Förra inlägget kändes så förbannat tamt och jag börjar ifrågasätta  mig själv och mitt inre. Mörkret  i mitt liv vill tydligen komma ut, men nåt hindrar det. Och detta nåt får mig att konsumera än mer extremt våld och vilja producera mycket tyngre oväsen i musikväg. Därav behovet av en elgitarr och en förstärkare som klarar av att kräma ut hårt distade ljud.

Om jag verkar mindre kapabel än vanligt att stava rätt beror det på att jag är berusad och inte bloggar med mobilen som trots dess otymplighet avseende långa texter trots allt har T9 som håller koll på stavningen. Berusningen kommer troligtvis även att leda till än mindre sammanhängande text, men just nu skiter jag fullständigt i det. Det som kräks ur mina fingertoppar just nu kräks för min egen skull och ingen annans. Min narcissism är enda anledningen att andra får ta del av det. Men å andra sidan, är inte det till stor del syftet med hela den här bloggen?

Idag köpte jag en film och trodde jag skulle få se våld och sex i en pretentiös konstnärlig röra, men fick nåt helt annat. Jag fick våld och sex, men till större delen så fick jag ta del av andras tankar kring våld, sex och förnedring. En till största delen filosofisk film som behandlar människans sexualitet och hur den kan kopplas ihop med vårt behov av våld och även förnedring och dominans. Vissa behöver förnedring. Andra behöver dominera.

Våra behov och våra intressen verkar i mångt och mycket vara en strävan efter någon sorts mental balans, men var balansen uppnås är högst individuell. För min egen del är hela min kulturkonsumtion ett enda långt sökande efter balans. I en värld som på ytan ger oss Allsång på Skansen (Okej, jag hatar verkligen det konceptet), Ernst och Sommarkrysset framstår sökandet efter mörker som en livsnödvändighet. Definitivt för mig. Mitt liv skulle vara en enda lång depression om jag blev tvungen att försöka kväva de mer extrema aspekterna av mitt liv. Mycket handlar om smärta. Fysisk smärta som måste hanteras för att pryda den tomma canvas som är ens hud med konst och psykisk som letar sig långt in i de djupaste delarna av mitt psyke då litteratur, film och konst förser mig med mörker och mänskligt lidande. För vissa kanske det låter sinnesjukt, men det går inte att ignorera det faktum att vi behöver mörker i vårt liv. Om inte annat för att kunna njuta av ljuset till fullo. Gladiatorspel, skräckfilmer och dokumentärer om seriemördare fyller alla samma grundläggande funktion. Och de låter oss alla uppleva mörkret från en skyddad tillvaro där vårt eget liv inte är i fara. Gladiatorspel upplevs inte på samma sätt om man står där på arenan med ett svärd i handen och ska försvara sitt liv. Inte heller vill vi uppleva känslan av att jagas i en lång korridor av en galning för att till slut slitas i stycken långsamt.

Jag har en viss aning om att vissa av mina vänner kommer att oroa sig för mig när de läser detta, medan vissqa inte kommer att göra det. Till de som oroar sig, kan jag bara hälsa; Gör inte det. Detta är jag. Detta är samma person ni möter med jämna och ojämna mellanrum. Samma person som är glad och skämtsam och inte tar livet på särskilt stort allvar. Och jag tar inte livet på alltför stort allvar någonsin. Det är inte värt det. Däremot tar jag mina känslor på stort allvar och när saker får mig att må illa reagerar jag mot det. Kanske lite väl mycket med tanke på det där med att inte ta saker på för stort allvar, men vafan, världen består till större delen av hycklare som tycker det ena och gör det andra så varför inte bara sälla sig till de leden och inse att man i mångt och mycket också är en hycklare ibland. Hyckleri kanske är som fördomar. Alla har dem, men det som skiljer en fördomsfri människa från en fördomsfull är att den fördomsfrie är medveten om sina fördomar och vill antingen få dem bekräftade eller emotsagda. Det finns ett mått av självrannsakan och ett behov av utveckling.

Detta kan möjligtvis vara den största hög rappakalja jag någonsin skrivit, men det är jag inte rätt person att bedöma just nu utan jag måste återkomma om nån dag och läsa det igen för att se om jag gillar det eller inte. Men det känns djävligt bra att skriva om det hör just nu. Orden bara strömmar ur min hjärna och trycker ner mina fingrar i tangentbordet med en sådan hastighet att det blir felstavningar på felstavningar, men de flesta korrigeras innan det är försent och hjärnan fört en vidare mot nya mål.

