Att gå vidare med sin mer personliga blogg som detta var från början är lite svårt efter att ha skrivit om skräckfilmer i ett par månader, men något drar i mig. Något vill att jag ska skriva mer och då är det väl bara att lyda.

Idag träffade jag en nära vän för en fika och ett långt samtal. Samma vän som fick mig att börja blogga. En del personer är bra till så mycket. Av någon anledning fick jag för mig att pröva en chai latte också. Det var faktiskt gott och nu kan jag äntligen vara cool med mina grymt coola latte-vänner. Eftersom att skummad mjölk med kaffe är häftigare än att dricka det outspätt utan socker.

Fast det var ju inte latte det skulle handla om utan nåt lite mer intressant. För mig i alla fall. Nämligen relationer. Eller snarare en viss del av dem som kanske inte är så viktiga egentligen, men som helt plötsligt blir det en dag. Jag har grubblat lite på gemensamma intressen.

Som en del av er kanske förstått så är jag till stor del intresserad av film i alla dess former, men framförallt är jag mer intresserad av extrema filmer än gemene man. Det, kroppsmodifiering och hårdrock. Sånt som man ska växa ifrån när man blir vuxen, men jag trivs med det i mitt liv så varför ge upp det?

Mina intressen har aldrig direkt varit något som mina flickvänner delat med mig. De kan gilla vissa aspekter av dem, som lite tyngre rockmusik eller snällare skräckfilmer. Jag vet att det finns människor av båda könen därute som delar intressen med mig, men mina flickvänner har inte delat dem med mig. Min förtjusning i att enbart klä mig i svart (och ibland lite rött) är en annan rätt stor del av mig. Sen om jag vill göra mig extra snygg förgyller jag mitt ansikte med ett lager svart kajal runt ögonen.

Självklart har jag aldrig krävt av mina flickvänner att de ska dela mina intressen, så länge de inte protesterat mot dem och de har alltid accepterat dem. Men det är just det. Jag har blivit accepterad för mina lite mer konstiga sidor för att jag har andra sidor som är viktigare för dem och som de värdesätter högre. Och det är helt okej för mig. Eller det har varit det. Nu vet jag inte om det räcker längre.

Att ha de intressen jag har och den klädstil jag har när jag närmar mig trettio ses av bland annat mina föräldrar med förvånade ögon och de verkar ibland ha förväntningar på att jag ska anamma ders bild av vuxenskapet. Men de accepterar mig och det har varit samma sak med mina flickvänner. Och som sagt, jag har aldrig haft några problem med det utan varit nöjd om jag kan se extrem skräck med mina vänner eller åka på festival och röja loss. Så länge det inte ifrågasätts. För ibland känner man sig som en vandrande freakshow bland andra vuxna och det är inte särskilt kul att känna att man blir satt till att försvara intressen istället för att enbart kunna dela med sig dem till en grupp människor med öppna sinnen. Nu är det absolut inte alltid så, men det händer. Även om det kanske inte är de här personernas direkta avsikt att ställa mig mot väggen så gör de det omedvetet.

Så när man väl får veta att man klätt sig snyggt eller att den filmen man visade var riktigt bra, så suger man i sig vartenda ord. Och när en flickvän säger det så känns det helt fantastiskt. Det är som att ytterligare en dimension förts till förhållandet. Jag känner inte att en del av mig älskas och en annan accepteras utan hela jag älskas. Självklart har vi alla dåliga sidor och sidor som andra inte kanske kan ty sig till, men ju mer av en som får uppleva att det tillhör den del som älskas desto bättre.

Tyvärr så för ett sånt förhållande med sig en del problem också. När det tar slut.
Klarar man av att ha en flickvän som återigen enbart accepterar ens intressen och kanske skrattar lite oroande då hon hittar Cannibal Holocaust i filmhyllan eller får lyssna på Murderdolls Let's Fuck? Eller är det som med droger? Nu har man blivit fast i heroin, hur fan ska man kunna nöja sig med cannabis då? Eller mer barnvänligt; hur ska man kunna köpa GB:s BigPack igen när man vet att Ben & Jerry's finns?

Framtiden får utvisa.
Men först ska jag iväg på festival och leka i leran.