, men det blev lite för deprimerande helt plötsligt. Men det kan bero på andra saker också.

Som att trycket på oss löntagare att acceptera lägre löner för att rädda ett system där vi kanske redan är mer offer än förövare. Och även om jag inte kommer att tvingas att gå ner i lön, så om andra gör det är det för att rädda enskilda privata företag på bekostnad av A-kassa och skatteintäkter, så kommer den senare att påverka mitt jobb ändå. Den lön jag tjänar består ju liksom av skattemedel.

Eller som att det är högsäsong för idioter just nu. Ordet "idiot" används väldigt subjektivt just i detta inlägg. Vi är mitt uppe i Melodifestivalsäsongen vilket tyvärr inte innebär att det är tillåtet att skjuta av deltagarna utan att det är tillåtet för dem att invadera så många sfärer av mitt privatliv som möjligt enbart på grund av att de kräks ur sig nonsensmelodier med tonartshöjningar. Det är inte många invigningstrubadurer och Silja Line-showare som får den chansen, men ett litet urval plockas ut år ut och år in kryddat med mediokra formbara dokusåpadeltagare och allt sätts ihop till årets musikhändelse. Att hylla det mediokra kan förvisso vara hedervärt, men när det blir den största hyllningen får det nog fan vara nog. En tävling sänd på TV400 skulle räcka gott.

Sen i rätt deppiga kristider kommer så till slut ljusglimten alla väntat på. Jo, det är så det är. En ljusglimt i vår mörka tillvaro. Bland annat Reinfeldt har sagt det. Vår framavlade framtida regent och hennes pojkvän ska gifta sig. Och min uppsagda mammas tillvaro blev precis helt otroligt bra. Hon, hennes varslade kollegor och Volvos kör av permitterade arbetare kommer att boka en buss för sina sista lönepengar, åka till slottet och med de lyckligaste stämmorna kommer de, hellre än bra, att framföra Han har öppnat pärleporten, Halleluja-psalmen och avsluta med en bossanova-version av Djungelbokens Jag vill va' som du. Iförd apkostymer förstås om lönekuvertet räcker till. Nej, kära Sverige, nu vänder det nog ska ni se.

Att leta glädjeämnen i mörka tider är i grunden ingen dum idé. Man behöver påminnas att allt inte är skit och att vi förhoppningsvis har ett socialt skyddsnät som tar hand om oss någorlunda väl. Men kan man inte leta nån annastans efter ljusglimtar än i en tunna fylld med skit?

Trött och cynisk? You bet.
Fast nu känns det lite bättre.