I en värld av förnedring och våld är det omöjligt att inte landa i sex. Det är nästan en regel för extrema filmer att ett visst mått av sexualitet måste finnas med. Om inte direkt så åtminstone indirekt. Sex som en maktfaktor är ett grepp som är enkelt att utnyttja och som de oerhört sexuella varelser vi är så verkar vi inte ha några problem med att identifiera oss med de som utsätts för sexuellt våld och sexuell förnedring trots att vi aldrig själva upplevt det. Sexualiteten är en sån stor del av vilka vi är att även om vi aldrig förnedrats sexuellt så kan vi känna för de som blir det. Och i ärlighetens namn, har inte de flesta av oss någon gång förnedrats sexuellt? Oavsett om det skett gentemot oss av någon annan eller om vi tillåtit en förnedring av oss själva. Så att se nån uppleva en värre händelse än den vi utsatts för eller utsatt oss själva för blir en upprörande upplevelse för oss i och med att vi kommer ihåg hur smutsiga vi kände oss efteråt. Även om inget var vårt fel eller vi kanske egenligen inte borde känna skam.

Men behovet av våld och mörker för tankarna vidare i bekantskapskretsen. Vilket mörker finns i deras liv. De som verkar leva ett liv som är allt annat än destruktivt, vad försigår i deras hem? Kan en glad yta och ett glatt inre överleva som det enda existerande karaktärsdraget hos människor och isåfall, varför kan det inte det hos mig och andra i min närhet? Vilket mörker konsumerar du? Vad läser du under täcket med ficklampan på? Vilka är dina synder? Vad sker bakom din vackra ytterdörr med texten "Välkommen" och "Hem, ljuva hem"?

Ikväll är det omöjligt att hindra att tankar om sex blir tankar om död. Sex är en del av livet och dessutom det som ger liv. Livet i sin tur innehåller oundvikligen död. Något vi som människor är högst medvetna om och som kanske till den absolut största delen är det som skiljer oss från andra. Vi vet att vi ska dö, långt innan det är dags. Vi vet det från det att vi är små. Ett litet steg in i vårt liv vet vi att det ska ta slut. Och många av oss gör allt för att förhindra det. Vi är så rädda för döden att vi följer alla råd för ett längre liv. Eller försöker i alla fall. För vår destruktiva sida och vårt behov av omedelbar njutning leder oss mot droger och våghalsighet. Oavsett vetskapen om att vi ska alla dö, så verkar vi samtdigt ha en uppfattning om att vi ska leva för evigt. Vår tidsuppfattning ger oss en känsla av att odödlighet. Om 24 timmar känns såhär långt, så måste 365 dygn om året i åttio år vara om en evighet.

Men döden är nödvändig. Hur skulle vi annars veta att vi lever? Så länge som vi inte dör eller är döda så lever vi. Det är ett motsattsförhållande som är nödvändigt. Allt som inte lever är dött. Vi är inte döda, alltså lever vi. Så hur ska vi hantera livet? Hur får vi ut det mesta av det innan vi dör? Genom att konsumera och fylla våra liv med saker som det rådande samhället anser som nödvändiga för ett gott liv? En djävulskt ledande fråga kan tyckas, men jag har inga svar och om jag hade det skulle jag nog tröttna ganska fort på livet. Det kanske är just sökandet och nyfikenheten som är livet. Det är inte svaret till meningen på livet utan just frågan som är det viktiga. För var skulle vi vara om vi helt plötsligt hittade svaret? Om vi en dag vid 31 års ålder visste svaret och kunde uppfylla kraven för meningen med livet innan vi blir 40. Vad skulle vi göra med resten av livet? Så kanske är det frågan som är svaret på vad vi lever för. Som svar är det tillräckligt diffust för att räcka en hel livstid utan att någonsin besvaras. Och dessutom är det ett svar som inbjuder till tillräckligt mycket individualism för att förhindra att vi blir ett kollektiv av sökare på väg mot samma mål. En värld av samtycke kommer aldrig att utvecklas åt annat än ett redan givet håll. Nyfikenheten och spänningen vi borde känna inför en ny värld dör ut.

Så sex och liv leder till slut mot döden och innan vi vet ordet av ligger vi på vår dödsbädd. Vår tid på Jorden som verkade som en evighet när vi var unga kommer till slut att vara här. Det går inte att undvika och vad tänker vi då? Att se tillbaka på våra liv är nog oundvikligt och vad kommer vi att känna? Är vi nöjda? Missnöjda? Allt vårt sökande, alla råd vi fått, alla kollektiva trender vi hoppat på ska till slut utvärderas av enbart oss själva. Oavsett vad vår omgivning tycker om våra val, så är det vi som levt dem och vi som ska utvärdera dem. Själva. Våra nära och kära kanske tycker att vi levt ett rikt liv, men om vi inte själva ser det så, vad spelar deras åsikter för roll? Väldigt liten i sammanhanget. Vår upplevelse är högst individuell. Den är vår egen och enbart vår egen.

Och vissa kommer att ångra sina synder. Andra att de inte syndade mer.

God natt.