Det är inte utan viss skamkänsla jag läser förra inlägget och kanske därför jag sitter gär igen. Redo att bättra mig. Alla mina tre läsare måste ju få valuta för sin tid som vi alla vet är pengar. Men till och med i en starkt marknadsekonomisk värld vet vi att tid är mer än pengar. Tid är liv. Och även om ekonomiska medel är en belöning när vi ger av vår tid, så upplevs en mer direkt byteshandel ofta mer speciell. När vi ger tid och får tid. När vi får en extra semesterdag eller en hel semester. Fast det kan ju bero på att vi så sällan får just tid tillbaks att när vi väl får det så känns det speciellt. Sen så behöver vi ju tyvärr ofta kanske pengar mer än vi behöver mer tid. Vi behöver pengar för att kunna göra nåt av vår tid.

Just det sambandet är en av livets hyfsat stora paradoxer. Mina elever stöter på det nästan fort de blir mina före detta elever och gett sig ut i livet. Från att ha haft tiden, men inte pengarna, får de nu tillgång till pengarna men måste offra tiden. Balans är svårt att uppnå och de flesta lyckas nog aldrig.

Det är spännande att bara sätta sig ner med en vilja att skriva. Man vet inte var man hamnar nånstans. När hjärnan får vandra fritt kan den ta hyfsat oanade banor, även om den som ovan landar i bekanta ämnen. Än så länge har inläggets rubrik väldigt lite, eller rättare sagt ingenting alls, att göra med inlägget i sig. Men det kan jag leva med.

Men för att prata om drömmar, så har de varit rätt trista på senare år. Man kan väl ha nån sorts föreställning om att den skruvade delen av ens hjärna får sitt utlopp på annat sätt och till viss del stämmer nog det. Hjärnan matas med skräck och bilder från bodymod-bloggar, men nånstans gnager känslan att hjärnan håller på att anpassas till nåt liv där utrymmet för skruvade tankar och bilder inte har lika stor plats. Och det vore ju en katastrof. Jag skulle verkligen sakna mig själv. Och det leder till tankar om en eventuell fyrtioårskris. Ska jag också se tillbaks på mitt liv och inte känns igen den person jag blivit, göra uppror, lämna eventuell familj och finna mig själv. Ja, var skulle jag finna mig själv? Kan jag åka till Goa och droga ner mig tillsammans med 25-åringar med trettioårskris? Det känns inte som jag. Och att göra en svensk klassiker känns totalt uteslutet. En HD-semester i ett illa sittande läderställ går förhoppningsvis bort. En längre turné i Japan låter inte helt tokigt. Återupptäcka de skruvade undergroundfilmerna, besöka intressanta tatuerare och umgås med nördar av alla de slag. Ja, nåt sånt får det nog bli.

Om det verkligen kommer att behövas. Bara för att drömmarna inte är lika spännande längre betyder ju inte det att min hjärna lagt av.

Kom precis på att jag nyligen skrev en novell om två små barn som brutalt slår ihjäl en socialarbetare.

Än finns det hopp.