Detta är min sista dag i Dalarna på ett tag. Imorgon bär det av till Stockholm igen. med min far och hans kusin så de får komma bort från byn där de mer eller mindre slagit rot, kedjats fast och hålls lite extra på plats av stora betongblock.

Det har varit en hyfsad vecka här i skogarna och anledningen heter Dansbandsvecka. Så återigen kommer ironin och knackar lite försynt på dörren. Denna gång dessutom årligen. En musikstil som jag har väldigt svårt för att ta till mig blir räddningen för att göra en dryg veckas vistelse rätt okej. Alla vänner kommer tillbaks och man kan spendera en vecka på olika ställen och dricka öl med dem. Sen tar Dansbandsveckan slut och byn töms på folk och tillvaron återgår till det vanliga med tomma gator och vänner som flyr fältet.

Men en vecka här ger dock också en del tillfällen till att tänka och sakna. Fundera och älta saker som man kanske borde jobba med att göra sig av med, men som samtidigt får existera på nåt plan i alla fall genom att finnas i ens tankar. Det där med "bättre än inget". Så man ältar vidare, tänker och funderar. Vilket är det bästa sättet att hantera den här situationen? Ska man ge varandra utrymme eller ska man ta kontakt igen? Blir det jobbigt för den andra personen eller sitter den och väntar på ett telefonsamtal? Försöker vi båda glömma och gå vidare eller vad fan är det som händer egentligen?

Regler för hur man ska bete sig i olika situationer är jobbiga. Speciellt de oskrivna. Oskrivna regler är ett av mina största hatobjekt. Just för att de existerar som någon sorts idé om hur man ska bete sig, men de är i själva verket ett sånt hot mot den personliga friheten att de inte kan bli skrivna regler. Ändå existerar de som sanningar för hur man ska bete sig och reagera. Bryter man mot dem blir man genast ifrågasatt av de som ser dem som sanningar att leva efter. Gärna när det gäller valen man gör i livet.

Att gifta sig och skaffa barn när man blivit vuxen och hittat någon att dela sitt liv med är den oskrivna regel som finns i min närhet just nu. På väg mot trettio stöter man på fler och fler bekanta med ringar på fingrarna och minikopior av dem själva i terränggående barnvagnar som matchar stadsjeepen. Och det är tydligen rätt väg att gå. Den är så rätt att om man inte känner for det så måste man försvara sitt beslut vilket verkligen känns som ytterligare ett exempel på samhällets kollektiva idioti. Varför måste man försvara ett icke-handlande, men inte ett handlande? Varför behöver man inte försvara sitt beslut att gifta sig då man har oddsen emot sig och allt det där snacket om evig kärlek för de flesta enbart är skitsnack och ändå slutar med skilsmässa? Sen så kan man fundera på varför inte fler i västvärlden adopterar fler barn från områden i världen där det råder överbefolkning istället för att producera ytterligare ett? Det finns ett visst drag av narcissism i detta att skaffa barn. Men det kanske även finns en biologisk drift att föra just sina gener vidare. Men den driften finns inte hos alla, så varför agera som att den gör det?

Till syvende och sist handlar det mesta i livet om val och inte om regler. Att vara vuxen betyder inte att man skaffar barn och villa. Att vara vuxen betyder väldigt lite. Om man börjar bena i det, så kommer åtminstone jag fram till att det enda som kan skilja en vuxen från ett barn är ålder. Och med den åldern kommer mer ansvar som samhället tycker att man ska leva upp till. Men de skrivna förväntningarna är inte så många. Man ska helst arbeta eller åtminstone försöka få ett jobb, man ska betala skatt och man ska följa resten av lagarna. Resten är val. Resten är helt och hållet upp till dig. Så låt gärna bli att ifrågasätta mina val bara för att du trott att den väg du gått var obligatorisk för alla. Det var den inte.

Men för att knyta an det här med oskrivna regler till tankarna om saknad under Dansbandsveckan så handlar det väldigt mycket om hur man ska reagera när ett förhållande tar slut. Bland mina vänner i Skottland verkar det vara populärt att bli bitter, gå ut med sina vänner på en krog och prata om vilket svin personen som avslutat förhållandet är. Samma person som för en vecka sedan kanske var den underbaraste personen i världen är helt plötsligt ingenting värd. Ett val kan förändra en hel människa. Men det är klart, ilska är lättare att hantera än sorg. I ilskan finns i dess natur att någon annan bär skulden. I sorgen finns ett ältande och ifrågasättande av sig själv vilket inte är det lättaste att hantera. Men genom den kommer man nog lättare närmare sanningen till vad som hänt och kan tänka på en människa genom de positiva minnen den gett istället för som en idiot som man inte vill erkänna fanns i ens liv.

Så är det det här med kontakt igen. När ska man ta kontakt med personen igen? Kan man ringa redan nästa dag? Ska man låta det ta tid? Sitter båda och väntar på den andre för att de tänker samma saker? Den oskrivna regeln verkar säga att man ska vänta och inte verka alltför angelägen om att få kontakt igen. Men varför måste man vänta med att ta kontakt med en människa vars samtal man uppskattade för några veckor sedan och som man troligtvis kommer att uppskatta även nu? När saknaden handlar om mer än det som har med kärlek att göra, när det handlar om vänskapen också, varför kan man inte få ta kontakt i vänskapens namn? Och varför gör inte jag det? Följer jag nån oskriven regel eller är det ett aktivt val? Frågorna vandrar runt i huvudet och skapar ett virrvarr av tankar som kämpar för att hitta ett svar. Det är inte enkelt, men det är bättre än att vara bitter och arg i alla fall.