Efter videovåldsdebatten i under tidigt 80-tal var det inte bara Motorsågsmassakern som blev totalförbjuden. Många filmer blev det och precis som med Storbritanniens "Video Nasties" fick dessa omedelbart kultstatus och blev de mest eftersökta filmerna i kretsar som ägnade sig åt så kallad "tape trading". Denna företeelse fanns även inom hårdrockskretsar på den tiden och en inte allt för vågad gissning skulle vara att många ägnade sig åt båda genrerna, hårdrock och skräckfilm.

Tape trading går ut på att man genom olika kontaker som vänner, fanzines (tidningar skrivna av fans för fans) och annat får tag på andra människor med samma intresse och byta film eller musik med dem. På så sätt kunde man i Sverige och Storbritannien få tag på förbjudna skräckfilmer från andra länder med en mer liberal censur, som Holland eller Grekland.

De flesta av de bannlysta och kultförklarade filmerna är i stor utsträckning skräp. De fick ett oförtjänt bra rykte genom att buntas ihop med bland annat Motorsågsmassakern och Evil Dead samt att de dessutom fått de kittlande ryktet över sig att vara dåliga för samhället.

Men bland allt skräp fanns några filmer som faktiskt höll mycket hög kvalitet. Kanske inte på det sätt som vi tänker oss en stor Hollywood-produktion, om nu de kan sägas hålla hög kvalitet, utan mer vad gäller djup.

En sån film är George A. Romeros Dawn of the Dead från 1978. Filmen är den andra i vad som kom att kallas hans "Living dead trilogy" och klassas i skräckfilmskretar som den bästa zombiefilmen någonsin. Och det är det som detta inlägg egenligen ska handla om. Den kategori av skräckfilmer som handlar om levande döda som måste äta de levande, antingen vilken kroppsdel som helst eller bara deras hjärnor.

En zombie är ursprungligen en person som väckts frå de döda av en vodoopräst för att bli dennes slav och utföra diverse ärenden och illdåd. Denna roll var precis den som zombien fick i tidiga svartvita skräckfilmer med bland annat Dracula-skådespelaren Bela Lugosi. Zombien hade dessutom inget behov utav att äta människokött utan de fanns enbart för att lyda sin herres order och hade därigenom en väldigt passiv roll. Men 1968 ändrades det.

För att få bort passiviteten hos en zombie måste man först ta bort den som kontrollerade zombien. Då har man en varelse som kan agera på egen hand, men då de mest vandrar omkring och är levande döda så behövs någonting som motiverar till en attack på människor. 1968 reste sig de döda oförklarligt ur sina gravar och började sin långsamma men väldigt effektiva jakt på människokött som de behövde för att överleva. För att göra det hela än mer skrämmande så blev alla som överlevde en attack från de döda förr eller senare också som dem.

Handlingen ovan är inledningen till George A. Romeros första film Night of the Living Dead som kom att revolutionera zombiegenren för alltid och de spelregler som sattes upp där är de som fortfarande gäller och alla zombiefilmer som väljer att frångå en eller annan regel blir kraftigt ifrågasatt av genrens anhängare.

Egentligen gjorde Romero aldrig en zombiefilm utan hans varelser kallade han sjäv för "ghouls" (gastar om jag inte har fel) som är andar eller levande döda som äter människokött. Men hans levande döda förde inte tittarnas tankar till ghouls utan till zombier. Så Night of the Living Dead blev den första zombiefilmen och den heliga grundpelare som i stort sett alla zombiefilmer sedan dess vilar på.

Reglerna som infördes var att zombierna själva reste sig från sina gravar. I Romeros filmer får vi aldrig bakgrunden till detta vilket har lämnat fältet ganska öppet. Allt från radioaktiva insektsmedel, radioaktiva och biologiska vapenexperiment till sällsynta råttapor har fått människor att dö och sedan återuppstå. En annan regel är att de är döda och rör sig följdakligen som vi skulle tro att en återuppstånden ruttnande varelse rör sig; hyfsat långsamt. Då de är döda är det väldigt få vitala kroppsdelar som egentligen är igång, så det enda sättet att få stopp på en zombie är genom att förstöra dess hjärna på något sätt. Och som nämnt ovan måste de äta människokött och alla som enbart blir bitna blir förr eller senare zombies. Men precis som alla de stora klassikerna inom genren så begår man ett misstag om man enbart ser dem som viktiga för en smal publik och en smal gren inom filmen.

