Efter ett par månaders skrivande börjar det dra sig mot sitt slut. Jag känner att jag fått det sagt om skräck- och extrema filmer som jag vill ha sagt. Allt utom en sak; varför ser jag på filmerna? Varför är jag så fascinerad av att se bundna, nakna människor på ett löpband halshuggas av en stor man i läderförkläde som enbart slutar för att ringklockan i rummet signalerar tepaus?

Handlingen ovan är från en kortfilm som jag såg för några timmar sedan medan jag fortfarande låg i sängen och funderade på om det inte var dags att gå upp snart. Men för att komma in på min fascination med sådana filmer så tror jag att jag måste börja lite större. Varför ser jag på film? Och kanske lika intressant; varför finns det så mycket mörker i den kultur jag konsumerar?

De två frågorna hör ihop till viss del i sina svar, men om man börjar med varför jag ser på film, så finns ett svar på varför jag konsumerar kultur överhuvudtaget. En hel del av de som jag umgås med och som jag kommer i kontakt med ser film för att bli underhållna, men för de flesta handlar det om något mer än bara underhållning. Varför skulle Schindler's List annars bli populärare än Austin Powers? Definitivt inte för att judeutrotning är mer underhållande än en brittisk mods-agent med dåliga tänder. Inte för de flesta i alla fall, som tur är. Det hela handlar för mig i alla fall om att vi ser på film för att känna någonting, men sen där skiljer det sig för oss, för vilka känslor är det vi vill uppleva?

Om vi enbart skulle vara ute efter känslan av att vara roade skulle det bara finnas en eller två genrer inom litteratur, konst och film. Men det finns fler. Det finns komedier just för att roa oss, det finns draman för att vi ska kunna ta del av andras livsöden och kanske känna medkänsla, det finns action för att vi ska känna adrenalinet flöda och dessutom känna oss roade i många fall, det finns thriller för att vi ska känna en mer krypande spänning och känna lite oro och så vidare. Ibland är det känslan efter igenkännande vi är ute efter, att känna att vi inte är ensamma om våra tankar och det soom hänt i vårt liv, men oftast verkar vi vara ute efter att ta del av andras liv, andras händelser och andras känslor. Den typ av känslor som vi sjävla inte vill uppleva direkt, men som intresserar oss trots allt och vad är då bättre att vända sig till än just kulturen?

Genom film, litteraur och konst kan vi få ta del av känslor som vi är nyfikna av, men det är relativt ofarligt. Vi sätter upp en barriär mellan oss och det vi vill uppleva genom tv-rutan, papperet i boken och målarduken. Blir det jobbigt kan vi stänga av, slå ihop eller titta bort så är allt borta. Och det är inte enbart med kultur som vi utsätter oss för fara, tragedi eller adrenalinkickar under ordnade former. Går bara på ett tivoli och se all spänning under mycket kontrollerade former som erbjuds. Extrema sporter lockar många och sker ofta under stor säkerhet.

Så det verkar finnas ett allmänt behov av att uppleva känslor som kanske är kopplade till händelser som vi inte vill uppleva och vi har skapat otaliga möjligheter att får uppleva dem med så liten risk som möjligt. Det som skiljer oss åt däremot tycks vara vilka känslor vi vill uppleva.

För att fokusera på just skräckfilmer, så är de till för att tala till våra mer mörka känslor som rädsla och äckel. Men vilken grad av rädsla och äckel man vill uppleva är högst individuellt. För vissa räcker det gott och väl med en klassiker som Dracula medan det inte räcker för att tillfredställa andra människors behov. För vissa är monsterfilmer otänkbara och löjliga utan det är mänsklig grymhet som skrämmer och upprör.

Jag vet att inom mig och många i min närhet (troligtvis alla människor) så finns ett inneboende mörker som måste få ett utlopp på nåt sätt. Det finns ett behov av det mörka i livet likaväl som det finns ett behov av det ljusa. Mitt behov av mörker dominerar nästan all form av kultur som jag konsumerar. Jag läser böcker om seriemördare, lyssnar på musik om sorg och död och ser på filmer som är jobbigt obehagliga att se.

Men ett behov behöver inte leda till fascination och fascinerad är jag definitivt av dessa filmer. Så vad är jag fascinerad över? Den övergripande fascinationen är den mänskilga hjärnan. För även om det är monster som står för dödandet och även om det är en helt fiktiv berättelse, så kommer allting från en eller flera mänskliga hjärnor. Och det kommer inte från hjärnor som är sjuka, det kommer inte från hjärnor som är farliga. Det kommer från människor som är varma och vänliga. Människor som inte skulle göra en fluga förnär. Inter mer än gemene man i alla fall. De som är farliga för oss gör inga filmer. De har hittat ett annat, mycket mer destruktivt, utlopp för sina mörka sidor.

