Det blev för jobbigt att sitta hemma, dricka och lyssna på min egna musik. Så nu sitter jag bland en massa människor som verkar klart trevliga, men min blyga sida har parkerat mitt arsle vid ett bord med en stol. Så det är nästan som att vara hemma, bortsett från att spriten kostar pengar här. Men så länge som jag sitter med en mobil i handen så verkar det som om man är social. Det är bisarrt hur mobilen har blivit en symbol för ett liv utan ensamhet. Det räcker att man ser nån med handsfree för att inbilla sig att personen i fråga har en umgängeskrets. Trots att det kan vara någon som just släppts från nån institution och fått en hörsnäcka för att kunna prata med sina röster i huvudet ostört. Ibland avundas jag dem. De aldrig ensamma, men å andra sidan är de aldrig ensamma. Det verkar jobbigt. Nej, fy fan, nu är det dags att uppsöka toalett och sen göra en tur till baren. Keep on rocking in a free world... God is great, Satan is super.