Postapokalyps är en svår genre. Som regissör balanserar man alltid på gränsen mellan hyfsat häftig punkaction och kollossalt löjligt filmmakande.

Att Neil Marshall älskar actionfilmer är ingen nyhet. Hans genombrottsfilm, Dog Soldiers, om soldater fast i ett hus Skottland omringade av varulvar, lånar friskt från Matrix, Rovdjuret och framförallt Aliens. Hans andra film, Descent, fortsätter i Aliens-andan med köttätande grottmänniskor som rör sig till viss del som Xenomorpherna, Alien-monstren. Så att Doomsday visade sig vara inspirerad av Flykten från New York och Mad Max-filmerna var väl inte direkt nån överraskning, utan snarare nåt som fick många av oss att bli rätt hoppfulla. Äntligen lite klassisk postapokalyps.

Tyvärr så fick vi postapokalyps gjord av Monty Python. Stulen rakt av. Den svarte riddaren fanns med. Camelot var ett "silly place" och biljakten påminde om bilfärden överdelen av en maskeradponny gjorde i en röd sportbil. På plussidan så fanns en del våld, men det kunde ha rymts i The Holy Grail eller Pythongängets Peckinpah-parodi. På minussidan fanns dessutom musiken som hörde hemma under en sten ute i ödemarken.

Så utan att överdriva allt för mycket kan jag efter två timmar konstatera att Neil Marshall inte lyckades så förbannat mycket. Kanske hade det varit annorlunda om jag förväntat mig att se brittisk svart humor eller till och med italiensk postapokalyps, som kan vara så förbannat fånig att man vrider sig i plågor.

Kände att jag behövde skriva av mig. Filmrecensioner är egentligen inte min tekopp när det gäller blogginlägg. Men här är den, är inte särskilt nöjd med den. Om jag var ni skulle jag ha läst ett annat inlägg, men det är lite sent att påpeka det nu antar jag.

Och nej, ni får inte tillbaks de fem minuterna jag just stal från ert liv. Aldrig någonsin.