Ytterligare fascination ger sjävla filmskapandeprocessen mig. Speciellt specialeffekter. Att man lägger ner en ofantlig mängd tid på att göra något så realistiskt som möjligt i en film med orealistisk handling. Den kraft som läggs på att få tittaren att känna att detta rent absurda skulle kunna ske på riktigt och under 90 minuter så tror vi verkligen att det är sant, men vi är bekvämt skyddade från det och när filmen är slut tar verkligheten vid igen sånär som på nån enstaka mardröm eller sömnlös natt då man misstänksamt håller ögonen på TV:n för att ingen japansk svarthårig tjej i nattlinne ska krypa ut genom den.

Dock är det inte helt problemfritt att ta upp en fascination med skräckfilm. Idéer om våldsfilmers påverkan på vårt beteende som något negativt nästan kräver behandling. Leder våldsfilmer till riktiga våldshandlingar? Min direkta reaktion är att de inte gör det. Och det baserar jag till största delen på mig själv och mina skräckfilmsfascinerade vänner. Vår reaktion är att kulturkonsumtionen är ett enkelt - alltför enkelt - sätt att hitta förklaringar till handlingar vi inte förstår oss på. Speciellt om den typen av kultur som påträffas inte är något man själv konsumerar för att man tycker det är för skrämmande och våldsamt. Man får vatten på sin kvarn och kan visa att man minsann är frisk som valt att inte se dessa filmer eller lyssna på denna musik, för se vad som kunde ha hänt annars.

Så varför hittar man ibland skräck- och våldsfilm hemma hos mördare? I många fall hittar man nog annan film också, men det är inte så intressant att ta upp att mördaren dessutom tittade på Jurassic Park för med tanke på hur många som sett den så borde vi i så fall verkligen börja låsa om oss om kvällarna. Men filmer som inte är så spridda bland allmänheten går utmärkt att använda sig av i sina teorier om bakgrunden till en våldshandling. Det bästa är om man kan hitta en scen i filmen som påminner om tillvägagångsättet för våldshandligen. Då kan man tämligen enkelt påvisa att den ohälsosamma filmen klart inspirerat till dådet.

Men är det verkligen så enkelt? Jag har ju aldrig spetsat kvinnor på pålar, flått människor och slitit foster ur magar med bajonett. Det har däremot andra gjort under historiens gång och det utan att ha sett på skräckfilmer. Ett motargument som ofta används är det om reklamens inverkan där en amerikansk politiker menar att alla som ser en bilreklam inte går ut och köper just den bilen, men vissa gör det. Samma skulle då vara gällande för våldsfilmer och ett tillräckligt argument för att förbjuda dem helt och hållet.

Kan det inte istället vara så att de som begår våldsbrott och har våldsfilmer hemma skulle begått ett våldsbrott även om de enbart haft komedier hemma? Eller det kanske varit mer troligt dessutom? Det handlar litegrann om hönan och ägget. Vad influerar vad? Leder våldsfilmer till ett våldssamt beteende eller leder ett våldssamt beteende till en konsumtion av våldsfilmer? Min åsikt är den senare. Sexologer pratar ibland om extrema porrfilmers betydelse för att hindra människor från att leva ut de fantasierna i verkligheten. Om det är sant, så vore det kanske inte så befängt att dra en liknande parallell till våldsfilmer.

De argument som jag för fram ovan är som tidigare sagt inte alls vetenskapligt fastställda utan till stor del baserade på mitt eget liv och de som finns i dess närhet, men det måste verkligen poängteras att mina argument har lika mycket vetenskaplig grund som de som tycker motsatsen har, det vill säga mycket liten.

Så nu är vi då här, sista stycket på den den här bloggserien som blev bra mycket längre än jag trott att den skulle bli och som faktiskt till och med öppnat mina egna ögon mer för mina egna skräckfilmer nu när jag fått en chans att stilla reflektera kring dem. De källor som använts har varit väldigt få under skrivandets gång utan allt som skrivits är sådant jag samlat på mig under åren som skräckfilmsfantast, men jag skulle inte ha klarat mig utan IMDb.com för att få årtal och vissa fakta rätt. Nu ska jag äntligen ge mig i kast med etnologen Jonas Danielssons doktorsavhandling om facinationen av extrema filmer.

Nu är det slut, kära monsterdiggare.