Japansk skräckfilm är många av oss i västvärlden bekanta med nuförtiden genom dels vågen av japanska spökfilmer som sköljt över oss men även genom alla amerikanska nyinspelningar som gjorts av samma filmer. Dock finns det japanska filmer som amerikanska storbolag inte ens skulle ta i med tång, filmerna som rör sig ute i anständighetens gränsmarker och oftast på fel sida om gränsen dessutom.

Extrem japansk skräck kan ses som en motreaktion på det utåt sett ordnade japanska samhället. Ett utlopp för mycket av det som hålls tillbaka av en rådande samhällsstruktur. Det finns ett visst drag av anarki hos de filmskapare som väljer att låta unga flickor styckas upp framför våra ögon, torteras i långa utdragna scener och som i animerade filmer överfalls av rymdmonster med stora penisliknande tentakler. Troligtvis går våldet mot kvinnor även att koppla till kvinnans historiska och rådande ställning, men jag känner inte att jag har tillräckligt med kött på benen för att vidareutveckla de teorierna. Det finns det människor som kan göra bättre.

Men är det enbart extrem japansk film som kan ses som en motreaktion till det rådande samhällsklimatet eller kan liknande exempel hittas i andra kulturer? För extrem skräckfilm är inte på något sätt en japansk företeelse utan finns i alla delar av världen där film kan göras med förhållandevis enkla och lättillgängliga medel.

Ett annat land känt för sin extrema filmkultur är den italienska. Under 70- och tidigt 80-tal kom i stort sett allt uppseendeväckande från det landet. En filmindustri som mer eller mindre växte fram som en reaktion på de amerikanska storfilmerna gav oss spaghetti-westernfilmer, italienska zombiefilmer, science fiction med nästintill pinsamma latexeffekter. Om en film gjordes i USA och blev en framgång kom en rad liknande italienska filmer av sämre kvalitet. Men det är inte om där de mest extrema italienska filmerna står att finna.

Italien är ett land som präglas rätt starkt av den katolska kyrkan och det är här som man kan finna extrema filmer som är en sorts motreaktion. Det har gjorts extrema filmer av expoitationkaraktär av alla de slag, men en av de mest ökända genrerna är "nunsploitation". Som uttrycket antyder är det exploitationfilmer där fokus ligger på nunnor och inte helt oväntat på deras sexualitet.

Men innan vi går vidare med nunsploitation så kanske det är på sin plats att förklara vad en exploitationfilm är. En exploitationfilm är ursprungligen en film som nästan enbart gjordes för att tjäna pengar och därför fokuserade filmskaparna på vad det var som sålde under den tiden. Dessa filmer gjordes även ofta i en lång version som sedan kunde klippas om för att kunna släppas på så många marknader som möjligt över hela världen. Då olika länder har olika censurlagar så blev det viktigt att se till så en film som ofta rörde sig på gränsen för anständighet alltid kunde anpassas till olika marknader. Det var heller inte ovanligt att distributörer själva klippte om filmerna och ibland även lade till scener. På jakt efter det som var billigast att producera och gav mest inkomster landade till slut exploitationfilmerna i en blandning av sex och våld. Hyfsat enkelt att producera, billigt och människor verkar aldrig tröttna på våld och sex på film.

För att återgå till nunsploitationfilmerna så är de ibland våldsamma, men fokus ligger på nunnors sexualitet eller bristen på den utåt i och med kyskhetslöften. I filmerna så vill filmmakarna visa vad som egentligen händer innanför murarna och lesbiska sexscener blandas med bondage, tortyr och ibland även mord. Vårt tvivel för att någon människa klarar av att leva under total kyskhet ger oss filmer där en inneboende sexualitet till slut får sitt utlopp. Ett samhälle där många vuxit upp med nunnor och präster nära inpå sig och där de även varit en del av deras uppfostran får här se att de helgonliknande varelser som kanske kallat dem för syndare minsann inte är ett dugg bättre själv, de är till och med värre i dessa filmer.

