Jag sitter på tåget hem mot Dalarna och har i all SJ:s Intercity-enkelhet belönats med ett vägguttag. Så då var bara frågan om man skulle se på film eller skriva lite. Men då folk i ens närhet tenderar att kolla på ens skärm så får det bli skrivandet idag. För jag vill se Zombie Flesh Eaters.

Det har blivit ett rejält resande den senaste tiden. Först mentalt från en verklighet till en annan och nu även fysiskt med festival ena stunden och tåg till Dalarna i nästa.

Arvikafestivalen var riktigt bra av flera anledningar. Dels så var det kul att få återse gamla vänner som man ser alldeles för sällan. Ibland blir man avundsjuk på de som bor på ett ställe hela sitt liv och har hela sin krets där. Men de skulle ju inte få träffa de underbara människor som jag får träffa.

Dels var det en skön urladdning att få se några av sina favoritband, vissa för första gången, andra som ett kärt återseende. In Flames gör en aldrig besviken, Pain underhåller väl och gjorde det till och med bättre än vanligt, Dark Tranquillity har äntligen blivit en erfarenhet istället för en dröm och Apoptygma Berzerk är det vackraste bandet i världen just nu. Vackra, rockiga, gotiska synthtoner har strömmat ur mina högtalare sen jag kom hem igår och nu töms de varsamt in i mina öron från hörlurarna. Vänner och musik skulle räcka gott till att göra en festival till en underbar upplevelse. Men för att verkligen ge valuta för pengarna så slutar det inte där. Att åka på festival under ett par dagar tar på krafterna rätt så rejält, men det fyller på med nya också.

Mitt liv består till väldigt stor del av informationskonsumtion av alla de slag, vare sig det är musik, litteratur, nyheter, dokumentärer, filmer eller annat. Festivallivets enkelhet och förhållandevis primitiva tillvaro ger en möjlighet till en paus från allt .

Den senaste tiden har behovet av flykt varit stort. Bort från en tomma tillvaron som ibland upplevts i min lägenhet. Bort från en ensam säng där något fattas nu när det är borta. Bort till en värld där allt man behöver finns just där och finns det inte där behöver man det inte. Bort till en värld där saknad dränks av vänner även de på flykt bort från nåt och till annat. Den uppmärksamhet och kärlek man behöver tillhandahåller de och i gengäld får de uppmärksamhet och kärlek tillbaks.

Att komma hem till en tom lägenhet var inte det lättaste. Den var om möjligt ännu tommare. Den känns ju vanlgtvis inte tom, men är man nere så gräver man gärna ner sig lite ytterligare. Så att få åka till Dalarna och träffa vänner känns inte helt fel, även om jag samtidigt gruvar mig lite. Det finns en del ångest förknippad med det liv som min gamla hembygd har att erbjuda. Eller snarare vad det inte har att erbjuda. Jag uppskattar verkligen att strosa omkring i Stockholm och bara smita in på ett kafé eller en restaurang för att äta en bit mat innan man promenerar vidare till butiker och med människor av alla de slag att beskåda runt omkring sig. Det ska sen jämföras med den byn man är uppväxt i som aldrig verkar ha något nytt att erbjuda utan istället ständigt verkar erbjuda färre saker.

En promenad ger samma vyer som de gjorde när jag gick där för tio år sedan. Människorna är inte desamma, men de ser ut som om de vore det. Den enda förändring som verkar ske är negativ och destruktiv. Ett samhälle som sakta imploderar sig självt. Och jag som med min utflyttning bidragit till destruktionen. Men jag har svårt att känna någon skam över det. Såhär i efterhand känns det som att det var en fråga om liv eller död. För det jag trodde var liv känns idag mer som död när det ställs i kontrast mot det liv jag upplevt sen jag flyttade därifrån.

Men vänner finns redan på plats eller är på väg och att få ta del av dem och deras närhet igen känns bra. Det finns som sagt problem med att ha vänner utspridda över landet och Europa med för den delen, men vad är alternativet?
Att inte ha dem alls? Skulle inte tro det.