I Romeros film samlas en grupp människor på flykt från en värld där de döda rest sig från sina gravar för att äta de levande. De söker en fristad i ett hus i utkanten av en amerikansk småstad. Den typ av hus i den typ av miljö som de flesta utanför storstäderna känner till. Det tar inte lång tid för de zombier de flytt från att hitta huset och försöka ta sig in. Filmen går i stort sett ut på att dessa människor först ska skydda sig från de döda och sen när, de inser att de inte kan stanna där, försöka ta sig därifrån, något som bygger upp mot en oundviklig konfrontation med faran utanför.

De levande i filmen utgörs av en familj med dotter, en ung kvinna som just sett sin bror dödas av en zombie, ett ungt par och man som ofrivilligt blir den som leder gruppen i försöken att barrikadera sig. Det som gör denna grupp så speciell är att den som leder dem är en svart man. De andra är vita. Idag kanske det inte är så konstigt, men denna film gjordes under en tid då medborgarrättskampen fortgick i USA. För Romero var detta ett medvetet val och han gjorde det väldigt tydligt i filmens slutscener.

Efter att ha gått under en efter en återstår till slut bara den svarte mannen i huset som till slut överges av zombierna. Han vågar sig ut då han hör gevärskott, men mycket försiktigt för vid det här laget litar han inte på någon. Utanför ser han människor - vita människor - i jägarmundering som är ute och skjuter zombier. De skjuts ner under mycket stoj och glädje, samlas in med köttkrokar och läggs sedan i en stor hög där de bränns. Dessa män är ute på jakt och de får nu skjuta något de aldrig tidigare vågat drömma om att få jaga, människor. Eller åtminstone varelser som ser ut som människor.

När de närmar sig huset ser de något som rör sig därinne och en jägare skjuter in i huset utan att tänka efter om det är en levande eller död som skjuts och vår hjälte dör. Vad som följer är en serie stillbilder som för tankarna åt två håll som inte nödvändigtvis är så olika. Vi får se stolta vita män posera kring de döda och hur de inte vill röra vid den svarte mannen utan sätter köttkrokar i honom för att dra ut honom till elden. Svartvita bilder som för tankarna tillbaks till en mörk tid i USA då stora grupper vita lynchade svarta som begått i stort sett vilket brott som helst. Men även svartvita bilder som för tankarna till kriget i Vietnam där unga amerikanska soldater kan ses lyfta döda nordvietnameser med vad som helst utom händerna. Krokar och telefonkablar får fungera som instrument för att lägga den döda fienden på högen med fler döda fiender.

Så medan Night of the Living Dead är ett resultat av en tid då svarta kämpade för sin rätt och unga amerikaner åkte till ett land i fjärran Asien för att kriga mot ett annat folk, så är uppföljaren lika mycket en produkt av det sena sjuttiotalet.

Fans av Night of the Living Dead fick vänta tio år innan de fick se Romeros nästa bidrag till genren han mer eller mindre skapat. Under de tio åren hade många andra filmskapare hoppat på zombievågen och gett ut en rad filmer om levande döda som återuppstår av en eller annan anledning. Min favorit från den tiden är Let Sleeping Corpses Lie (eller The Living Dead at Manchester Morgue som den också är känd som) där ett försök att slå ut skadeinsekter med ultraljudsvågor råkar ha som sidoeffekt att de döda vaknar till liv.

I slutet av 70-talets USA var Vietnamkriget slut, lågkonjunkturen borta och punken hade ersatts av discomusiken. USA blev ett konsumtionssamhälle, man åkte på rullskridskodiskon och alla lyssnade på The BeeGees. Människans tro på konsumtionen som livets andliga höjdpunkt blev utgångspunkten för Dawn of the Dead.

I Dawn of the Dead från 1978 har zombieepidemin spridit sig mycket mer och människor flyr storstäderna. Vi får följa fyra personer som med hjälp av helikopter flyr och tvingas nödlanda på taket till ett stort köpcenter. Väl där inne blir de snabbt varse om att de kan röra sig tämligen fritt och ta del av all den lyx som affärerna har att erbjuda.

Fortsättning följer i nästa inlägg.