Sexualitetens tabun är något som återkommer även i andra extrema filmer i andra kulturer. Tyskland är ett land som likt Japan har en viss atmosfär av ordning över sig och även om de verkar ha satsat mer på extrema porrfilmer (vilket även är stort i Japan) så finns det några tyska skräckfilmer som kan ses som den motreaktion mot det ordnade stela samhället som visas upp utåt.

Den tyske regissören Jörg Buttgereit gjorde 1987 och 1991 två filmer som kom att mer eller mindre revolutionera den extrema filmscenen. Buttgereit kan ses som en arthouse-regissör, vilket innebär att hans filmer inte är ren exploitation utan snarare är konstverk om än väldigt mörka och extrema sådana. De är inte gjorda för att tjäna in en snabb slant utan är en del av den konst som görs i syfte att uppröra och ifrågasätta.

Filmerna Nekromantik och Nekromantik 2 handlar båda om den sexuella dragningen till de döda, nekrofili, och kombinerar därigenom något av det mest tabubelagda inom sex och även våld. Vi som tittare blir varse att vi inte enbart ska frukta döden utan även vad som kan hända våra kroppar efter den. Buttgereit har även gjort arthouse-filmen Der Todesking där vi under en vecka får uppleva sju självmord där varje självmord blir mer extremt än det tidigare.

I kulturer där en människa tros besitta en själ som lämnar kroppen när vi dör, blir filmer som Nekromantik extra intressanta. Varför upprör det oss så mycket vad som händer med vårt tomma skal när vår själ tagit sig vidare? Finns det något tvivel bland oss att så kanske inte är fallet? Den spanske regissören Nacho Cerdà gjorde 1994 en oerhört välgjord kortfilm, Aftermath, där en obducent blir sexuellt attraherad av den döda uppsprättade kvinna som ligger på bordet framför honom. Mer än Nekromantik, så tar Aftermath upp frågan om vad som händer med våra kroppar efter at vi dött och som en film gjord i ett katolskt land, väcks återigen frågan om varför vi blir så berörda över vad som händer vårt skal när det som betyder nåt, vår själ, redan lämnat jordelivet och finns på en bättre plats.

Det amerikanska samhället är lite annorlunda när man ska titta på extrema skräckfilmer som en motreaktion till det, men de finns definitivt och har blivit fler med åren. Det är nog den marknad för extrem skräck som växer snabbast tack vare tillgängligheten till filmkameror, redigeringsutrustning och alternativa distributionskanaler som Internet.

I tidigare inlägg har den amerikanska 70-talssskräckens koppling till Vietnamkriget och det ökade utbudet av nyhetsvåld nämnts och det fortsätter även här. Men man måste dessutom titta på en annan spännande del av den amerikanska kulturen. När man pratar om amerikansk hårdrock från tidigt åttiotali genren thrash metal, så är den inspirerad av brittisk hårdrock från den tiden, men den är amerikaniserad och vad innebär då det? Jo, det innebär att den blivit mer rakt på sak och framförallt argare. Och det kan man se även i de extrema amerikanska skräckfilmer som nu produceras.

Inspirerade av extrem japansk och italiensk skräck samt amerikanska dokusåpor och en stigande våldsrapportering i media, så är de amerikanska filmerna mer våldsamma, mer arga och har dessutom en känsla av dokumentär över sig. Ingenstans är detta mer tydligt än i den ökända August Underground-triologin som precis avslutats. Där får vi följa några seriemördare när de förnedrar, torterar, lemlästar, våldför sig på och till slut dödar sin offer allt medan de filmar det. Vi ser allt genom deras filmkamera och ljudet är burkigt och bilden är grynig och ryckig. Detta trots att den filmats med rätt bra digitalkameror, men vid redigeringsbordet har smuts och störningar lagts till bilden för att öka känslan av dokumentärt berättande.

I ett samhälle där mer och mer visas för medborgarna och de blir mer och mer avtrubbade, så krävs mer och mer för att chockera och få igång en debatt. Efter att ha följt amerikansk nyhetsrapportering under några dagar efter exempelvis dödsskjutningar på en skola, börjar man fundera på om inte en äkta August Underground-film är vissa amerikanska nyhetsproducenters våta dröm. Det i sin tur gör inte enbart dessa filmer till en motreaktion mot samhället utan även till en satir över det.